Prästvigningen var helt fantastisk. Till en början kändes det mest som vilken annan gudstjänst som helst. "Här sitter jag och firar gudstjänst" tänkte jag. Men i och med biskopens vigningstal blev det mer på riktigt. Självklart kom tårarna vid löften och försäkran (som jag givetvis stakade mig igenom på grund av gråt i halsen). Och vid handpåläggning och påklädande kändes det som ett stort gråtkalas. Men sen höll jag mig ganska sansad. Även om det var väldigt svårt.
Det kändes så stort. Fantastiskt. Galet. Nästan orealistiskt. Känns så fortfarande och det är ganska svårt att greppa eftersom jag inte börjat jobba än.
På måndag börjar jag jobba. Som präst. Hur galet är inte det egentligen?!?! Men samtidigt så skönt. Äntligen ska jag få komma ut och jobba med det jag är kallad till. Och jag ska få börja med det som (näst efter gudstjänst) är det bästa som finns - konfirmander. Dessutom läger. Där ska jag chilla runt och göra lite planering. Och jag ska celebrera min första mässa - i all enkelhet i en taizémässa. Jag älskar redan mitt jobb.
Frid!
