Predikan: Apostladagen, 2 årgången

Delar med mig av predikan jag höll 2013-06-30.

Gudstjänst: Byagudstjänst, Oskars fs
Söndag: Apostladagen, 2 årgången
Psalmer: 7, 57, 200, 288

Predikan

Hur många gånger har du fått höra att du inte kan?
Hur många gånger har andra inte litat på din förmåga att klara något?
Hur många gånger har du backat för att du själv nedvärderat din
förmåga?
Jag tror vi alla har en tendens att inte lita på förmågan hos andra,
särskilt när det gäller barn, och framför allt förmågan hos oss själva.

Det finns en berättelse om en 5årig pojke som var med sin mamma på en
lunchkonsert där en av landets skickligaste pianister skulle framträda.
Strax innan konserten skulle börja bad mamman sin son att stanna vid
bordet medan hon skulle hälsa på ett par vänner.
Efter en kort stund hörs försiktiga toner från flygeln. Alla tittar upp.
Mamman insåg förskräckt att det var hennes son, som istället för att
vänta vid bordet, hade tagit sig upp till flygeln och satt där och med ett
finger spelade Blinka lilla stjärna.
Mamman blev så generad men innan hon hann fram för att stoppa
pojken, stod plötsligt pianisten vid flygeln. Pianisten satte sig bredvid
pojken på pallen, log och viskade att pojken skulle fortsätta. Pojken
spelade melodin, pianisten la till ackord och andrastämma. Mästaren och
nybörjaren framförde så tillsammans Blinka lilla stjärna och de fick en
publik som var trollbunden.

Oavsett vad du eller andra människor tänker om dig, oavsett om de inte
litar på din förmåga, så litar Gud på dig.
Gud vet vilken förmåga just du har.
Se hur han ställer sig vid dig, hör hans röst viska:
”Säg inte att du är för ung eller för gammal. Säg inte att du inte kan.
Det är jag som sänder dig, jag vet vilken förmåga du har, det visste jag
redan innan du föddes. Låt ingenting skrämma dig, jag är med dig och
ska rädda dig. Lämna plats för mig bredvid dig, så går vi tillsammans.
Använd den förmåga du har fått, liten eller stor, så förvandlar jag den
till något storslaget.”

Precis som Gud kallat och sänt profeter och apostlar har Gud kallat och
sänt oss, dig och mig, till att vara hans sändebud, var och en efter sin
förmåga.
Vi är sända till att vara en kritisk röst i samhället, likt profeterna, att säga
ifrån när något inte står rätt till, att sprida Guds kärlek.
Vi är sända till att vara människofiskare, likt apostlarna, att sprida ut
evangeliet om att Jesus räddat oss från döden.

Vi får inte glömma att många av apostlarna, lärjungarna, var enkla
fiskare och inte bildade teologer.
De var inte felfria, de tvivlade, de övergav och förnekade Jesus.
Men de sa ja till sin kallelse. Det var det som var det viktiga.
Genom dopet och vår tro har vi fogats in i gemenskapen med
lärjungarna, med alla kristna, den gemenskap som är Kyrkan med ett
stort K, den världsvida kyrkan.
Vi är sända till att vara levande stenar i bygget av den levande kyrkan.
Där är Jesus vår hörnsten, det som håller ihop oss.
Där är vår grund Petrus bekännelse: att Jesus är Messias.

Tro handlar inte om att vi ska begripa att Jesus är Messias,
att vi ska begripa vår trosbekännelse.
För mig handlar det om att lita på att allting är möjligt för Gud.
Lita på att han kan bli människa och besegra döden.
Lita på att Gud ser min förmåga och att han gör något av den.
Lita på att Gud av något litet kan göra något storslaget.
Våga lita på Gud, för han litar på dig och din förmåga.
Gud vet att du kan. Därför sänder han dig.
Du är kallad att vara del av Guds folk. Du är utvald.


(Originalberättelsen om pianospelaren går att hitta i Alltid älskad, Kristina Reftle, Argument förlag. Början av berättelsen har jag kortat ner, och slutet har jag utökat en del.)