Det skulle kunna vara något bra men det är det inte denna gång.
Jag skulle vilja skriva samma sak som jag gjorde när jag var 15.
Jag skrev det nog också när jag var 17.
Då skrev man inte blogg utan dagbok på Lunarstorm.
Härliga tider va?
Det handlar om bekräftelse.
Självklart.
Att de som kallar sig för mina vänner eller dylikt inte bara visar det med sina ord, utan också genom sina handlingar.
Inte bara säger att jag är bra, trevlig och härlig utan också visar det genom att t.ex. ta initiativ till att träffas utanför arbete eller skola.
Jag blir nu (precis som då på lunarstormstiden) ganska trött på att det alltid känns som att det är främst jag som ska ta alla initiativ.
Initiativ till att ta den där fikan, att bara mys-hänga, att ha spelkväll, att ta en öl, att komma och hälsa på med övernattning eller vad det nu kan vara...
...initiativ till att umgås.
Jag känner mig helt enkelt ledsen och kanske också lite trampad på.
...ledsen för att jag inte verkar vara en del av livet hos de vänner som jag anser vara en del av mitt liv.
Jag har alltid blivit mer ledsen när jag blir sårad av vänner än av den närmsta familjen.
För mig är vänner viktiga, för mig har alltid vänner varit familj.
Så är det bara. Punkt slut.
Och nu ska man lyckas somna med dessa känslor i hjärtat, i huvudet... ...i magen.
Jag får väl stöta bort mina känslor och som vanligt försvara mig med att jag kanske bara överdriver.
Ibland kommer gamla känslor upp till ytan och det känns bara för djävligt.
Godnatt.
