Predikan 5:e söndagen efter trettondedagen

Delar åter ett pedikomanus. Betoning på manus. Omformuleringar skedde till viss del i gudstjänsterna. 

Hölls idag (2014-02-09).
5:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg, Sådd och skörd.

Psalmer vid sånggudstjänsten i Oskar: 2, 96, 721, 61, 249, 89.
Psalmer vid kvällsmässan i Örsjö: 2, 96, 721, 397, 89.

Ett allmänt uttryck som finns är ”att leva som man lär”. Det tror jag är svårt för de flesta av oss, i olika grad. Vi kan se det i de flesta sammanhang.

T.ex. kan en politiker gå på väldigt hårt om hur samhället ska styras och hur vi ska leva som medborgare – men politikern själv ska inte alltid omfattas av det. T.ex. kanske det blir lite fusk när det gäller att dela med sig av sin inkomst i form av skatt.

Eller t.ex. kan en vegetarian gå på sin omgivning väldigt hårt om hur dåliga de andra är som äter kött av olika slag. Att man ska hålla sig borta från köttet – oavsett om djuret levt fritt i naturen eller om det är uppfött för att slaktas. Det ska inte vara något onödigt lidande, djuren ska inte behöva dö bara för att jag vill ha en köttbit på tallriken. Men ingen regel utan undantag. T.ex. kan traditionen av julskinkan bryta det hårda ställningstagandet (fast det berättar man gärna inte om, precis som med skattefusket).

Ja, att leva som man lär. Det är lättare sagt än gjort. Det är lättare att bekänna Jesus med våra ord, men desto svårare att låta orden bli handling, att göra vår tro.

Jag tänker att det är det Paulus anknyter till i dagens epistel: att vi inte bara kan vara hörare, utan vi måste bli görare, för att bli rättfärdiga. Och Jesus avvisande ord går i samma spår: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.” Vi kan känna igen det ifrån när Jesus säger att ”inte alla som säger Herre Herre kommer in i himmelriket, bara de som gör min faders vilja.”. Jesus säger (i dagens text) att vi behöver ta oss igenom den trånga porten. Alltså, att trons väg är svår, att det inte är lätt att låta tron bli handling. Det är lättare sagt, än gjort. Det räcker inte att bara med munnens bekännelse, utan vi behöver göra vår bekännelse.

Men talet, munnens bekännelse har också betydelse. Våra ord är ju också handling. T.ex. hur vi bemöter varandra med våra ord, eller vad vi säger om andra. Våra ord som handlingar har kraft. De kan göra andra glada, men också förkrossade. Och vår tystnad mot andra kan också vara kraftfull och skada andra. Det vi säger till varandra är också handling. Vi ska mena allvar med det vi säger och det gör vi genom att t.ex. omvandla våra ord till konkreta handlingar. Att leva som man lär. Munnens bekännelse har betydelse. Både i vad vi säger till varandra, men också i att bekänna Jesus. Munnens bekännelse på Jesus ska inte vara tyst, men det räcker inte att bara prata. Vi kan fint stämma in i trosbekännelsen, i formuleringarna och bekänna Jesus som vår räddare.

Men vår tro är inte bara dogmer och fina formuleringar, utan vår tro måste omvandlas till handling. Munnens bekännelse kan bli vår goda frukt om orden får konsekvenser. Om ord och handling följs åt, om ord och handling blir ett, och om de har som grenar kopplingar till stammen, till Jesus, kan vi bära god frukt.

Det är hos Jesus vi hittar vår kraft och näring till att bära god frukt. Då kan våra hjärtan fyllas av kärlek, så att våra tankar, ord och handlingar präglas av kärleken. Den goda frukten sitter i våra hjärtan, i kärleken till varandra. Den är från hjärtat som våra tankar, ord och handlingar utgår ifrån (jmf Mark 7:15-23). Den goda frukten handlar om att vilja min medmänniska väl. Den handlar inte om att göra gott för att rädda mitt egna skinn. Jag kan inte lura till mig rättfärdigheten. God frukt handlar om att vilja göra andra väl, inte att utgå ifrån att rädda sig själv. Att bära god frukt handlar inte om att jag ska vara fylld av mig själv, att jag framhäver och lyfter upp mig själv för mina goda prestationer, att jag efter en god gärning slår mig för bröstet och säger: ”Se vad duktig jag varit! Se vilka goda handlingar jag gjort!”.

Att se mot mig själv och samtidigt bära god frukt, innebär att bli medveten om min egen synd. Se hur jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är ett steg i rätt riktning. Att jag ser att jag själv gör fel, att jag ser mina egna brister som innebär att jag inte lever som jag lär, att jag gör fel i både tankar, ord och handlingar, att jag inte älskar Gud över allting, att jag inte älskar min nästa som mig själv. Att ta ett steg i rätt riktning, är när jag jag förstår att jag gör mer ont än jag faktiskt kan förstår. När jag tar steget att bryta med mina synder, när jag vänder mig om – mot Gud, när jag tar min dagliga om-vändelse på allvar, då tar jag steget till att bära god frukt, då är jag på rätt håll. Då kan jag ärligt be Gud om hjälp att ännu mer se och bryta med mina synder, så jag jag få del av förlåtelsen, del av räddningen till evigt liv. Vi fick höra det i dagens GT-text: ”Om han upphör att synda... då skall han få leva.”

I vår omvändelse kan vi be Jesus glömma den dåliga frukten, så att vi på nytt kan försöka bära god frukt, på nytt visa kärlek till våra medmännsikor, på nytt sträva efter att leva som vi lär. Vägen mot livet innebär att älska ljuset mer än mörkret, att handla efter sanningen, att låta vår tro, våra ord bli handling.

Jag nämnde tidigare att Paulus talar om det: vi kan inte bara vara hörare, utan måste vara görare för att bli rättfärdiga. Men rättfärdigheten är inte beroende av laglydnad. Utan det är en gåva av nåd från Gud, som vi får del av genom vår tro på Jesus Kristus. MEN (!) som jag sagt: tron på Jesus innebär att den blir till handling. Tro utan handling är en död tro. Genom en uppriktig tro på Jesus Kristus kommer den goda frukten naturligt. På det sättet blir man görare genom sin tro, inte bara hörare eller bekännare blott med munnen. Det som finns i vårt hjärta syns utåt. Genom att verkligen låta Jesus bo i våra hjärtan så kan frukten bli god. 

Vi sjöng ju innan ”Glädje det är att få växa tillsammans”. Och eftersom det är lättare sagt än gjort, det här med att leva som man lär, så behöver vi hjälpa varandra att växa, att bära god frukt. Vi behöver tillrättavisa varandra, hjälpa varandra att se när det blir fel. Men det är inte vår uppgift att döma (för vi gör ju också fel, men kanske på andra sätt). Uppdraget att döma tillhör Gud. Men vi får inte glömma att dömandet inte är Guds första strävan. Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Jesus kom inte hit för att döma, utan för att rädda. Så ÄLSKADE Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

AMEN!