I senaste numret av Kyrknytt för Nybro pastorat (nr 3 april 2014) är det jag som skrivit inledningsordet. Numret kom ut nu i slutet av mars/början av april och har påsken som tema. Klicka här för att få hela numret i pdf.
Om man inte har lust att öppna hela numret får man bara inledningsordet här:
Inget är som väntans tider...
Vid den här tiden för ett år sedan väntade jag på väldigt mycket. Jag väntade bland annat på att avsluta utbildningen, att flytta från Lund hem till Kalmar, att prästvigas och äntligen få uppfylla kallelsen att arbeta om präst. I år väntar jag mest på att bli tvåbarnsmamma.
Men vid den här tiden varje år väntar jag på påsken, så som ett barn väntar och längtar efter julen. Så som barnet räknar ner med sin adventskalender inför julafton så räknar jag ner inför påskdagen. Och nej, väntan handlar inte om att få börja äta ordentligt igen bara för att fastan ligger före påsk, för den typen av fasta har aldrig fungerat för mig. Det är inte heller så att jag inte gillar fastan. Jag tycker om många av psalmerna och allvaret. Men jag tycker mer om glädjen. Vid den här tiden varje år väntar jag på att få möta påskens glädje. Jag väntar på att få höra ropet ”Kristus är uppstånden!” med svaret ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Varje år vid den här tiden väntar jag på att få möta den kristna trons centrum: Glädjen över att Jesus Kristus besegrade döden – för vår skull! Det är vårt evangelium, vårt glada budskap. Vår tro bottnar i en glädje som vi ständigt bör leva i – oavsett om det är fasta, påsk, trefaldighetstid eller domsöndag. Men jag väntar alltid på påsken, för då blir vår glädje, vårt centrum extra påtagligt.
Jag tror att vi alla väntar och längtar efter någonting och att vi alltid väntar. För när det vi väntar på har mött oss finns det alltid något nytt att vänta och längta efter. Även om vi ofta väntar på något glädjande där i framtiden får vi inte glömma att leva i nuet. För nuet är egentligen det enda vi kan ta vara på. För om ”inget är som väntans tider”, måste det ju vara något att ta vara på. Vi får påmin- na oss om att vänta på glädje också är en glädje. Vi får påminna oss om att alltid vara bottnade i vårt glädjande centrum, att Jesus Kristus besegrade döden för att Gud älskar oss. Vi får visa vår glädje året runt, vår glädje över att vi alltid är sedda och alltid älskade av Gud. Vi får påminna oss om att vår tro inte främst handlar om allvar och stränghet, utan det handlar om glädje och kärlek.
Maria Hall, Patorsadjunkt
