Andar i advent (om ockultism och den fria viljan)

Måste bara säga att jag är helt fast i årets julkalender.
Fantastiskt med spänningen, humorn och nostalgin!

När julkalendern skulle börja (och när den hade börjat) hörde jag röster från lite olika (men endast kyrkliga) håll: "Ve och fasa! Julkalendern visar anden i glaset för barnen här hemma i TV-soffan! De uppmuntras ta kontakt med döda på andra sidan!" Ungefär så.

Ja, fy vilka ockulta hemskheter! Barnen kommer nog dö.

Tycker man det är så hemsk kan man ju förbjuda julkalendern för sina barn och indoktrinera med den kristna tron. Eller så skärper man sig och ger barnen någon frihet att bestämma själva över sin tro, jag tror Gud tycker det är en bra grej eftersom han gav oss den fria viljan. (Jaja, jag är väl inte helt konsekvent. Jag tar med min dotter på gudstjänst och jag ber och sjunger psalmer med henne. Men jag låter henne också läsa spöket Laban. Jag avskärmar inte henne från det som inte är kristendom. Jag tillämpar inte hjärntvätt.)

Och ska man kliva ur lådan lite, kristendomen kan väl i högsta grad ses som ockultism i någon mening - i alla fall då man ber till ("tar kontakt med")  helgonen (de döda på andra sidan)...
Jag tycker verkligen inte kristendomen ska ha patent på Sverige och vad som sänds på t.ex. SVT. Låt andra ta plats också. Och tänk på att de kyrkliga traditionerna fortfarande har en väldigt stor plats i vårt samhälle och TV-tablå idag - särskilt kring jul.

När jag var barn (och även upp i tonåren) så höll jag på med ockultism och lite andra "godsaker". Anden i glaset, andra spökgrejer som att framkalla någon vit dam i spegeln, seanser, tarotkort, magi, New Age och lite satanism på det. Får jag säga det själv så gick det ju ganska bra ändå. För nu sitter jag här och har min relation med Gud. Det ockulta inslaget som möjligtvis finns är väl då att jag kanske snackar med något helgon då och då...

Jag är väldigt tacksam för mitt experimenterande i min barn- och ungdomstid. Det gör att jag stolt kan säga: "Jag har inte ärvt min tro." Min relation till Gud har jag för att jag av egen fri vilja har sökt den. Jag har inte blivit indoktrinerad. Jag fick själv tydligt säga nej till Gud när jag ville upptäcka annat - och sen, när jag själv var redo, fick jag säga ja.

Att jag som vuxen kan se att min tro inte är något jag bara tagit över från mina föräldrar gör mig stark i min tro. För mig är det värdefullt att min väg till att hitta Gud är min egen. Den relationen jag har med Gud är min, inte mina föräldrars.

[Om detta finns mycket mer att säga. Mycket mer att förtydliga. Men jag behövde få ur mig lite av mina tankar - som kanske kan väcka tankar hos andra.]

PS. Viktigt är att min tanke inte är att trampa ner på er troende som fått en tydlig kristen uppfostran - ni ska också vara stolta för ni har en så stor skatt som ni bär på och kan dela med er av. På många sätt avundas jag er - i positiv bemärkelse! DS.

Fullt ös...

...medvetslös.

Sitter i soffan med mannen och känner mig helt slutkörd.

Dagen har inneburit ganska mycket plugg + seminarium. Sen hämta dotter och mys på det. Ge henne mat. Laga mat till mig och mannen. Äta maten. Pussa på mannen när han kom hem och sen åka iväg och storhandla. Under tiden fick han tvätta, dammsuga och lägga dottern. Jag drog vinstlotten, även om jag blir väldigt matt av att handla.

I övrigt känns det som att det är full fart hela tiden. Inte bara idag.
Veckodagarna innebär plugg, plugg, plugg, plugg och plugg. Nu måste varenda liten högskolepoäng in! Men lite mys hinner man med också.
Den gångna helgen tillbringades på St Sigrids folkhögskola. Kurs med blivande kollegor.
Helgen innan det var jag i Kalmar utan familjen. Predikade i Oskars och Örsjö.
Helgen som väntar runt hörnet innebär besök från svärmor och dagstur till Köpenhamn.
(Och om två veckor ska jag och Sara ha tjejhelg i Sthlm med Jesus Christ Superstar!!!)
Så det är fullt upp.

Nu börjar jag längta efter det riktiga advents- och julmyset.
Glögg. Levande ljus. Lussekatter - massa saffran! Mörker. Snö om man har tur. Baka om man får lust.

Sånt här bakmys kanske vore något. 

Nästan precis två år sedan (2010.11.17). 

Detta är precis för ett år sedan. Pluttan. 

Då hade vi det gött i solen på Gran Canaria. 

Det hade suttit fint nu med. 

Anonyma kommentarer

Jag tror att de flesta som läser min blogg vet vem jag är. Om man hittat min blogg på annat sätt än att ha träffat mig, hoppas jag man ändå upplever att man vet vem jag är (alltså att jag inte på något sätt är speciellt hemlig med min identitet) och att jag i och med det visar att jag står för det jag skriver.

Jag tycker det är roligt att folk vill kommentera mina inlägg. Oavsett om man håller med om det jag skriver eller om man inte håller med. Faktiskt. Fy vad tråkigt om vi skulle tänka precis lika. Vara som robotar. Nä, mångfald är bra!

Men jag funderar lite: Vad är det som gör att man signerar med att vara anonym? Och hur kommer det sig att anonyma inlägg oftast är de inlägg som inte håller med om det jag skrivit? Vågar man helt enkelt inte stå för det man tycker och tänker? Och varför vågar man inte det i så fall? Är man rädd för att visa andra vad man tänker? Är man rädd för att komma ut? Eller vad är det man är rädd för?

Det är klart, om jag hade velat vara utan anonyma inlägg hade jag kunnat välja i mina inställningar att man på något sätt måste visa sin identitet. Men jag tänker att vi ju har en yttrandefrihet och vill man yttra sig om det jag skriver så är man fri att göra det. Även om man vill vara anonym. Det är upp till personen själv om den ska våga står för sina tankar eller om den ska gömma sig. Det är en av de stora friheterna med internet - man kan vara anonym eller låtsas vara någon man inte är, det är mycket svårare när man träffar människor ansikte mot ansikte.


Jag har nyligen fått en anonym kommentar om att "en präst som lever som transvestit borde bli förklarad obehörig att utöva Kyrkans vigningstjänst." Detta för att man ska vara en andra Kristus, en förebild och inte leda människor bort från den ordning Han gett i Skapelsen. (Det gäller detta inlägg)
Det må vara så att man som präst ska vara en andra Kristus, en förebild. Men jag skulle gissa att vi idag skulle ha väldigt många obehöriga präster om vi inte skulle se att även präster bara är människor. Ja, prästen ska vara en förebild men prästen är bara människa och inte Kristus själv. Detta tror jag leder till att vi har många präster (förmodligen alla präster) som på ett eller annat sätt leder människor bort från den ordning Gud gett i Skapelsen. Men vissa saker brukar lyftas fram mer än andra när det gäller prästers brister.



Till er läsare som valt att följa Kristus kommer här tankar från predikan jag lyssnade till idag:

Glöm inte den utmaning vi fått från vår Frälsare - att älska vår fiende! 

"Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." (Matteus 5:43-48)

Glöm inte heller att man ska gå fram till altaret försonad.

"Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona sig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva." (Matteus 5:21-24)

Efterrätt och goodiebag!

Förmodligen stans bästa Tiramisu! Sjukt god.

Sen fanns det ju massa fina saker i vår goodiebag! Saker från Actic, Röhnisch, gainomax, vitamin well, excess, Holistic, dog security ab, Ekomoa och Svenska Bönchips AB.

Tack Suzan för inbjudan till bloggträffen!

Nu blir det lördagsmys med lilla familjen + svärmor och svåger!

...och så käket

Mumma!

Då kör vi!

Bloggträffen på VESPA har börjat.

Nätverkande, käk och smygtitt i goodiebag!

Om att vara sig själv...

Är nu på väg hem från utgången som blev efter stiftsgruppen. Mycket trevlig samvaro!

På stiftsgruppen hade vi besök av Ann-Christine (osäker på stavningen), aka Åke, som pratade om sin resa i att våga vara sig själv. Återigen en känslostorm. Dock lite mer behärskad än den igår.

Återigen massor av känslor som rör sig i mig. Det blir så mycket starkare när en person berättar som man möter på riktigt och inte vara via en skärm.

Det är ett ämne som berör då man på något sätt är någon form av "anhörig". Lättnaden i att få hjälp, att få koderna till hur jag ska bete mig mot min älskade vän som har en resa som liknar den som Ann-Christine gjort (och gör).

Tack fina Ann-Christine för att du delar med dig av din resa.
Tack för att du går före och visar.
Tack för att du är just du.

PS. Att tänka på: Allt ligger i tolkarens ögon - "Hund måste bäras i rulltrappa." DS.

Bloggträff

Oj, vad hände.

Jag ska på bloggträff på lördag. Det känns ju lite overkligt.

Det är Stines fel kan man väl säga. ;)
Hon har i sin tur blivit inbjuden av Suzan.
Mat på VESPA och goodiebag.
Det kan nog bli bra.
Men om jag tittar lite på de andra som ska med verkar de vara liiiiiiite mer aktiva bloggare (och träningsmänniskor) än vad jag är.
Men det ska jag väl klara av!


Imorgon ska jag och Stine inte ha bloggträff, men pluggträff.
Vi ska känna oss lite korkade ihop och försöka lista ut hur vi ska göra uppgiften vi har nu på kursen.
Efter träffen ska vi förhoppningsvis känna oss lite klokare ihop. :)

Känslostorm (eller: Fler Paul åt folket!)

Har nu sett sista delen av Gardells (och Kaijsers) Torka aldrig tårar utan handskar.

Vad ska man säga...?

Kan egentligen inte säga annat än att den berör.

Den berör på så många olika sätt.

Det känns så nära det som händer.

Känslorna blir så påtagliga.

Sorg.

Hat.

Glädje.

Kärlek.

Hopp.

...och så mycket mer.

Tack Gardell.

Tack fantastiska Jonas.

Tack för ditt berättande.

Särskilt tack för Paul, för hela hans uppenbarelse.

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!"

 - Paul, ur Torka aldrig tårar utan handskar, del 3

Nu ska jag ge mig känslorna igen.

Nu blir det Torka aldrig tårar utan handskar i pappersformat.

Verkligheten som närmar sig.

Helt plötsligt känns det så mycket närmare.

Helt plötsligt känns den där verkligheten mycket mer på riktigt.

Snart är det verklighet.

Snart ska jag ut i det verkliga arbetslivet.

Idag har jag haft samtal med biskop Jan-Olof.

Och efter det känns allt helt plötsligt mer på riktigt.

Att på allvar sitta och prata med Jan-Olof om hur allt är...

Hur man känner inför att vara färdig.

Hur man tänker kring missivförsamlingen man fått.

Hur man funderar kring prästvigningsassistent.

Hur man tycket att livet i allmänhet är.

...gjorde att lugnet sjönk in i kroppen.

Pusselbitarna börjar falla på plats.

En hel del bitar är kvar, men rambitarna ligger i stort sätt på plats.

Det känns skönt.

Det är mindre än nio månader kvar.

Tänk vilken tur att jag tror på Gud.

Att jag förtröstar på min Herre.

Allt får vila i min Faders händer, alla bekymmer får han bära,

så att jag, i hans omsorg, kan vila tryggt och stilla.

Gamla känslor kommer upp till ytan...

Ibland kommer gamla känslor upp till ytan.
Det skulle kunna vara något bra men det är det inte denna gång.

Jag skulle vilja skriva samma sak som jag gjorde när jag var 15.
Jag skrev det nog också när jag var 17.
Då skrev man inte blogg utan dagbok på Lunarstorm.
Härliga tider va?

Det handlar om bekräftelse. 
Självklart.

Att de som kallar sig för mina vänner eller dylikt inte bara visar det med sina ord, utan också genom sina handlingar.
Inte bara säger att jag är bra, trevlig och härlig utan också visar det genom att t.ex. ta initiativ till att träffas utanför arbete eller skola.

Jag blir nu (precis som då på lunarstormstiden) ganska trött på att det alltid känns som att det är främst jag som ska ta alla initiativ.
Initiativ till att ta den där fikan, att bara mys-hänga, att ha spelkväll, att ta en öl, att komma och hälsa på med övernattning eller vad det nu kan vara...
...initiativ till att umgås.

Jag känner mig helt enkelt ledsen och kanske också lite trampad på.
...ledsen för att jag inte verkar vara en del av livet hos de vänner som jag anser vara en del av mitt liv.

Jag har alltid blivit mer ledsen när jag blir sårad av vänner än av den närmsta familjen.

För mig är vänner viktiga, för mig har alltid vänner varit familj.
Så är det bara. Punkt slut.


Och nu ska man lyckas somna med dessa känslor i hjärtat, i huvudet... ...i magen.
Jag får väl stöta bort mina känslor och som vanligt försvara mig med att jag kanske bara överdriver.


Ibland kommer gamla känslor upp till ytan och det känns bara för djävligt.


Godnatt.