Predikan 3:e söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av predikomanuset från idag (2014-01-26).

3:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg. Jesus skapar tro. 

Hölls vid sånggudstjänst i Oskar kyrka samt vid kvällsmässa i Örsjö kyrka. 

Psalmer: 337, 771, 251, 217 var gemensamma psalmer. Även 219 och 770 i Oskar och 393 i Örsjö. 

De fick sig en lång predikan idag... ;)

För några år sedan fanns det, i alla fall i Kalmar, en reklam för reflexer: ”Syns du inte, finns du inte.”

Det var för att uppmärksamma att man, särskilt i vintermörkret, behövde reflexer för att synas ordentligt, annars kunde bilisterna tro att man inte fanns där i närheten av körfältet, eller det kunde i alla fall vara väldigt svårt att upptäcka att man fanns.

Men den sloganen – ”Syns du inte, finns du inte” – verkar också idag vara en allmän attityd om hur man måste vara som människa. Man måste verkligen synas, för att faktiskt uppfattas som att man finns.

Filosofen René Descartes kan liksom slänga sig i väggen med sitt ”Jag tänker, alltså är jag.” (Cogito, ergo sum). I dag, för att finnas, måste man synas på olika sätt, det förväntas att man visa upp sig.

Man ska t.ex. synas i något TV-program. Det är faktiskt många program idag som är någon slags dokusåpa, det är inte bara skådisar som bygger upp TV-tablån, även om också kändisarna syns i dokusåpor (som tex Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö.) Det är helt vanliga människor som bygger upp mycket av våra TV-serier, eller att det i alla fall är program som ger vanligt folk möjligheten att synas i TV, få sina 15 minuter i rampljuset, även om vissa program innebär att hänga ut sig själv rätt rejält.

Vi har program som Sveriges mästerkock, Bonde söker fru, Farmen, Lyxfällan, Idol, Vem vet mest.

Eller kan man lyckas synas i rutan när Antikrundan kommer till stan. Det kanske rent av var någon av er som var där när de kom till Nybro, och som också syntes när programmet sändes för någon vecka sen!? Jag skulle i alla fall kunna rada upp hur många TV-program som helst,

men det kommer bli så tjatigt…

Men man kan ju också bli sedd, få sin uppmärksamhet genom annat: tidningar, sociala medier på internet så som facebook och twitter. Detta är, eller har i alla fall varit, väldigt stort bland ungdomar. Man ska synas mycket på internet och dessutom måste man få många som gillar att man syns, att man ha många följare o.s.v., annars finns man inte.

Jag tycker givetvis inte att den där sloganen (Syns du inte, finns du inte) är något att leva efter – möjligtvis bara när det gäller reflexer...

Men om vi ändå skulle göra det så kan vi vara säkra på att ändå finnas. För även om vi inte är med i TV eller vad det nu kan vara, så finns det alltid någon som ser oss, som ser dig och mig. Och det är Gud. Jag tror Gud ser på ett lite annorlunda sätt än vi. Det finns inget tillfälle då du inte syns. Du är alltid sedd av Gud. Vi måste inte hålla på att synas i rampljuset för att finnas. Vi finns ju ändå, även om vi inte syns i olika former av media. Och ni vet, precis som jag, att många saker inte syns, men finns likväl.

Det finns en berättelse om en kapten som hade en diskussion om Guds eventuella existens med den kristne soldaten Jonsson. Hela kompaniet marscherade förbi en kyrka.

Kaptenen: Kan ni se kyrkfönstren, soldater?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se kyrktornet?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se alla träden här runtomkring?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se soldat Jonsson?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se Gud?

Alla: … N-nej, kapten!

K: Precis. Alltså finns inte Gud!

Efter en stunds tystnad vänder sig soldat Jonsson till sina kamrater.

J: Soldater, kan ni se kaptenens uniform?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans fina medaljer?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans intelligens?

Alla: …N-nej, Jonsson!

J: Precis. Alltså har kapten inget förstånd!

Det finns skäl att tro, även om man inte kan se.

Saker finns även om de inte syns!

I dagens text från Johannesevangeliet står det att mannen, och folket i hans hus, kom till tro när sonen blivit räddad: när de sett att Jesus faktiskt hade makten och kraften att göra under. Vi läser om hur Jesus skapar tro. Det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett.

Senare i Johannesevangeliet kan man läsa, att efter Jesu uppståndelse behövde en av lärjungarna, Tomas tvivlaren, verkligen se. Jesus lät honom se, och Jesus lät Tomas känna på hans sår. Jesus säger till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro! Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror!”

Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett Jesu kraft och makt till helande så som mannen i dagens evangelieläsning? Kan vi våga tro, fast vi inte kan se Gud? När vi inte kan se Gud, precis som på samma sätt som vi inte kan se förståndet, kan vi då våga tro att Gud ändå finns?

Jag tänker att det är som med svampen i skogen, vi måste börja leta innan vi kan säga att den inte finns. Vi kan inte bara säga ”Det är inte säsong”. Det är svårt för oss att säga bestämt ”Det finns ingen svamp.” innan vi letat igenom hela skogen. Precis som det måste vara svårt att säga bestämt ”Det finns ingen Gud.” bara för att man inte sett spåren av honom. Vart vi än går i livet, i skogar, berg och dalar och letar efter vår svamp, behöver vi vara medvetna om att vi har en vän som följer oss. Han må vara osynlig, men vi kan höra hans röst, som talar stundom varning, stundom tröst. Men vi kanske tvivlar, likt Tomas, för som sagt, det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett. Vi får förlita oss på att vi kommer att få se, att vännen en gång inte längre ska vara osynlig för oss, att vi en dag kommer få möta honom, ansikte mot ansikte.

Men vad innebär det egentligen för oss att se? Vad innebär det egentligen för Gud att synas? Måste Gud synas, rent konkret, måste vi kunna känna på hans sår, för att han ska finnas? Det kan ju vara lätt att tvivla på Guds existens, det kan vara svårt med tron, när vi ser oss omkring, all ondska som finns framför våra ögon. Men för vissa är det tvärt om, genom att se sig omkring så kan man inget annat än tro.

Det finns en berättelse om en flicka som ställde en fråga som hon tänkt på länge till sin storebror:

Jonas kan man se Gud?

Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar,
så han avfärdade henne:

Nej, toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.

Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma:

Mamma kan man se Gud?


Mamman svarade så ärligt hon kunde:

Nej, älskling min, det kan man inte.
Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom.

Senare tog flickans farfar med henne på en fisketur.
När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar,
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som utstrålade lugn och trygghet.
Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till:

Farfar, kan man se Gud?

Den gamle mannen satt tyst en lång stund.
Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett leende:


Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar,

så ser jag inget annat än Gud.

Kan vi våga tro, fast vi kanske inte ser? Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett honom? Kan vi bli se saliga, de som inte sett men ändå tror?

Och vad innebär det egentligen för oss att se, att se Gud? Och vad innebär det egentligen för Gud att synas? Gud går inte efter principen ”Syns du inte, finns du inte.”

Vi får lägga vår tillit i att vår vän alltid finns där, även om han är osynlig. Vi får bygga vår tro på att Gud finns, även om vi inte konkret kan se honom. Ständigt får vi be honom: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.”

Amen!


P.S. Berättelsen om kapten och Jonsson kan man hitta i Con Dios ledarhandledning, Johan och Kristina Reftel. Berättelsen om flickan som frågar sig om man kan se Gud kan man hitta i Det är aldrig kört samlingsvolym, Kristina Reftel. D.S.

Hej då 2013, hej 2014.

2013 var ett ganska händelserikt år. 

Jag började slutfasen på utbildningen, Pastoralinstitutet, med allt vad det innebar. 

Vi köpte radhus i Kalmar och lämnade vår älskade lägenhet i Lund. 

Lämnade Lund efter nästan 8 år där. Tänk vad mycket de åtta åren inneburit. 

Prästvigdes. Helt galet och så underbart. 

Fick äntligen komma ut i tjänst. 

Hösten blev sedan tillfället att komma in i allt det nya. 

Ha heltidsjobb både jag och Simon. 

Ha Ebba på nytt dagis. 

Ha ett hus. 

Men framför allt så har hösten sagt mig detta: 

"Du är på rätt plats."

Och det känns så fantastiskt. 

Att sedan ha fått avsluta året med att vara lägerpräst på Vintemötet finns det inte ord för. 

Det enda jag kan få fram nu är tacksamhet. 

Nu ligger det nya året framför. 

Nytt år, nya saker att se fram emot. 

2014, vad har du att ge? 

Kanske inte lika många stora saker som under 2013. 

Men ändå väntar stora saker. 

Och framför allt väntar det som är det största man kan vänta på. 

Fastan kommer kännas väldigt lång i år. 

Påsken 2014 är efterlängtad! 

Predikan: Första söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av min predikan (eller i alla fall manuset till den) jag höll i gudstjänsterna i Oskar och Örsjö på 1:a söndagen efter trettondedagen, 3 årg (2014-01-12). Temat för söndagen är Jesu dop.
Psalmer vi sjöng: 122:3-5, 256, 37, 96 (Oskar), 398 (Örsjö), 386. (Sjöng vi också kanske psalm 41 i Oskar?)

Predikan:

Låt orden från GT-texten klinga tillbaka:

”Var inte rädd, jag har friköpt dig,

jag har gett dig ditt namn, du är min.”

Hör hur Gud säger, inte bara till sitt folk Israel, utan till dig:

”Jag är din Gud, jag är den som räddar dig.

Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.”

”Därför ger jag min ende son i utbyte mot dig.”

”Så ÄLSKADE Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.”

Genom Jesus blir vi räddade, friköpta.

Det är genom Jesus, Sonen med stort S, som vi får vår synd förlåten.

Jesus är den som är utvald till att göra det möjligt för världen att försonas med Gud.

Och vid Jesu dop hörs rösten som högt och klart proklamerar detta:

”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Men Jesu dop är också vårt dop.

I vårt dop blir vi ett med Jesus, med Kristus.

Alltså är också vi Guds utvalda, vi är Guds barn.

Vi får höra rösten ”du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig”.

Vi är utvalda till att vandra i Jesu fotspår,

att vara lika honom, vår storebror.

Som Guds barn ska vi vara lika Jesus,

med vår kärlek till Gud och varandra.

Vi är inte utvalda till att döma: be-döma, för-döma, att visa hat.

Om kyrkan predikar hat, är den förgiftad.

Utan kyrkan, vi, är utvalda och kallade till att visa kärlek, förlåtelse, ödmjukhet, att vara bärare av Guds ljus och sprida det vidare.

Låta budskapet bli synlig för alla,

budskapet om att hur Gud kommer med kärlek och förlåtelse till alla.

Men Gud vill inte bara att alla andra ska veta hur mycket de är älskade.

Utan Gud vill att DU ska veta att han älskar DIG.

Precis för den du är.

Att du bär på en skönhet och att du – för honom – är utvald och älskad.

Att du alltid är sedd och älskad – för den du är,

oavsett vad andra säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.

Som Guds barn behöver vi våga släppa taget om kontrollen,

våga ge honom all tillit och förtröstan,

Det är så vi är just BARN inför Gud.

Vi behöver våga öppna upp vårt hjärta,

för att att komma nära Gud.

För det är där Gud söker dig,

det är där Gud vill vara: djupt rotad inne i ditt hjärta,

det är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig ovillkorligt, villkorslöst.

Du kanske tycker det känns som om det blir för nära?

Men han ser all din osäkerhet, alla dina brister,

men det får honom inte att blinka en enda gång.

Kom precis som du är till honom.

Du behöver inte be om ursäkt för den du är.

För Gud har skapat dig precis så.

Och även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,

så tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.

Han trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,

han dog och besegrade döden för dig.

För att han älskar dig.

Så öppna upp ditt hjärta, låt det börja.

Erkännandet av ditt behov av honom i ditt hjärta,

är nyckeln till att vara verkligt fri.

Ovillkorligt och gränslöst älskar han dig.

Låt det inte finnas någon rädsla.

Släpp taget och bara bli fri.

”Var inte rädd, jag har friköpt dig,

jag har gett dig ditt namn, du är min.”

”du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig”.

(För den som läst mina predikningar från Vintermötet, bland annat 2013-12-30, märker att jag återanvänt lite... :P )

Predikan 2013-12-31

När det var nyårsafton på Vintermötet 13-14 "Den utvalde" firade vi en midnattsmässa med förnyelse av våra doplöften. Mässorna som firas på Vintermöten just på nyårsnatten kan vara något av det bästa som finns. Inledningsvis få påminna sig om sitt dop på ett väldigt starkt sätt, fortsätta gudstjänsten med läsningar, predikan och härlig lovsång för att sedan lagom till tolvslaget gå ut på kyrkbacken. Där titta på fyrverkerier och önska varandra ett gott nytt år. Sedan gå in i kyrkan igen under lovsång och fortsätta gudstjänsten, gå in i gudstjänstens måltidsdel - inleda det nya året med nattvard. Awesome!

Innan mässan är det först middag. Här är jag (Obi-Wan) och käre broder Fredrik (Yoda) på väg till det inledande minglet.
Foto: Stine R W

Fader Fredrik och Fader Maria. :)
Foto: Torsten T

Tillbaka till midnattsmässan...

Texter som lästes:
Gammaltestamentlig text: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg. (Ej hela)
Epistel: 2 Pet 1:16-18
Evangelium: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg (Matt 3:13-17):
13Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. 14Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” 15Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.16När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. 17Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Predikan

Precis i början av Harry Potter-berättelsen får vi läsa om eller se hur Harry blir lämnad vid sin mosters hus, mitt i natten. Jag minns inte riktigt hur det är i boken, men filmen såg jag ganska nyligen.

Minerva McGonagall säger, då hon och några andra, är på väg att lämna den föräldralösa pojken på trappen:

”Han jan inte bo här med dessa mugglare. I vår värld kommer han bli berömd.”

Albus Dumbledore svarar henne då att ”det är bra om han slipper all den uppmärksamheten – tills han är mogen för det.”

Det blir ju så att Harry växer upp hos sin mosters familj – men efter ett antal år får han ett brev adresserat till honom, eller inte bara ett, utan mängder. Han får sin inbjudan till att börja på Hogwarts, skolan för häxkonst och trolldom. Han sin kallelse till skolan. Med alla dessa brev så går det inte att missa vem, eller vad, han egentligen är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Nu är tiden inne. Han är utvald till att komma till Hogwarts. Nu börjar hans verkliga resa.

Den här starten för Harry Potter skulle vi kunna jämföra lite med Jesus.

Det är givetvis inga vattentäta skott i denna jämförelse – men jag gör ett litet försök så får ni missförstå mig rätt.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att änglarna i himlen tyckte det verkade va ett himla konstigt och dumt beslut av Fadern att skicka ner sin son – dessutom den ENDA Sonen – till jorden, ner till de där människorna som var så himla stökiga, särskilt bland det judiska folket som gång på gång på gång misskötte sig även att de var Guds egna folk. Sonen hade det ju mycket bättre där i himlen. Änglarna visste ju dessutom vem Sonen var, till skillnad från människorna. I himlen var han ju redan berömd! Änglarna kunde ju hylla och behandla honom mycket bättre än vad de där människorna förmodligen skulle klara av.

Men Fadern vet vad som behövs göras. Det är till jorden Sonen måste komma för att utföra det han är utvald till, även om människorna ännu inte vet vem han är.

Och nu när Sonen ska lämnas till det där stökiga folket,

så ska han inte – till änglarnas förvåning – inte lämnas hos den religiöst utbildade gruppen, som kanske ändå skulle kunna behandla Sonen lite i närheten av vad änglarna skulle gjort.

Nä, den religiösa eliten är inte den rätta platsen. Utan hos en enkel, helt vanlig ung flicka från Nasaret, och med en enkel snickare, flickans fästman. Där, i enkelheten, ska Sonen växa upp.

Här är ett av de där skotten som inte är vattentäta. Jag skulle inte påstå att det är speciellt mycket likheter mellan Maria och Josef och den familj som Harry får växa upp med...

Men i alla fall …

När tiden är inne ska Sonen få träda fram, då han är mogen för det.

Vi kan läsa om när Jesus själv som tolvåring hänger i templet och att han själv vet att det är där han ska vara, men det är inte då han träder fram ordentligt.

Men i samband med Jesu dop det går inte att missa vem han är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Han är utvald, han är DEN utvalde. Nu är tiden inne. Nu börjar den verkliga resan. Kallelsen till hans uppdrag blir påtaglig.

”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Under lägrets gång har vi nämnt hur också vi är utvalda.

I dopet har Gud utvalt oss, sagt till dig och mig:

”Du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig.”

I dopet blir vi ett. Vi blir ett med Kristus och vi blir ett med varandra.

I Bibeln skriver Paulus om hur vi i dopet tillsammans är en kropp,

och vi alla där är olika kroppsdelar.

De olika kroppsdelarna behövs för att vara en kropp,

kroppen kan inte bara bestå av t.ex. händer.

Kroppen är en, men kroppen består inte av en enda del, utan av många.

(1 Kor 12, Gal 3)

Vi är utvalda till våra olika platser.

Vi har fått olika gåvor att vårda och ta hand om.

Precis som att Harry Potter och de andra är duktiga på olika typer av trollkonst. 

De kompletterar varandra med sina olika kunskaper och färdigheter.

Vi måste tillåta oss själva att vara dessa olika redskap på jorden,

att dela med oss av våra redskap till varandra.

Meningen är att vi ska vara olika, för vi måste ju komplettera varandra.

Men samtidigt är vi lika,

för att vi i dopet är ett med Kristus och ett med varandra.

Vi är inte länge – som Paulus säger – jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (Stockholmsstiftare eller Växjöstiftare) – utan alla är vi ett i Kristus.

Vi är lika, för vi är utvalda av Gud, vi är alla Guds barn.

Predikan 2013-12-30

När Vintermötet 13-14 "Den Utvalde" hade sin tredje lägerdag gästades vi av biskop Jan-Olof.
På förmiddagen höll han mässa och på eftermiddagen höll han föredrag.

Det var fint att få göra altartjänst tillsammans med vigningsbiskopen!

På kvällen var det dags för lovsångs- och förbönsgudstjänst. Då höll jag predikan.
Text som lästes var Kol 3:12-17:

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Predikan:

James Potter, Harrys pappa, beskrivs både som en begåvad trollkarl, men även som väldigt elak i tidiga tonåren – och framförallt att han var väl medveten om att han var populär och duktig, vilket gjorde honom högmodig. Lily Potter, Harrys mamma, beskrivs också som väldigt begåvad – men samtidigt väldigt ödmjuk. När Remus Lupin, en gammal vän till Harrys föräldrar, har ett samtal med Harry, berättar han om Lily (i filmatiseringen är det Lupin, i boken Snigelhorn):

”Din mor stöttade mig när ingen annan gjorde det.

Hon var inte bara en enastående häxa.

Hon var också en ovanligt snäll kvinna.

Hon hade en förmåga att se skönhet hos andra.

Kanske speciellt hos dem som inte kunde se den själva.”

Att kunna se den skönheten som Lily kunde se,

tänker jag verkligen är ett sätt att iklä sig den medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och det tålamod som nämns i texten vi hörde,

det som vi som Guds utvalda, heliga och älskade ska iklä oss.

Tänk om vi alla kunde vara så mot varandra.

Att vi kunde blicka mot varandras skönhet,

istället för kanske det som stör oss hos andra.

Tänk vad många vi skulle vara det där ”Vid-behov-rummet” för,

som jag pratade om här om dagen. 

Tänk vad många av oss som skulle känna att det var vi som hittade ”Vid-behov-rummet”, 

att vi fått höra att vi bär på en skönhet, även att vi inte kan se den skönheten själva.

Men nu är vi ju inte alltid som Lily. Vi är inte så duktiga på att se andras skönhet, eller vår egna heller för den delen. Vi är snarare bättre på att se och berätta om motsatsen.

(!) Men Gud (!) vill alltid berätta för dig om din skönhet,

att du – för honom – är utvald och älskad.

Gud vill ju vara ditt ”Vid-behov-rum”.

Där du ska få känna att du alltid är sedd och älskad – för den du är.

Oavsett vad andra säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.

Låt denna stund, som vi ska ha med lovsång och bön,

bli en stund där du tar vara på att våga öppna dig för Gud,

där du vågar visa och erkänna för Gud att han är ditt ”Vid-behov-rum”.

Låt det bli en stund mellan dig och Gud,

där du vågar släppa taget om kontrollen,

där du vågar ge honom all tillit och förtröstan,

där du vågar vara som ett barn inför Gud,

där du vågar sjunga till Guds lov rakt ifrån ditt hjärta.

För det är därifrån vår lovsång måste komma,

det är där vi måste öppna oss för att komma nära Gud: hjärtat.

Vi måste låta vår lovsång vara hjärtats lovsång.

Jag tror att det är först då du kan upptäcka

att det är där Gud söker dig,

att det är där Gud vill vara: djupt rotad inne i ditt hjärta,

att det är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig ovillkorligt, villkorslöst.

Du kanske tycker det känns som om det blir för nära?

Men han ser all din osäkerhet, alla dina brister,

men det får honom inte att blinka en enda gång.

Kom precis som du är till honom.

Du behöver inte be om ursäkt för den du är.

För Gud har skapat dig så som du är.

Och även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,

så tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.

Han trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,

han dog och besegrade döden för dig.

För att han älskar dig.

Så öppna upp ditt hjärta, låt det börja.

Erkännandet, av ditt behov av honom i ditt hjärta,

är nyckeln till att vara verkligt fri.

Ovillkorligt och gränslöst älskar han dig.

Låt det inte finnas någon rädsla.

Släpp taget och bara bli fri.

För villkorslöst älskar Gud dig.

(Den som håller sig uppdaterad på musikfronten kanske märker att slutet på predikan kommer från en särskilt låt, nämligen denna. ...och här är den officiella videon. Tycker man gott och väl kan se båda två!)

Beredelseord 2013-12-29 och 2014-01-01

På Vintermötet 13-14 "Den utvalde" när det var högmässa 29/12 och 1/1 höll jag beredelseorden väldigt kort då det var andra som senare under gudstjänsterna höll predikan.

Jag höll mig mer till Harry Potter-temat så predikanterna fick ha dagens texter för sig själva. ;)
Jag sa förmodligen inte så mycket mer än det som står nedan, men jag hade det inte antecknat så jag vet inte helt och fullt vad jag sa eller hur jag avslutade, därför står det "...".

På söndagen efter jul (29/12) kopplade jag beredelseordet till då Albus Dumbledore säger till Harry Potter: "Du måste snart välja mellan det rätta och det enkla". Så är det ofta för oss. Det vi vet är rätt att göra är oftast inte det enkla. Många gånger väljer vi den enkla vägen framför den rätta. ... 

På nyårsdagen kopplade jag beredelseordet till då Draco Malfoy är på väg att döda Albus Dumbledore: 

"Jag måste göra det. Annars dödar han mig." Malfoy vet uppenbarligen inom sig vad som är rätt att göra, vad han borde låta bli att göra. Men rädslan för att själv dö hindrar honom. 

Vi kanske vet mycket väl vad som är rätt att göra i olika situationer. Men rädslan för vad andra ska tycka och tänka om oss gör att vi hindrar oss från att göra det rätta. Vi behöver vara frimodiga, våga stå upp för det som är rätt. ... 

Predikan/beredelseord 2013-12-28 Värnlösa barns dag

Manus till predikan/beredelseord

Hölls på inledningsmässan på Vintermötet 13-14 "Den utvalde".

Good to know: Lägret tema "Den utvalde" är kopplat både till bibelordet om Jesu dop och Harry Potter. Byggnader på lägergården fick tillfälliga namn med koppling till HP, och kapellet fick namnet "Vid-behov-rummet".

Läsning av text innan beredelseordet: Evangeliet från Söndagen efter jul "Guds barn", 1 årg. 

Matt 2:13-23

13När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” 14Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, 15och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

16När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. 17Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: 18Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

19När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten 20och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.”21Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. 22Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen, 23och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré.

... 

Idag firar vi de oskyldiga barnens dag, de menlösa – eller värnlösa – barnen. De barn som var utan skydd mot Herodes makt och därför blev av med sina liv, även att de var helt oskyldiga.

Men dagen påminner oss även om andra barn som plågas och lider.

För alla barn är inte tillvaron ljus, mysig och glittrig, inte ens nu vid jul.

På grund av andra människors behov av makt, på grund av deras rädsla över att tappa det grepp de har, tvingas barn lida, i värsta fall mista livet.

På grund av att vuxna människor idag inte kan komma överens, för att de har ett ego och ett maktbegär som går över alla gränser,

blir de oskyldiga lidande,

de dör eller tvingas fly från sina hem, från det som varit deras trygghet.

I dagens tillvaro kanske man hävdar att barnen inte ska bli lidande,

att de ska ha det tryggt, men ändå så hamnar de i kläm.

Herodes var en kung i det grymmaste lagret. Han gick på barnen direkt.

Likt dementorerna i Harry Potter skiljde Herodes inte på sitt byte och det som stod i vägen. Herodes byte var makten, och barnen stod i vägen, för någon av dem kunde vara barnet som skulle bli judarnas kung, Messias, räddaren. (Men inte bara de små barnen hotade hans makt, utan även tre av hans vuxna söner och hans älskade hustru fick sätta livet till.)

Tänk om dessa barn och alla andra barn som lider hade haft tillgång till ”Vid-behov-rummet”. För dem hade rummet varit en plats där de fått trygghet, fått skydd, fått sitt värn – de hade inte behövt vara värnlösa mot Herodes, mot ondskan.

Vi kan se Herodes som en representant för de som motarbetar Guds rike, så som han behandlade barnen.

Gud älskar alla sina barn och Jesus gav barnen en särskild ställning.

När vi som barn döps får vi höra Jesu ord:

"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."

Och vi hör också om hur vi tar emot Jesus, tar emot Gud,

genom att ta till oss barnen.

Vi behöver bli den ringaste, själva bli de små, bli varandras tjänare.

Vi behöver vara varandras ”Vid-behov-rum”.

Vi behöver finnas till för varandra,

för det är också då andra kan finnas till för oss när vi är i behov av hjälp.

Vi får hjälpa varandra att se hur gränslöst Gud älskar sina barn,

att Gud älskar dig och mig.

Vi får hjälpa varandra att se hur Gud alltid är med oss,

att Gud är ”Vid-behov-rummet” som ständigt är vid vår sida,

som bara väntar på att vi ska erkänna vårt behov av honom.

Gud bara väntar på att få dela vår glädje och nyfikenhet,

vår ensamhet och oro, vår smärta och vår längtan.

Bara väntar på att vi, hos honom, hos Jesus,

ska lägga av oss våra bördor, vår synd:

det som vi gjort fel,

när vårt begär har blivit på någon annans bekostnad,

när vi i ren egoism tänkt mer på oss själva än på andra,

när vi inte är varandras ”Vid-behov-rum”.

Gud väntar på att vi ska lägga bort det,

att vi vill börja om på nytt.

Jesus vill ta på sig de bördorna,

så Gud kan ta bort dem.

Och det är för att vi ska kunna komma nära Gud,

för att Gud ska kunna vara nära sina älskade barn – dig och mig.

Så låt oss nu inför Jesus lägga fram de bördor, den synd, vi bär på,

så att Gud kan rena våra hjärtan och samveten,

så att när Jesus kommer till oss,

finner en beredd boning i våra hjärtan.

...

Beredelseord 2013-12-27

Manus till beredelseord
Hölls på mässan på funktionärsdagen på Vintermötet 13-14 "Den utvalde"


Läsning av text innan beredelseordet: Evangeliet från Annandag jul "Martyrerna", 3 årg.
Matt 10:32-39
32Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. 33Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. 34Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. 35Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, 36och mannens husfolk skall bli hans fiender. 37Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 38Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. 39Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.

...

Nä, någon snäll-Jesus kan vi inte tala om att vi möter.

Men vi får bita i det sura äpplet, eller kanske ska säga ruttna (någon kanske gillar när äpplena är sura).

För så här är det.

Om vi ställs inför att välja – då måste vårt val vara Jesus.

Även om det innebär att välja bort något annat vi har kärt.

Men så märker vi om vi går rätt väg.

Det är det Jesus vill uppmärksamma oss på i dagens text:

Väljer vi Jesus – eller väljer vi något annat?

De som är våra största förebilder i detta är martyrerna.

Det är de människor som varit tvungna att välja mellan Jesus – eller att få behålla sitt liv. Och de har valt att stå upp för sin tro på Jesus som sin frälsare. De miste sitt liv för Jesus skull.

I det yttersta hade de sin riktning mot Gud och inte något annat i sitt liv.

Jag tror inte det i sig är en vinst i att mista sitt liv rent fysiskt.

Vi måste inte dö för att vara goda kristna.

Men genom att sätta Gud i första rummet blir vi mer lika Jesus.

Genom att mista våra liv på ett annat sätt,

att välja bort sådant i våra liv som skymmer Jesus,

så blir vi mer riktade mot Gud, så som martyrerna.

Att vi söker oss till ständig omvändelse – vänder oss om – mot Gud.

Att vi vågar stå upp för vår tro på Jesus – vilket kan kännas enkelt här på VM – men kanske inte där hemma.

Och framför allt – att vi vågar känna efter att det där sura, eller ruttna, äpplet inte är surt – utan att det smakar gott, precis perfekt.

För när vi väljer att följa Jesus, att rikta oss mot Gud, så innebär det också att hos Jesus lägga av oss att det onda vi bär på:

alla våra synder, vårt onda samvete, vår förtappelse,

de gånger vi väljer det onda framför det goda.

Jesus vill att vi ska ge honom den bördan.

Det är därför han föddes här på jorden, led, dog och uppstod.

För att han skulle kunna ta på sig vårt onda, för att vi bättre skulle kunna rikta oss mot Gud, för att vi skulle komma nära Gud, för att vägen till det eviga livet skulle öppnas – för oss.

Så låt oss nu inför Jesus lägga fram de bördor vi bär på – så att

Gud kan rena våra hjärtan och samveten,

så att när Jesus kommer till oss,

finner en beredd boning i våra hjärtan. 

...