Predikan: 8:e söndagen efter trefaldighet, 2:a årgången

Predikomanus till 8:e söndagen efter trefaldighet (Andlig klarsyn), 2:a årgången.
Hölls vid gudstjänst i Madesjö och vid mässa i Bäckebo.
Psalmer: 333, 688, (59), 769/721, 200:7-8

Jag har ett armband på mig här.

Och jag är absolut inte ensam om att ha ett sådant. WWJD står det.

Det är en påminnelse om att i olika situationer i livet ständigt fråga sig: Vad skulle Jesus göra? What Would Jesus Do? WWJD.

Att tänka sig in i vad Jesus skulle göra

kan vara att hjälpa någon ur en knipa.

Det kan vara att finnas till för den som sörjer.

Det kan vara att säga ifrån när någon inte blir schysst behandlad – oavsett om det är på skolan, arbetsplatsen eller på andra sidan jordklotet.

Det kan vara att lägga ner stridsyxan när ilskan biter som hårdast,

att, som Jesus säger, vända andra kinden till.

För mig blir det också en ständig påminnelse om att tro inte handlar om munnens bekännelse. Att det inte handlar om att ställa sig och ropa ut

hur ofta man ber i Jesus namn. Utan att tro handlar om handling.

Även om Jesus pratar mycket om husbygge i dagens evangelietext så är det inte just det som är det centrala – utan det centrala i texten är att munnens bekännelse av tron inte är det väsentliga.

Den bekännelsen räcker inte i ett liv med Gud, i ett liv i Jesu efterföljelse.

Det spelar ingen roll om man säger ”I Jesu namn” eller ”I Guds namn”

– för i grund och botten handlar det om handlingen.

Det finns ingen mening i att högt proklamera och redogöra för våra kristna bedrifter, att på något sätt visa upp vad vi gjort för Gud – oavsett om uppvisningen är inför Gud eller varandra.

För Gud behöver vi inte berätta, för han vet redan, och det fyller ingen mening i att visa upp våra bedrifter för varandra. Livet är ingen tävling.

Uppmaningen vi får är: att vi bara ska göra.

Vi ska höra Guds ord – och ta vara på det.

Vi ska höra till Jesu ord – och handla efter det.

Vår tro bygger inte på ord, lagfromhet dogmer och läror.

Det räcker inte att bara stämma in i trosbekännelsen

(den handlar mer om att visa samhörighet med andra kristna).

Uppmaningen är inte att vi ska höra Guds ord och bara låta vår tunga bekänna vår tro.

Utan uppmaningen är att höra ordet och handla efter det

– låta vår kropp bekänna vår tro.

Vår tro på Jesus innebär handlingar, att agera.

”Du är inte kristen för att du gör goda gärningar, utan du gör goda gärningar därför att du är kristen” /Martin Luther

Genom vår tro ska de goda handlingarna komma – vi ska bära god frukt som vi ibland säger i kyrkan. Vi tar till oss Jesus i våra liv och försöker efterlikna honom – och det sjöng vi om i början av gudstjänsten: att vi skulle söka efter att leva som Frälsaren lär.

Att göra så som Jesus skulle ha gjort.

Trons bekännelse är inte munnens bekännelse, utan kroppens.

Tron handlar om handling.

Och det handlar om att kärleken ska bryta igenom hos oss

(vilket vi också sjöng i början av gudstjänsten).

Att kärleken från Gud inte bara stannar i oss utan att kärleken tar sitt fäste och bryter sig igenom så att kärleken sprids, att vår tro och Guds kärlek blir synlig i våra vardagshandlingar, i våra möten med andra människor, i vårt möte med hela skapelsen (som vi människor är satta till att förvalta).

Och precis som grunden är viktigt för ett hus när det stormar,

så är hjärtats förankring viktigt i våra liv när vi utsätts för prövningar.

Att vi är djupt rotade i vår tro, att vi har ett djupt rotsystem,

så det inte spelar någon roll om något kommer och kapar oss, försöker bryta ner oss, utan vi kan växa upp igen.

Om vi ser vår kropp som huset för vårt liv, så finns grunden i djupet av våra hjärtan.

I vårt hjärta, i vårt innersta djup, behöver kärleken ha sitt fäste, vi behöver vara förankrade i Gud.

Det är Gud, livets arkitekt, som har gett dig ritningen för livet.

Och det är lättare att bygga på livets hus om man tar till sig ritningen och har kontakt med arkitekten.

Gud vill vara med när du bygger upp ditt liv. Gud vill vara en del i ditt liv. Han vill bo i ditt djupaste inre.

Det innersta djupet kan bara du själv och Gud nå.

Öppna upp. Tillåt Gud komma in där och ta plats.

Det är där du behöver Gud, där behöver Jesus finnas.

Att vara förankrad i Gud innebär inte att vara uppe i det blå.

Innebär inte att vara uppe och sväva på några moln.

I livet behöver livets arkitekt vara med. Om vi förankrar oss i Gud är vi förankrade i livet och verkligheten. Det är hos Gud vi finner den djupaste verkligheten, för Gud är verkligheten själv.  

Amen.

Mini-semester

Har nu ledig helg + ledig måndag och tisdag. Så det känns som lite mini-semester. 

Även om jag längtat så sjukt efter att börja jobba så är det skönt med lite mer ledigt. Och även om jag inte hunnit vara ledig så länge och det är fantastiskt att få ha heldagar med familjen så saknar jag mitt jobb och längtar till onsdag när jag drar igång igen innan semestern börjar på riktigt. Jag älskar min familj men jag älskar också Gud och är fantastiskt glad att han kallat mig till tjänst i kyrkan. 

Jag tackar Gud för arbete och för den fantastiska naturen han skapat som jag får leva i och njuta av. 

Ska passa på att dela med mig av ett annat blogg-inlägg. Mycket kloka ord från mannens kusin:

http://afrantzien.wordpress.com/2013/07/13/det-som-aldrig-fick-handa-igen/

Och så lite bilder...

Solnedgång från igår. 

Idag blev det bad vid Horns udde. Typ 15 grader i vattnet. 

Jag förstår att Ebba hellre somnade på sin farmors mage än att bada...

Kvällen bjöd på kroppkakor från Ninnis, marängtårta från svärmor och ett kvällsdopp i det kristallklara vattnet (13'C). 

Frid!

Andakt om hopp

Delar med mig av kvällens insats.

Musik i sommarkväll i Örsjö 11 juli 2013. Tema: Hopp

Ordning för andakt:       

297 Härlig är jorden

Text: Psaltaren 42:2-6

Betraktelse

Bön

Fader vår

Välsignelsen 

191 Den dag du gav oss, Gud, är gången

Betraktelse:

Hoppet – sägs vara det sista som lämna människan.

Hoppet om framtiden, om en bättre värld.

Jag tänker att hoppet är själens ankare.

Det ankaret har sitt fäste, sin grund i Jesus, i Gud.

Hos honom finns fästet när det blåser havsstormar i våra liv, när vi bara ser mörker, när allt bara är ångest och våra själar är tyngda av sorg.

Hos Jesus, hos Gud, finns hoppet om ljus efter mörkret, tron och hoppet om vår kommande uppståndelse och det eviga livet.

Hos Gud finns det hopp som hjälper oss att härda ut i stormen och mörkret. Hoppet som i natten när den är som mörkast hjälper oss att se gryningsljuset, se att det kommer bli bättre.

Om tron skulle svika, låt inte hoppet lämna dig…

… utan låt ditt hopp, själens ankare, sätta sitt fäste till Gud.

Predikan: 6:e söndagen efter Trefaldighet

Delar med mig av min predikan jag höll 2013-07-07.

Gudstjänst: Byagudstjänst, Örsjö församling
Söndag: 6:e söndagen efter Trefaldighet, 2:a årgången
Psalmer: 11:1-3, 280, 86, 279b, 89

Predikan:

[Tog fram en medarbetare för att leka "Följa John". NN fick först stå med ryggen mot och försöka följa mina rörelsen, sedan fick NN också följa mina rörelser när NN fick lov att titta på mig.]

Det blir alltså lättare att följa någon genom att titta på den.
Låta den vara fokus.

Och nu har vi ett par söndagar bakom oss som har handlat om bland
annat kallelsen till Guds rike och att också bli sänd i den kallelsen. Och
naturligt kommer nu det som bör vara följden av kallelse och sändning:
Efterföljelsen – att faktiskt gå ut i sin sändning i Jesus efterföljelse.
Och om vi nu är kallade till tjänst för Guds rike, sända att vandra i Jesu
efterföljelse behöver vi också hålla vår blick mot den vi ska följa.
Precis som när jag behövde titta på NN för att kunna följa efter
rörelserna i ”Följa John”. Vi behöver fästa blicken på Jesus. Ha Jesus
som exempel, som centrum i våra liv.

När vi ska följa Jesus kan det ibland vara gott att ha förebilder eller
ledare att se upp till. Behöver ju inte vara nu levande. Även i Bibeln
finns förebilder – både de som i GT sagt ja till Guds kallelse och de i NT
som sagt ja till Jesus när han sagt ”Följ mig”.

Men förebilder och andra ledare får aldrig bli det primära. Det är inte jag
eller Niklas som era församlingspräster som är er viktigaste ledare. Det
är inte kyrkoherde Lars Ström som är pastoratets viktigaste ledare. Inte
heller vår biskop Jan-Olof eller ärkebiskop Anders.
Utan det är Jesus. Jesus är den främsta förebilden och den främsta
ledaren.

Lägger vi mer vikt vid våra andra förebilder och ledare måste vi byta
fokus. Vi måste sträva efter att spegla den riktiga ledaren i vårt kristna
livs ”följa John” - som vi ju enkelt kan kalla ”följa Jesus”.
Att vi i vårt liv återspeglar hans kärleks glöd, som vi sjöng i psalmen
innan.

För det är ju så att våra förebilder och ledare kan också brista precis som
vi själva. Försöker jag titta via någon annan när jag ska följa Jesus är det
lätt hänt att den andra speglar fel, och då kanske jag själv gör ytterligare
något fel i rörelserna jag försöker göra.

Och detta med att ledare eller förebilder kan råka ta mer plats än Jesus är
inte något särskilt för vår tid, Paulus skriver om att problemet fanns
redan bland de första kristna församlingarna.

Församlingar härjade och bråkade om att de hörde till olika ledare –
Paulus, Petrus, Johannes... Men Paulus fick påminna dem om att Jesus
var den sanna ledaren – och att det gjorde alla till ett. Samma ledare,
samma gemenskap.

Men kanske inte så konstigt att församlingarna härjade. De ville kanske
som församlingar profilera sig, identifiera sig. På något sätt visa vilka de
var. Och det är väl väldigt mänskligt. Vi vill beskriva vilka vi är och vi
identifierar oss lätt med titlar eller olika beskrivningar.
De titlarna kan avslöja vart vi lägger vår lojalitet.

Hur vi ser på oss själva tror jag säger lite om vart vi har vårt fokus.
Det är inte alltid lätt. T.ex. har jag bara inom familjen olika titlar/roller.
Jag är mamma, fru, syster och barn på samma gång. Och vissa perioder
har jag identifierar mig väldigt starkt med något särskilt. T.ex. när jag
var nybliven förälder var jag väldigt mycket mamma och nästan inget
annat. Är ju naturligt att det är så. Handlar om anknytning – vi behöver
lära känna en ny del av vår identitet.

Men vilket titel tar störst plats i mitt liv – när jag är lite mer i vardagen
än i bubblan av att precis blivit mamma? Vart hamnar min lojalitet? Ser
jag mig själv som t.ex. svensk först och främst? Eller är jag först
kristen? Vart lägger jag mitt fokus och min blick?
Lojaliteten ska ligga främst hos Gud. Följa Gud främst och inte
människor. Det är ju främst Gud vi vill vara tillags och inte människor,
som Paulus skriver i episteltexten idag.

I bibeln finns fullt av människor som mister sina liv, sina titlar och
identiteter för att bli något annat, för att följa Gud.
Titlar och identiteter som skulle kunnat ha hindrat dem att svara ja till
sitt uppdrag. Ofta var det de själva som såg det som ett hinder. Men Gud
såg inte hindret, utan möjligheten.
Abrahams fru Sara var ofruktsam men blev mor till ett stort folk.
Mose levde hos Farao, hade svårt att tala inför folk men blev ledare för
Israels folk. Rut var invandrare bland Israels folk men blev stammor till
kung David. David som först var en enkel herde. Jesaja identifierade sig
som för ung men blev en stor profet. Och profeten Amos vi hörde om
idag såg sig mer som en bonde. Och i NT finns också dem som släpper
allt när Jesus säger ”Följ mig”.

I vår efterföljelse måste vi se hur livet inte är en en-mans-show. Vi får
inte falla in i strömmen av ett ego-centrerat samhälle där det bara
handlar om en själv. Inte falla in i ett liv där andra människor bara blir
döda föremål som ska vara redskap åt en själv för att man ska få ett bra
liv. Utan vi måste se att vi är Guds redskap och hur vi hör ihop med
varandra. Livet är inget vi klarar själva utan vi är beroende av
gemenskap. Måste hjälpa varandra, bygga upp varandra med hjälp av
kärlek och ödmjukhet. Och vi hämtar vår kraft hos vårt gemensamma
centrum – hos Jesus Kristus.

Vi behöver släppa det som i våra liv hindrar oss att följa Jesus, släppa
det som göra att vi skymmer Jesus. Lägga av gamla titlar och
föreställningar om oss själva som hindrar oss att följa Jesus. Det som
gör att vi nervärderar vår egna förmåga att kunna följa Gud.
Så vi kan återspegla Jesus, hans kärleks glöd, hans barmhärtighet. Låta
Gud fylla oss, så att vi kan hjälpa till att fylla andra.

Vi behöver göra så att Gud får plats i våra liv, se till att det inte är trångt
och lågt. Vi behöver mista våra liv, och det gör vi genom att överlåta och
överlämna oss till Jesus, och på det sättet räddar vi våra liv och blir
fyllda av hans goda.

Amen.

Predikan: Apostladagen, 2 årgången

Delar med mig av predikan jag höll 2013-06-30.

Gudstjänst: Byagudstjänst, Oskars fs
Söndag: Apostladagen, 2 årgången
Psalmer: 7, 57, 200, 288

Predikan

Hur många gånger har du fått höra att du inte kan?
Hur många gånger har andra inte litat på din förmåga att klara något?
Hur många gånger har du backat för att du själv nedvärderat din
förmåga?
Jag tror vi alla har en tendens att inte lita på förmågan hos andra,
särskilt när det gäller barn, och framför allt förmågan hos oss själva.

Det finns en berättelse om en 5årig pojke som var med sin mamma på en
lunchkonsert där en av landets skickligaste pianister skulle framträda.
Strax innan konserten skulle börja bad mamman sin son att stanna vid
bordet medan hon skulle hälsa på ett par vänner.
Efter en kort stund hörs försiktiga toner från flygeln. Alla tittar upp.
Mamman insåg förskräckt att det var hennes son, som istället för att
vänta vid bordet, hade tagit sig upp till flygeln och satt där och med ett
finger spelade Blinka lilla stjärna.
Mamman blev så generad men innan hon hann fram för att stoppa
pojken, stod plötsligt pianisten vid flygeln. Pianisten satte sig bredvid
pojken på pallen, log och viskade att pojken skulle fortsätta. Pojken
spelade melodin, pianisten la till ackord och andrastämma. Mästaren och
nybörjaren framförde så tillsammans Blinka lilla stjärna och de fick en
publik som var trollbunden.

Oavsett vad du eller andra människor tänker om dig, oavsett om de inte
litar på din förmåga, så litar Gud på dig.
Gud vet vilken förmåga just du har.
Se hur han ställer sig vid dig, hör hans röst viska:
”Säg inte att du är för ung eller för gammal. Säg inte att du inte kan.
Det är jag som sänder dig, jag vet vilken förmåga du har, det visste jag
redan innan du föddes. Låt ingenting skrämma dig, jag är med dig och
ska rädda dig. Lämna plats för mig bredvid dig, så går vi tillsammans.
Använd den förmåga du har fått, liten eller stor, så förvandlar jag den
till något storslaget.”

Precis som Gud kallat och sänt profeter och apostlar har Gud kallat och
sänt oss, dig och mig, till att vara hans sändebud, var och en efter sin
förmåga.
Vi är sända till att vara en kritisk röst i samhället, likt profeterna, att säga
ifrån när något inte står rätt till, att sprida Guds kärlek.
Vi är sända till att vara människofiskare, likt apostlarna, att sprida ut
evangeliet om att Jesus räddat oss från döden.

Vi får inte glömma att många av apostlarna, lärjungarna, var enkla
fiskare och inte bildade teologer.
De var inte felfria, de tvivlade, de övergav och förnekade Jesus.
Men de sa ja till sin kallelse. Det var det som var det viktiga.
Genom dopet och vår tro har vi fogats in i gemenskapen med
lärjungarna, med alla kristna, den gemenskap som är Kyrkan med ett
stort K, den världsvida kyrkan.
Vi är sända till att vara levande stenar i bygget av den levande kyrkan.
Där är Jesus vår hörnsten, det som håller ihop oss.
Där är vår grund Petrus bekännelse: att Jesus är Messias.

Tro handlar inte om att vi ska begripa att Jesus är Messias,
att vi ska begripa vår trosbekännelse.
För mig handlar det om att lita på att allting är möjligt för Gud.
Lita på att han kan bli människa och besegra döden.
Lita på att Gud ser min förmåga och att han gör något av den.
Lita på att Gud av något litet kan göra något storslaget.
Våga lita på Gud, för han litar på dig och din förmåga.
Gud vet att du kan. Därför sänder han dig.
Du är kallad att vara del av Guds folk. Du är utvald.


(Originalberättelsen om pianospelaren går att hitta i Alltid älskad, Kristina Reftle, Argument förlag. Början av berättelsen har jag kortat ner, och slutet har jag utökat en del.)

Beredelseord: Prima missa (apostladagen)

Delar med mig av mitt beredelseord jag höll vid min prima missa (första mässan jag höll).

Tillfället var i Långemåla kyrka på konfirmandläger med Nybro pastorat. Mässan var en enkel kvällsmässa med musik från Taizé. (2013-06-25)

Sånger från Taizé som sjöngs under mässan: 

Inledning: 19 i mörker går vi, 34 Jesus Guds son du ljus

Ljuständning och förbönsmoment: 18 i själens dunkla natt, 47 min själ får vila ut, 51 känn ingen oro, (44 nattens mörker)

Kommunion: 23 Ät mitt bröd, 70 Där barmhärtighet, 68 Ande God kom till oss in,  (8 lova Gud min själ)

Avslutning: 46 sjung lovsång alla länder, 24 i min Gud, 14 tacka Herren ty han är god.

Läsning precis innan beredelseord är från Apostladagen, 2 årgången - del från GT-text om Jesajas sändning, Jes 6:5-7: Jag sade: "Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot." En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.”

Beredelseord

Så beskriver Jesaja hur det gick till då han kallades till profet. I sitt möte med Gud blir han medveten om sin brustenhet, inför Gud förklarar han sig förlorad. Som en förberedelse innan sitt uppdrag som profet blir han fri från sitt onda, han får lämna bort det som ligger i vägen mellan honom och Gud. Istället för förlorad, blir han försonad.

I nattvarden får vi konkret möta Gud, vi får ta emot Jesus kropp och blod i bröd och vin. Inför detta konkreta möte får vi, liksom Jesaja, lägga fram vår brustenhet. Vi får lägga fram det som vi gjort fel. De gånger vi vänt oss bort från Gud. Lägga fram det som i våra liv ligger i vägen för vårt möte med Gud. Så som Jesaja får sina läppar renade får vi, du och jag, låta det glödande kolet röra vid våra hjärtan så de kan bli renade, så att inte står i vägen för vårt möte med Gud.

Nu innan vår bön om förlåtelse kommer vi ha en stunds tystnad. Vi kan låta det bli en stund där vi kan öppna oss för gud. Öppna våra hjärtan, hitta vår brustenhet. Och det är i vägen mellan oss och gud. Så vi kan lämna över det till Jesus, så han kan ta hans om det. Så att vi i stället för att bära på vår brustenhet, kan ta emot Jesus och bära honom i våra hjärtan.

Predikan onsdagsmorgonmässa: Söndagen före pingst

Delar med mig av predikan jag höll vid en onsdagsmorgonmässa i Lunds domkyrka under terminen på Pastis. (2013-05-15)

Söndagen före pingt
"Hjälparen kommer"

Psalmer: 517, 53, 161
Text:  Joh 16:12-15:
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Rubrikerna i predikan lästes inte upp, men jag tror de kan vara till en hjälp i läsningen.

Predikan

ATT VÄNTA: Förväntan och glädje.

Inget är som väntans tider...
Vad väntar du på?
De flesta av oss väntar förmodligen på någonting.
Sommaren.
Semester.
Prästvigning.
Kristi återkomst.
Förmiddagskaffet.
Vår väntan ser olika ut och väntan har olika tidsrymd, ibland vet vi när
väntan ska ta slut och ibland vet vi det inte.
Ibland känns väntan som en evighet, känns som man aldrig kommer
fram.
Som barn kunde jag få höra (det är jag säkert inte ensam om) att
väntan aldrig kunde bli för lång, jag behövde aldrig vänta för länge.
”Den som väntar på något gott... väntar ALLTID för länge!”, ville jag
snarare säga...
Jag tänker att väntan oftast innebär en längtan.
Det finns en förväntan.
Det finns en glädje i vår väntan, att väntan är god i sig.
När man inte behöver känna att man vantrivs i väntan, utan att man
faktiskt trivs.
Att det är rätt skönt att också få ha något att vänta på, att längta efter,
något att se fram emot.
Även om man i sin väntan, på sin vandring, helst vill till målet.

ATT VÄNTA: Varifrån ska jag få hjälp?

Men den där väntan kan vara något helt annat än glädjefylld.
Den som väntar på hjälp kan känna övergivenhet.
”Varifrån ska jag få hjälp?”
Det blir lätt att man i sin väntan stannar i frågan och inte ser svaret.
Väntan kan också fyllas av frustration.
Vandringen mot målet blir ett nödvändigt ont, bara något som ska
uthärdas, genomlidas.
I sin tanke är man redan i mål, framme i det som kanske är en
brytningspunkt. Man glömmer bort att vara i sin vandring, i livet, i
nuet.
”Ni förmår ej att ta in mer...”
Visst kan vi känna igen oss i det som Jesus säger, även om det inte
handlar just om att vänta:
Tillslut kommer man till en punkt där det inte går att ta in mer,
man orkar inte vänta längre,
man känner sig mätt,
man har gått över tiden,
man känner sig färdig i sin vandring.
Väntan, vandringen, blir en plats där man vantrivs, en svår tid.
Jesus berättar för sina lärjungarna att de framför sig har en vandring
som innebär sorg och klagan. De ska mötas av en svår tid, en tid av
övergivenhet.
Men precis som den kvinna som ska föda har en svår tid men som
sedan glömmer sina plågor i glädjen över att en människa har fötts
- så ska också lärjungarnas sorg vändas till jubel och de ska glömma
sina plågor.

VÄGLEDNING FRÅN ANDEN: Min hjälp kommer från Herren.

Återigen får vi ställa frågan: ”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Varifrån ska lärjungarna finna hjälpen?
Jo, det kommer en hjälpare:
Sanningens Ande ska komma med vägledning.
Anden ska visa sanningen som kommer från Fadern och Sonen.
Inte ge sanningen.
Anden ska vägleda med sanningen.
Som att sanningen är Andens redskap.
Anden blir vägvisaren som har hela sanningen.
Perfekta GPS:en.
Ibland kan vi tycka att rutten som ritas ut är fel.
På vandringen kanske vi helst bara vill komma fram till målet.
Springa raka vägen, vi tar sats, tar en genväg.
Eller kanske vi hellre vill gå omvägar.
Vi trivs bra i vår väntan och kanske gärna slippa nå målet.
Tar egna omvägar för att slippa den där brytningspunkten.
Vi vill hellre göra egna rutter.
Bi blir motsträviga i den rutten som har ritats ut,
den väg vi är kallade att gå,
den väg Anden vill leda oss på.
Vi förstår kanske inte varför rutten helt plötsligt ändras.
Vi kanske inte vill behöva gå bakåt. Vi kanske tycker att rutten går
genom ett ingenmansland och inte leder någonstans.
Vi hör Andens ord ”Gör en U-sväng” - men vi lyssnar inte, och vi
förstår inte. Vi vill ju hellre fortsätta rakt fram...
Vi behöver våga vara öppna för hjälparen som kommer
-hur än hjälparen verkar se ut, hur än rutten ritas upp.
Även om rutten eller hjälparen inte ser ut som jag själv tänkte den
skulle se ut.
Men när vi senare tittar i backspegeln,
när vi kanske kan se lite mer av helheten
-då kanske vi kan förstå varför.
Att i efterhand kunna se tillbaka och se hur det kan ha haft en mening.
Att i efterhand kunna se hur ”allt som skett har lett mig hit” .
Även när det känns som vägarna varit långa och inte lett någonstans.
Även när det känns som varje steg fört mig bakåt, fast än jag sprang,
fast jag tog sats....
Anden ska ge oss vägledning till räddningen.
Anden uppenbarar för oss var räddningen finns.
På det sättet är Anden inte bara vägvisaren utan också en livgivare.
”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Jo, min hjälp kommer från Herren, från livgivaren.
Sanningens ande vet vart vi behöver gå.
Vet när vi behöver gå raka vägen,
när vi behöver ta omvägarna, eller gå bakåt.
Jag tror därför att det är viktigt att inte leva där framme, i den tid vi
väntar på. Utan vara kvar i sin väntan, leva i sin vandring, här och nu,
men att ha siktet inställt på målet, vara riktad mot räddningen med
hjälp av Anden. Om vi både hör, lyssnar och följer Andens röst är vi
precis där vi ska vara, dit Anden lett oss, ständigt på vandring med
sikte på vår Frälsare, Herren Jesus Kristus som för vår skull besegrade
döden och som med sin kropp och sitt blod möter oss här vid
nattvardsbordet.

Amen.

Från Pastis: Tal till konfirmanderna

Delar med mig av "talet till konfirmanderna" som jag höll på Pastis när vi övade konfirmation.
Talet riktar sig alltså till en påhittad grupp.


Tal till konfirmanderna

Kära vänner!
Nu är den här konfirmandresan snart slut och jag tror vi känner både
glädje och sorg över detta. Glädje över den tid vi haft tillsammans och
sorg över att vi inte ska dela vår tid med varandra på samma sätt längre.
Jag är väldigt tacksam för den tid jag har fått dela med er.

Men vi har ju många fina minnen att plocka fram. Jag tror att vi särskilt
kommer minnas lägret som just nu bara är en vecka bort. På lägret lärde
vi känna varandra mer än bara som ett gäng, vi blev mer som en familj,
vi fick en tätare gemenskap.

Från lägret tror jag vi särskilt kommer minnas fredagen. Det var som att
himlen öppnat sig och utanför lägergården var regnet som en vägg. Den
långa pilgrimsvandringen fick bytas ut mot en dag med mycket mys och
gemenskap. Vi fick underhålla varandra efter bästa förmåga. Vem
kommer t.ex. glömma Alex kärlekssång till ledargänget? Eller Lisa och
Johans ”Konfirmand style”?

Och inte minst tror jag vi kommer glömma när vi sent på kvällen fick
riktiga specialeffekter till filmen Lejonkungen 2. När det i filmen kom
regn och åskoväder, och spänningen tätnade... PANG! Åskan var över
vår lägergård och vi fick strömavbrott. Vi fick rå om varandra som en
familj. Den som kände mer mod kunde ge stöd åt den som var rädd för
åskan. Några fick känna sig som oroliga föräldrar när några andra skulle
ge sig ut i mörkret och regnet för att leta efter proppskåpet. Jag tror att
det var allt detta tillsammans som bidrog till att ni fastnade för
Lejonkungen 2 och blev rörande överens om att ni idag, i er predikan,
skulle ha med musik ifrån den filmen: ”Han finns i dig”.

I filmen finns ju också låten ”Vi är en”. Där lejonkungen Simba berättar
för sin dotter Kiara hur de är en familj, hur de hör ihop på ett särskilt sätt
även om man inte alltid kan ana det, även om man inte alltid kan se det,
även om det inte alltid är helt uppenbart – vi är en! Det hela blir ju sen
en Romeo och Julia berättelse. Kiara förälskar sig i Kovu, från flocken
som är bannlyst från lejonriket. En förbjuden kärlek som förföljs av hat.
I filmen har den äldre generationen försökt lära den yngre. Uppfostra på
olika sätt. Visa vägen. Berätta om vem som är god och vem som är ond.
Men sedan är det den yngre generationen som blir vägvisaren, den som
får öppna ögonen för den äldre. Kärleken vinner tillslut. Kiara och Kovu
får påminna om att de båda flockarna är en. Se hur de är en, fastän de är
olika. Där splittring finns, kommer de yngre med enhet.
”Dom – vi! Dom är vi! Eller ser du någon skillnad?”

Och så är det ju också för oss. Vi är en – fast det inte alltid syns. I dopet
har vi blivit en familj, och vi har blivit en enhet genom Jesus. Vi har
blivit bröder och systrar i Kristus!

Under denna tid vi haft tillsammans har vi ledare försökt visa er, lära er,
leda er på vägen. Precis som Simba lärde sin dotter Kiara. Och något
extra som jag bär med mig från denna tiden med er är hur det också har
varit ni som visat oss. Precis som Kiara fick göra med sin pappa. Ni har
öppnat våra ögon, ifrågasatt. Ni har kommit med den profetiska rösten,
med Andens röst, så att vi fått reflektera över det vi kanske glömt
reflektera över på länge.

Vi ledare hoppas att vi kommer få fortsätta lära av er nu när ni fortsätter
er väg som lärjungar. Att vi fortsätter mötas i diskussioner och samtal –
kanske när vi möts på skolan eller ute på byn. Eller om ni fortsätter i
ungdomsgruppen eller som konfaledare – vilket ni är varmt välkomna
till. Jag vill önskar er all lycka på er vandring som lärjungar. Sluta aldrig
att be, utan sök alltid Gud. Spegla er i Guds kärleks ljus och glöm inte
att Gud finns i er. Ni och Gud hör ihop – ni är en.

Predikan från Pastis

Delar med mig av predikan jag höll när vi övade högmässa på Pastis.
Predikan hölls alltså vid ett övningstillfälle, inte i någon församlingsgudstjänst.

Söndag: Midfastosöndagen 2 årgången
Tema: Livets bröd
Psalmer: (återkommer om detta)

Predikan

”Tänk på barnen i Afrika!”
En kommentar som kan slängas fram om någon slänger mat den inte
ätit upp.
”Vad hjälper det barnen i Afrika om jag inte slänger maten? Ska jag
tycka i mig maten och få ont i magen? Ska jag skicka det på posten?”
… skulle kunna vara ett bitskt svar.
Nä, egentligen hjälper det inte barnen i Afrika just vid det tillfället. Men
vi kanske kan försöka se det i ett större perspektiv. Att inte roffa åt sig
mer än vad man behöver av det som ligger framför mig.
Det kan vara enkelt och självklart att
se till att lördagsgodiset blir jämnt fördelat,
räkna upp fikabröd så att alla kan få varsin kaka av varje sort,
att fördela hushållsekonomin på ett rättvist sätt,
att ge alla barnbarnen lika mycket uppmärksamhet,
att ägna tid åt alla vännerna på en bjudning. …
… Men om vi tänker i ett större perspektiv.
Vi är inte så duktiga att fördela jordens resurser jämnt, inte ens fördela
vårt lands resurser.
20% av jordens befolkning brukar 80% av jordens resurser.
80% av befolkningen brukar 20% av jorden.
Som vi hörde i GT-texten, blev mannat som Israels folk samlade in
jämnt fördelat. Alla fick vad de behövde.
Och en del i själva undret med mannat är fördelningen – man fick så
mycket man behövde – oavsett om man tagit för mycket eller för litet.
Manna-undret talar till oss om en livsordning, om hur vår relation till
våra medmänniskor bör vara.
Det handlar om att det dagliga brödet är vårt – inte mitt.
Ordningen Gud vill handlar inte om själviskhet och att hopa kapital.
Livsmedlet, maten, födan, brödet – det räcker för alla om det bara
fördelas rätt.
Framkommer även på flera ställen i GT om hur Gud uppmanar sitt folk
att visa godhet mot invandrare och andra som på olika sätt var
marginaliserade.
Man skulle inte samla in allt av sin egna skörd – utan låta de
marginaliserade få ta del av den.


Om man ser till dagens GT-text i bibeln – precis efter vårt stycke – så
berättas det om hur det manna som en del samlade i lager blev oätbart
dagen efter.
Israels folk fick uppmaningen att inte samla mer än de behövde för
dagen – dagen därpå hade de ändå ingen nytta av mannat då det blev
dåligt.
Jag tänker att också detta är något vi verkligen kan ta till oss i våra liv.
Vi ska inte ta mer än vi behöver, så att det inte behöver gå till spillo –
oavsett om det blivit dåligt eller inte.
Den senaste tiden har det återigen kommit nyhetsrapporter om hur
mycket mat som går till spillo, hur mycket ätbar mat som kastas.
Häften av all mat i världen kastas – ca 2 miljader ton/år.
(Sverige: 100kg mat/person och år.)
Vi lagrar för mycket och på fel sätt.
Petiga med både utseende och bäst-före-datum.
Även om maten slängs – har det gått åt både pengar och av jordens
resurser. Slöseri av både mat, odlingsmark, vatten och energi.
Det är resurser som hade kunnat delas.
Genom Guds ord och Andens ledning kan vi skapa under idag – vi kan
arbeta för att få jordens resurser mer jämt fördelade.
Resurserna kan få göra nytta någon annan stans än i vår papperskorg.
Vi kan se till att inte bara tänka på barnen i Afrika – utan faktiskt hjälpa
dem – eller hjälpa dem som är marginaliserade i vårt egna land.


Berättelsen om mannat pratar inte bara om vår relation till våra
medmänniskor och skapelsen – utan främst om relationen med Gud.
Den talar om hur Herren har tålamod med sitt folk – trots klagandet,
knotandet. Herren vill att vi ska ha vår tillit hos honom – lita på att Gud
ger oss det vi behöver. Lita på att Herren vårdar sitt folk – ger bröd i
öknen, räddar från död till liv.
Folket skulle inte samla på sig manna utan de skulle sätta sin tillit till
Gud – att försörjningen och räddningen kom från Honom.
Ger Herren en ny dag ger han också manna för den.
Som din dag så skall din kraft ock vara. Gud ger sitt stöd för den dag vi
möter – han vet vad vi behöver – vi måste också våga lita på detta och ta
emot.
Gud ville att folket skulle ha en levande förtröstan på hans kärleksfulla
omsorg – och det gällde alla. De som tog för lite lika väl som de som tog
för mycket.
Gud omsluter oss med ömhet – det sjuka och svaga lika väl som det
friska och starka. Gud vill försörja oss.
Se bara på himlens fåglar och ängens liljor. Himmelske Fadern försörjer
och vet vad vi behöver. Vi ska inte göra oss bekymmer för
morgondagen, inte samla skatter på jorden som när som helst kan ryckas
ifrån oss – utan vi ska låta vår tillit och vårt hjärta finnas hos Gud som
dagligen ger oss det vi behöver, Gud som vårdar sitt folk.


Lita på att det är endast hos Gud som räddningen finns.
Han som ger brödet i öknen.
Gud hör sitt folks rop i nöd, folkets knotande.
Och Gud räddar dem ur deras klagan.
Gud är god och evigt varar hans nåd.
Gud ledde sitt folk genom öknen.
Också vi är Guds vandringsfolk.
Gud leder sin kyrka genom prövningar, genom öknen
Och genom tecken bereder Gud kyrkan till att öppna sig, visa tillit för
hans gränslösa nåd. Gud leder och stärker oss.
Det är endast hos Gud som räddningen finns.
Han som räddar från död till liv.
Från döden och slaveriet i Egypten – till liv i det utlovade landet.
Från döden och slaveriet i synden – till evigt liv.
Han räddar oss från graven – till en framtid fylld av lovsång som ska
stiga högt som havets brus.

Amen.

Vigseltal från Pastis

Delar med mig av vigseltalet jag höll när vi övade vigsel på Pastis.
Personer talet riktar sig mot är alltså påhittade.

Psalmer: 84, 109
Musik: Anthem - Benny Andersson, L.O.V.E. - Nat King Cole
Texter: Rut 1:16-17, Pred 3:1-13

Vigseltal
Hur skulle jag kunna lämna det jag älskar, trots att det råder nöd, krig
och förtvivlan?
Det frågar sig Anatolij i sin kärleksproklamation till sitt hemland i
musikalen Chess, musiken som vi hörde inledningsvis.
Det är ändå hans hjärtas land som ger honom förtröstan och stöd.
I relationen till hans land förstår man att det finns sorg och nöd, men
trots det kan han inte lämna, för där finns ju också lust och glädje. Inget
annat kan erövra eller äga hans hjärta.
Och ni kanske märker Greta och Oskar, att hans proklamation liknar den
ni precis har fått göra. En proklamation om samhörighet, om trofasthet.
Precis som Ruts proklamation till sin svärmor vi hörde i textläsningarna
– ”Dit du går, går också jag … endast döden kan skilja oss åt.”
Ni har fått visa på ett särskilt sätt att ni hör ihop, att ni vill gå på livets
väg tillsammans. Men också att ni bär med varandra i era hjärtan även
de dagar er väg inte går exakt samma väg.
Anatolij avslutar sin proklamation ”Mitt lands ända gränser ligger runt
mitt hjärta.” Även om han går över gränser till andra länder, till andra
platser, finns han ändå kvar. Ja, vart han än går, finns hans kärlek inom
honom, han bär alltid med sig sitt land, i sitt hjärta.
Greta och Oskar, så kan också ni vara med varandra vart ni än går, bära
varandra i era hjärtan, så att vart ni än går finner den andra inom er
själva.
Och på samma sätt också bära Gud i era hjärtan, så att ni alltid kan söka
kraft och råd hos honom. Kan förmodligen komma stunder i ert
äktenskap då ni särskilt kan behöva stöd. Då får ni tillammans söka er
till Gud som omslutit ert äktenskap och vila i hans händer.
Ni får säga till varandra som Nat King Cole: Kärlek är allt jag kan ge till
dig. Och i den kärleken får ni njuta av livets goda tillsammans,
förmodligen med en hel del jazz – att kunna finna glädjen mitt i all den
möda som kan uppstå i livet – att glädja sig och

Doptal från Pastis

Delar med mig av doptalet jag höll när vi övade dop på Pastis.
Personer det handlar om är alltså påhittade.
Jag vet att talet är på tok för långt.

Psalmer: 754, 383, 606
Solo: Your song.

Doptal
Genom dopet har Jennie och Elias nu blivit upptagna i Kristi kyrka.
Som föräldrar är det er uppgift att vara förebilder och förbedjare.
I Jennies fall har också dopfadder Johannes ett särskilt ansvar för detta.
Ni som föräldrar har sagt ja till att era barn ska tillhöra det goda, att de
ska tillhöra Jesus Kristus, vilket de nu gör. Nu tillhör de inte bara er
familj, utan de tillhör också Guds stora familj. Och vi som tillhör denna
familj ska också hjälpa till när Jennie och Elias ska växa i tron, det är
inte helt deras egna ansvar.
Som ni ser på Jennie och Elias kläs man (inte alltid, men oftast) i vita
dräkter vid dopet.
Dessa symboliserar det rena och goda, de symboliserar Jesus själv.
Som vi hörde Sara läsa tidigare har vi i dopet iklätt oss Kristus och vi
hör alla ihop i Kristus. (Gal 3:27-28) Till och med säger vi att vi i dopet
dör med Jesus, vi dör bort från det onda – men samtidigt uppstår vi
också med Jesus och får del av det eviga livet. Vi blir födda på nytt,
födda till att vara lika Jesus, vara lika Gud själv.
Men hur ska Jennie och Elias veta hur de kan vara lika Gud? Hur ska de
hitta vägen till Gud? Ja, hur lär man känna någon? Jo, ganska mycket
genom att prata med personen. Jennie och Elias måste lära sig prata med
Gud – de behöver lära sig att be!
Här framme är Jennie och Elias dopljus tända – ljusen ska givetvis få
följa med hem efter gudstjänsten och när ni hemma ber med barnen kan
ljusen tändas. Meningen är att ljusen ska användas, när de är slut är det
bara att komma och hämta nya.
Tänd ljusen gärna också särskilt vid dopdagen, den dag som på ett sätt är
deras andra födelsedag – påminn er och fira den dag barnen fick ta emot
dopet!
Det är inte bara dopdräkten, utan även ljuset, som är en symbol för
Jesus. Han säger om sig själv att han är världens ljus, och den som
följer honom ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)
Påminn er gärna om detta när ni tänder dopljusen.
Vi som är Jennie och Elias medkristna måste välkomna dem och ge dem
stöd på livets och trons väg.
Ett sätt att ge stöd är ju att hålla handen. Och jag tror att alla här inne
kan hålla med om att det alltid är skönt att få hålla någons hand när man
är rädd och osäker. Jennie och Elias kan behöva hålla någons hand när
det är dags första dagen på dagis, första dagen i skolan, när de ska till
tandläkaren eller en mörk kväll när det är dags att gå hem från en
kompis.
Jag tror helt säkert att ni alla som finns runt omkring Jennie och Elias
kommer erbjuda er hand så länge ni kan,
men det kommer nog också en tid då de tackar nej till handen
– och den tiden kommer nog snabbare än man tror.
För det anses väl kanske lite barnsligt att hålla handen
och när man blir vuxen lägger man bort det barnsliga
– även när man är rädd och osäker och behöver en hand som allra mest.
Kanske vid första anställningsintervjun, första lönesamtalet eller vid den
dagen man får flytta in på ett äldreboende...
Men skulle Jennie eller Elias komma till intervjun hållandes sin
mammas eller pappas hand – så får de nog inte jobbet, tyvärr
– kanske just för att de framstår som barnsliga.
Men barn är ju precis vad de är – oavsett om de är 23, 46 eller 78 år.
De är ju inte bara barn till sina föräldrar – utan förblir alltid Guds barn.
De kommer aldrig vara ensamma mer. Det kommer aldrig finnas något
tillfälle då de skulle vara oönskade. Guds hand kommer alltid vara
utsträckt för dem. Vi har fått löftet från Jesus som vi hörde innan: Jag är
med er alla dagar, till tidens slut. (Matt 28:18-20)
Sebastian läste tidigare att det vid Jesus dop hördes en röst: Du är min
älskade son, du är min utvalde. (Mark 1:11)
Vid dopet idag har Jennie och Elias fått höra samma röst: Du är mitt
älskade barn, du är min utvalde.
De är på sitt sätt utvalda, de har fått sina särskilda gåvor att vårda och
låta vara redskap för Guds rike.
De är Guds barn och Gud längtar efter att få leva nära sina barn,
att få ha gemenskap med sina älskade barn.
När vi är som räddast finns Gud där för att ge oss sitt stöd.
Han är alltid närvarande, handen är alltid utsträckt och han kommer mot
oss med kärlek i överflöd. Även när vi förtjänar kärleken som minst,
kommer Gud vara där och älska oss som mest.
Tecknet för det har vi i Jesus död och uppståndelse – som Jennie och
Elias idag fått ta emot i dopet.

Griftetal från Pastis

Delar med mig av griftetalet jag höll på Pastis när vi övade begravning.
Personen det handlar om är alltså en påhittad person och i uppgifterna ingick att jag som präst var ett av barnbarnen.

Psalmer: 249, 766, 297
Musik: Tröstevisan

Griftetal
Vi som är här idag är barn, barnbarn, syskon, släktingar och vänner till
Rut. Vi hade alla olika relationer till henne och det gör att vi har olika
bilder och minnen av henne. Men jag vet ett minne av Rut som många
av oss har gemensamt – och det är att hur hon vid sin aftonbön alltid
sjöng Blott en dag, psalmen som vi nyss sjöng tillsammans.
Jag minnas att jag som barn alltid klättrade upp i mormor Ruts knä när
andaktsljuset hade tänts och det blev dags att sjunga psalmen. Där, i
hennes knä, kände jag mig trygg och omsluten av en stor omsorg. Och
jag vet att många av er andra också känt samma känsla. Rut visade alltid
en stor omsorg till de i hennes närhet.
Efter aftonbönens psalm läste alltid morfar Walle den lovsång som
Symeons utbrister då han fått möta Jesusbarnet i templet: Herre, nu
låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Och det är det som
Rut nu fått göra, hon har lämnat jordelivet och hon har i frid fått gå hem
till Gud.
Vårt liv är dyrbart och kan fyllas av glädje och ljus, men där finns också
plats för sorg och mörker – när vi mister det som är dyrbart för oss.
Vi får sörja och saknar Rut, men vi får inte glömma att Rut länge har
saknat sin älskade Walle.
Det är säkert fler än jag som upplevde att Rut alltid var mån om att
minnas Walle – på det sättet höll hon Walle vid liv - i sitt hjärta. Och nu
är det vi som tillsammans får minnas, vi får dela våra minnen av Rut
med varandra – och på det sättet hålla henne vid liv – i våra hjärtan.
Och nu när vi inte längre har hennes omsorg i närheten får vi bära den
omsorgen vidare, ge den till varandra. Vi får försöka finnas till för
varandra när sorgen är stor och livet är för tungt att orka bära.
Vi får trösta och bära varandra. Vi får dela sorgen och dela det jobbiga i
våra liv.
Men vi måste också i livets svåra stunder våga glädjas åt det som är gott
– att ta vara på det vi har tillsammans. Att i mörkret våga se att det finns
ljus – även om det känns långt borta. Särskilt nu i vintertid, då mörkret
kan kännas extra påtagligt.
Men i vårt mörkaste mörker bryter ljuset in – natten ger vika och det
stora ljuset strålar fram. Hoppet kommer oss till mötes, vår frälsare
kommer. Vi får möta det ljus som Symeon mötte, ta del av den frälsning
som han såg var för alla.
I varje aftonbön vände sig Rut mot Jesus – han som vi i vårt mörker får
möta och låta komma med ljuset, han som genom sin död och
uppståndelse ger räddningen, han som öppnar vägen till det eviga livet.
På ett sätt har Ruts vandring på livets väg tagit sitt slut, men på ett annat
sätt har den precis börjat.

Igång med jobbet.

Ja, då har jag kommit igång lite på jobbet.

Första veckan bjöd ju på konfirmandläger där jag fick celebrera min första mässa. Det var grymt. Men innan kändes det lite övermäktigt så portarna öppnades och min handledare fick trösta den gråtande pastorsadjunkten. Mässan gick bra och den blev fin med all musik från Taizé. 

Jag glömde dock tackbönen efter förlåtelsen. Men det gick bra ändå, uppenbarligen. För både konfirmander och annat folk som var med tyckte det var bra och jag har en handledare som är stolt över att få ha den bästa pastorsadjunkten. ;) 

Första veckan bjöd också på mitt första dop. Alltså som jag höll.

Och jag höll även byagudstjänst där jag blev välkomnad av min församling (Oskars församling). Tack fina ni för välkomnandet! 

Min andra vecka, som är nu, bjuder på lite mer "rutin". Lite mer att va på kontoret, lite mer verksamhet att hänga upp sig på, lite mer planerat - istället för att ge sig ut på äventyr med en bensintankad dieselbil... ;) 

Imorgon ska jag ha min första begravning. Mitt Everest. 

Snart ska jag på Musik i sommar i Örsjö kyrka. Sitter utanför i bilen och har det gött i kvällssolen. Vilar upp mig. Började jobba 8. Man får ju ta de tillfällen man får för paus och vila. ;) 

Mässhake jag hade på "prima missa", Långemåla kyrka. 

Vila lite i cabben innan kvällsaktiviteterna drar igång! 

Har också hunnit vara med i tidningen. :)

Frid!