Predikan 3:e söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av predikomanuset från idag (2014-01-26).

3:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg. Jesus skapar tro. 

Hölls vid sånggudstjänst i Oskar kyrka samt vid kvällsmässa i Örsjö kyrka. 

Psalmer: 337, 771, 251, 217 var gemensamma psalmer. Även 219 och 770 i Oskar och 393 i Örsjö. 

De fick sig en lång predikan idag... ;)

För några år sedan fanns det, i alla fall i Kalmar, en reklam för reflexer: ”Syns du inte, finns du inte.”

Det var för att uppmärksamma att man, särskilt i vintermörkret, behövde reflexer för att synas ordentligt, annars kunde bilisterna tro att man inte fanns där i närheten av körfältet, eller det kunde i alla fall vara väldigt svårt att upptäcka att man fanns.

Men den sloganen – ”Syns du inte, finns du inte” – verkar också idag vara en allmän attityd om hur man måste vara som människa. Man måste verkligen synas, för att faktiskt uppfattas som att man finns.

Filosofen René Descartes kan liksom slänga sig i väggen med sitt ”Jag tänker, alltså är jag.” (Cogito, ergo sum). I dag, för att finnas, måste man synas på olika sätt, det förväntas att man visa upp sig.

Man ska t.ex. synas i något TV-program. Det är faktiskt många program idag som är någon slags dokusåpa, det är inte bara skådisar som bygger upp TV-tablån, även om också kändisarna syns i dokusåpor (som tex Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö.) Det är helt vanliga människor som bygger upp mycket av våra TV-serier, eller att det i alla fall är program som ger vanligt folk möjligheten att synas i TV, få sina 15 minuter i rampljuset, även om vissa program innebär att hänga ut sig själv rätt rejält.

Vi har program som Sveriges mästerkock, Bonde söker fru, Farmen, Lyxfällan, Idol, Vem vet mest.

Eller kan man lyckas synas i rutan när Antikrundan kommer till stan. Det kanske rent av var någon av er som var där när de kom till Nybro, och som också syntes när programmet sändes för någon vecka sen!? Jag skulle i alla fall kunna rada upp hur många TV-program som helst,

men det kommer bli så tjatigt…

Men man kan ju också bli sedd, få sin uppmärksamhet genom annat: tidningar, sociala medier på internet så som facebook och twitter. Detta är, eller har i alla fall varit, väldigt stort bland ungdomar. Man ska synas mycket på internet och dessutom måste man få många som gillar att man syns, att man ha många följare o.s.v., annars finns man inte.

Jag tycker givetvis inte att den där sloganen (Syns du inte, finns du inte) är något att leva efter – möjligtvis bara när det gäller reflexer...

Men om vi ändå skulle göra det så kan vi vara säkra på att ändå finnas. För även om vi inte är med i TV eller vad det nu kan vara, så finns det alltid någon som ser oss, som ser dig och mig. Och det är Gud. Jag tror Gud ser på ett lite annorlunda sätt än vi. Det finns inget tillfälle då du inte syns. Du är alltid sedd av Gud. Vi måste inte hålla på att synas i rampljuset för att finnas. Vi finns ju ändå, även om vi inte syns i olika former av media. Och ni vet, precis som jag, att många saker inte syns, men finns likväl.

Det finns en berättelse om en kapten som hade en diskussion om Guds eventuella existens med den kristne soldaten Jonsson. Hela kompaniet marscherade förbi en kyrka.

Kaptenen: Kan ni se kyrkfönstren, soldater?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se kyrktornet?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se alla träden här runtomkring?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se soldat Jonsson?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se Gud?

Alla: … N-nej, kapten!

K: Precis. Alltså finns inte Gud!

Efter en stunds tystnad vänder sig soldat Jonsson till sina kamrater.

J: Soldater, kan ni se kaptenens uniform?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans fina medaljer?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans intelligens?

Alla: …N-nej, Jonsson!

J: Precis. Alltså har kapten inget förstånd!

Det finns skäl att tro, även om man inte kan se.

Saker finns även om de inte syns!

I dagens text från Johannesevangeliet står det att mannen, och folket i hans hus, kom till tro när sonen blivit räddad: när de sett att Jesus faktiskt hade makten och kraften att göra under. Vi läser om hur Jesus skapar tro. Det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett.

Senare i Johannesevangeliet kan man läsa, att efter Jesu uppståndelse behövde en av lärjungarna, Tomas tvivlaren, verkligen se. Jesus lät honom se, och Jesus lät Tomas känna på hans sår. Jesus säger till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro! Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror!”

Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett Jesu kraft och makt till helande så som mannen i dagens evangelieläsning? Kan vi våga tro, fast vi inte kan se Gud? När vi inte kan se Gud, precis som på samma sätt som vi inte kan se förståndet, kan vi då våga tro att Gud ändå finns?

Jag tänker att det är som med svampen i skogen, vi måste börja leta innan vi kan säga att den inte finns. Vi kan inte bara säga ”Det är inte säsong”. Det är svårt för oss att säga bestämt ”Det finns ingen svamp.” innan vi letat igenom hela skogen. Precis som det måste vara svårt att säga bestämt ”Det finns ingen Gud.” bara för att man inte sett spåren av honom. Vart vi än går i livet, i skogar, berg och dalar och letar efter vår svamp, behöver vi vara medvetna om att vi har en vän som följer oss. Han må vara osynlig, men vi kan höra hans röst, som talar stundom varning, stundom tröst. Men vi kanske tvivlar, likt Tomas, för som sagt, det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett. Vi får förlita oss på att vi kommer att få se, att vännen en gång inte längre ska vara osynlig för oss, att vi en dag kommer få möta honom, ansikte mot ansikte.

Men vad innebär det egentligen för oss att se? Vad innebär det egentligen för Gud att synas? Måste Gud synas, rent konkret, måste vi kunna känna på hans sår, för att han ska finnas? Det kan ju vara lätt att tvivla på Guds existens, det kan vara svårt med tron, när vi ser oss omkring, all ondska som finns framför våra ögon. Men för vissa är det tvärt om, genom att se sig omkring så kan man inget annat än tro.

Det finns en berättelse om en flicka som ställde en fråga som hon tänkt på länge till sin storebror:

Jonas kan man se Gud?

Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar,
så han avfärdade henne:

Nej, toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.

Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma:

Mamma kan man se Gud?


Mamman svarade så ärligt hon kunde:

Nej, älskling min, det kan man inte.
Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom.

Senare tog flickans farfar med henne på en fisketur.
När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar,
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som utstrålade lugn och trygghet.
Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till:

Farfar, kan man se Gud?

Den gamle mannen satt tyst en lång stund.
Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett leende:


Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar,

så ser jag inget annat än Gud.

Kan vi våga tro, fast vi kanske inte ser? Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett honom? Kan vi bli se saliga, de som inte sett men ändå tror?

Och vad innebär det egentligen för oss att se, att se Gud? Och vad innebär det egentligen för Gud att synas? Gud går inte efter principen ”Syns du inte, finns du inte.”

Vi får lägga vår tillit i att vår vän alltid finns där, även om han är osynlig. Vi får bygga vår tro på att Gud finns, även om vi inte konkret kan se honom. Ständigt får vi be honom: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.”

Amen!


P.S. Berättelsen om kapten och Jonsson kan man hitta i Con Dios ledarhandledning, Johan och Kristina Reftel. Berättelsen om flickan som frågar sig om man kan se Gud kan man hitta i Det är aldrig kört samlingsvolym, Kristina Reftel. D.S.