Delar med mig av predikan jag höll vid en onsdagsmorgonmässa i Lunds domkyrka under terminen på Pastis. (2013-05-15)
Söndagen före pingt
"Hjälparen kommer"
Psalmer: 517, 53, 161
Text: Joh 16:12-15:
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.
Rubrikerna i predikan lästes inte upp, men jag tror de kan vara till en hjälp i läsningen.
Predikan
ATT VÄNTA: Förväntan och glädje.
Inget är som väntans tider...
Vad väntar du på?
De flesta av oss väntar förmodligen på någonting.
Sommaren.
Semester.
Prästvigning.
Kristi återkomst.
Förmiddagskaffet.
Vår väntan ser olika ut och väntan har olika tidsrymd, ibland vet vi när
väntan ska ta slut och ibland vet vi det inte.
Ibland känns väntan som en evighet, känns som man aldrig kommer
fram.
Som barn kunde jag få höra (det är jag säkert inte ensam om) att
väntan aldrig kunde bli för lång, jag behövde aldrig vänta för länge.
”Den som väntar på något gott... väntar ALLTID för länge!”, ville jag
snarare säga...
Jag tänker att väntan oftast innebär en längtan.
Det finns en förväntan.
Det finns en glädje i vår väntan, att väntan är god i sig.
När man inte behöver känna att man vantrivs i väntan, utan att man
faktiskt trivs.
Att det är rätt skönt att också få ha något att vänta på, att längta efter,
något att se fram emot.
Även om man i sin väntan, på sin vandring, helst vill till målet.
ATT VÄNTA: Varifrån ska jag få hjälp?
Men den där väntan kan vara något helt annat än glädjefylld.
Den som väntar på hjälp kan känna övergivenhet.
”Varifrån ska jag få hjälp?”
Det blir lätt att man i sin väntan stannar i frågan och inte ser svaret.
Väntan kan också fyllas av frustration.
Vandringen mot målet blir ett nödvändigt ont, bara något som ska
uthärdas, genomlidas.
I sin tanke är man redan i mål, framme i det som kanske är en
brytningspunkt. Man glömmer bort att vara i sin vandring, i livet, i
nuet.
”Ni förmår ej att ta in mer...”
Visst kan vi känna igen oss i det som Jesus säger, även om det inte
handlar just om att vänta:
Tillslut kommer man till en punkt där det inte går att ta in mer,
man orkar inte vänta längre,
man känner sig mätt,
man har gått över tiden,
man känner sig färdig i sin vandring.
Väntan, vandringen, blir en plats där man vantrivs, en svår tid.
Jesus berättar för sina lärjungarna att de framför sig har en vandring
som innebär sorg och klagan. De ska mötas av en svår tid, en tid av
övergivenhet.
Men precis som den kvinna som ska föda har en svår tid men som
sedan glömmer sina plågor i glädjen över att en människa har fötts
- så ska också lärjungarnas sorg vändas till jubel och de ska glömma
sina plågor.
VÄGLEDNING FRÅN ANDEN: Min hjälp kommer från Herren.
Återigen får vi ställa frågan: ”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Varifrån ska lärjungarna finna hjälpen?
Jo, det kommer en hjälpare:
Sanningens Ande ska komma med vägledning.
Anden ska visa sanningen som kommer från Fadern och Sonen.
Inte ge sanningen.
Anden ska vägleda med sanningen.
Som att sanningen är Andens redskap.
Anden blir vägvisaren som har hela sanningen.
Perfekta GPS:en.
Ibland kan vi tycka att rutten som ritas ut är fel.
På vandringen kanske vi helst bara vill komma fram till målet.
Springa raka vägen, vi tar sats, tar en genväg.
Eller kanske vi hellre vill gå omvägar.
Vi trivs bra i vår väntan och kanske gärna slippa nå målet.
Tar egna omvägar för att slippa den där brytningspunkten.
Vi vill hellre göra egna rutter.
Bi blir motsträviga i den rutten som har ritats ut,
den väg vi är kallade att gå,
den väg Anden vill leda oss på.
Vi förstår kanske inte varför rutten helt plötsligt ändras.
Vi kanske inte vill behöva gå bakåt. Vi kanske tycker att rutten går
genom ett ingenmansland och inte leder någonstans.
Vi hör Andens ord ”Gör en U-sväng” - men vi lyssnar inte, och vi
förstår inte. Vi vill ju hellre fortsätta rakt fram...
Vi behöver våga vara öppna för hjälparen som kommer
-hur än hjälparen verkar se ut, hur än rutten ritas upp.
Även om rutten eller hjälparen inte ser ut som jag själv tänkte den
skulle se ut.
Men när vi senare tittar i backspegeln,
när vi kanske kan se lite mer av helheten
-då kanske vi kan förstå varför.
Att i efterhand kunna se tillbaka och se hur det kan ha haft en mening.
Att i efterhand kunna se hur ”allt som skett har lett mig hit” .
Även när det känns som vägarna varit långa och inte lett någonstans.
Även när det känns som varje steg fört mig bakåt, fast än jag sprang,
fast jag tog sats....
Anden ska ge oss vägledning till räddningen.
Anden uppenbarar för oss var räddningen finns.
På det sättet är Anden inte bara vägvisaren utan också en livgivare.
”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Jo, min hjälp kommer från Herren, från livgivaren.
Sanningens ande vet vart vi behöver gå.
Vet när vi behöver gå raka vägen,
när vi behöver ta omvägarna, eller gå bakåt.
Jag tror därför att det är viktigt att inte leva där framme, i den tid vi
väntar på. Utan vara kvar i sin väntan, leva i sin vandring, här och nu,
men att ha siktet inställt på målet, vara riktad mot räddningen med
hjälp av Anden. Om vi både hör, lyssnar och följer Andens röst är vi
precis där vi ska vara, dit Anden lett oss, ständigt på vandring med
sikte på vår Frälsare, Herren Jesus Kristus som för vår skull besegrade
döden och som med sin kropp och sitt blod möter oss här vid
nattvardsbordet.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar