Jag tror att de flesta som läser min blogg vet vem jag är. Om man hittat min blogg på annat sätt än att ha träffat mig, hoppas jag man ändå upplever att man vet vem jag är (alltså att jag inte på något sätt är speciellt hemlig med min identitet) och att jag i och med det visar att jag står för det jag skriver.
Jag tycker det är roligt att folk vill kommentera mina inlägg. Oavsett om man håller med om det jag skriver eller om man inte håller med. Faktiskt. Fy vad tråkigt om vi skulle tänka precis lika. Vara som robotar. Nä, mångfald är bra!
Men jag funderar lite: Vad är det som gör att man signerar med att vara anonym? Och hur kommer det sig att anonyma inlägg oftast är de inlägg som inte håller med om det jag skrivit? Vågar man helt enkelt inte stå för det man tycker och tänker? Och varför vågar man inte det i så fall? Är man rädd för att visa andra vad man tänker? Är man rädd för att komma ut? Eller vad är det man är rädd för?
Det är klart, om jag hade velat vara utan anonyma inlägg hade jag kunnat välja i mina inställningar att man på något sätt måste visa sin identitet. Men jag tänker att vi ju har en yttrandefrihet och vill man yttra sig om det jag skriver så är man fri att göra det. Även om man vill vara anonym. Det är upp till personen själv om den ska våga står för sina tankar eller om den ska gömma sig. Det är en av de stora friheterna med internet - man kan vara anonym eller låtsas vara någon man inte är, det är mycket svårare när man träffar människor ansikte mot ansikte.
Jag har nyligen fått en anonym kommentar om att "en präst som lever som transvestit borde bli förklarad obehörig att utöva Kyrkans vigningstjänst." Detta för att man ska vara en andra Kristus, en förebild och inte leda människor bort från den ordning Han gett i Skapelsen. (Det gäller detta inlägg)
Det må vara så att man som präst ska vara en andra Kristus, en förebild. Men jag skulle gissa att vi idag skulle ha väldigt många obehöriga präster om vi inte skulle se att även präster bara är människor. Ja, prästen ska vara en förebild men prästen är bara människa och inte Kristus själv. Detta tror jag leder till att vi har många präster (förmodligen alla präster) som på ett eller annat sätt leder människor bort från den ordning Gud gett i Skapelsen. Men vissa saker brukar lyftas fram mer än andra när det gäller prästers brister.
Till er läsare som valt att följa Kristus kommer här tankar från predikan jag lyssnade till idag:
Glöm inte den utmaning vi fått från vår Frälsare - att älska vår fiende!
"Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." (Matteus 5:43-48)
Glöm inte heller att man ska gå fram till altaret försonad.
"Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona sig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva." (Matteus 5:21-24)
Jag vet inte om eller i såfall när det togs bort, men det fins ju partier i mässan där prästen är "in persona christi". Tänker man som präst i svenska kyrkan att det är lite som med nattvarden med den saken? Altså att det som med så mycket annat, mest är en symbolhandling och inte en faktisk "magisk" händelse?! Jag tycker dock att man ska vara konsekvent, är man i stället hardcore high church när det gäller mässan i sig, att man aldrig skulle få för sig att backa för epiclesen och prefationen, då bör man väl beakta in persona christi som lika viktigt. Och då är det inte längre prästen som står där längre utan Jesus själv. Men jag vet som sagt inte när eller om de har tagit bort denna tradition. Vad tänker du?
SvaraRaderaNu är jag förvisso inte Mia, men jag vill ändå kommentera det du skriver Sebastian. (Och uttala min uppskattning av att du inte är anonym, det vore helt OK att stänga av möjligheten att vara det när man kommenterar någon annans blogg).
SvaraRaderaSom präst tänker jag att i den mån man som celebrant i någon mening ikläder sig Kristus när man förrättar mässan så är kanske just nattvarden en bra jämförelse.
Vi ser det nämligen ogärna som magi, det som sker med bröd och vin, men inte heller bara som en symbolhandling.
Istället säger vi ju att brödet och vinet behåller sin gestalt (fortsätter att fysiskt vara bröd och vin) samtidigt som det i konsekrationen blir Kristus (inte till det yttre men till sitt "väsen").
I så fall är det med min fulla mänskliga gestalt, med mina fysiska begränsningar, mitt egensinne och allt det som är jag - oavsett hur jag definierar min identitet eller sexuella läggning - som jag samtidigt i mig själv får representera Kristus inför församlingen.
Att betona detta mer än så tror jag kan bli väldigt osunt för min självbild.
Inte sant?
Jag är väl införstådd i realpresens kontra transsubtition (stavning?!). Det jag menar är att i högkyrkliga kretsar skulle du aldrig få för dig att tala om någon realpresens, detta skulle faktiskt anses som en kränkning till det yttersta. Och så kan det väl få vara, svk =högt i tak och långa trösklar eller är det inte så ni vill titulera er?! Det blir ibland väldigt fånigt när en liberal theolog (inte liberalteolog) och en konservativ teolog skall debattera det yttersta sakramentet när ena halvan äter kex med lite Jesus i som kan bli Jesus bara prästen har goda intentioner, och den andra halvan reser tillbaka till den övre salen och får ta del av nattvarden av Jesus i egen hög person, samtidigt som de äter tillsammans med lammet på den himmelska bröllopsfesten och deltar i alla nattvarder som konsumerats där emellan och detta kan bara uppnås om prästen läser epiclesen, prefation, instiftelseord samt är in persona christi. Och dessa läger skall samsas under samma tak, framför samma bord. Jag är helt och hållet övertygad om att Gud gör inkarnationen möjlig är inte in persona christi beroende av prästens kön eller sexuella läggning etc. Men att bortse från att företeelsen inte är levande i SVK för att därmed hävda sin rätt att kunna leva ut sin personliga politiska/sexuella agenda Under mässan blir lite galet. Va bög eller flata, men man måste ha förståelse för de människor som kommer till kyrkan och har svårt att se Jesus genom prästens egna agenda. Ibland måste man visa hänsyn och att vara präst är inget självförverkligande snarare ett Kristusförverkligande. Jag äter inte djur men på jobbet är jag en personlig assistent åt en kille som äter djur, då får jag inbland lägga mina personliga politiska agenda åt sidan ock ikläda mig min brukares roll (helt utan vigning) och smaka på maten för att se om den är god, jag tycker inte att det är så långsökt med tanke på vad vi pratar om. Altså Gud är inte beroende vem sina präster är så länge de kan ta ett steg åt sidan när det är Jesus som skall synas. Det är väll just det sista som har blivit så infekterat, steget åt sidan. Men vad vet jag
SvaraRaderaJag tror att vi verkar hamna på en ganska stor samsyn, om jag inte tolkar dig fel.
SvaraRaderaMen jag tänker också att det ibland tas saker för givet som inte alls är så självklart.
Tänker t ex på din mening "Va bög eller flata, men man måste ha förståelse för de människor som kommer till kyrkan och har svårt att se Jesus genom prästens egna agenda."
Jag uppfattar inte sexuell läggning som en agenda och undrar också om det är självklart att en bög eller flata är sådana som gudstjänstbesökare inte kan identifiera sig med?
Sexuell läggning har sedan smygklubbarna på femtiotalet varit både vem du väljer att ha sex med samt en subkultur. Det som blir luddigt blir när man hävdar sin subkulturs rätt att existera när det är rätten att få ligga med vem man vill som är det väsentliga. Jag tycker personligen att det börjar bli jäkligt tröttsamt och totalt ointressant att få reda på vilket kön man föredrar att ligga med, och att folk måste föra in en i något av de subkulturella facken. Låt oss säga at jag föredrar att ha sex med killar men absolut inte känner att jag tillhör subkulturen Gay i Göteborg, är jag då Gay eller kan det helt enkel bara var så att jag gillar att ligga med killar och så är det inte mycket mer med den saken. Men jag vet, det är klart att det blir en kultur om man inte tillhör normen etc. Etc.
SvaraRaderaSå åter till prästerskapet. Din uppgift är att inte skymma Jesus där framme, inte att hävda din rätt att få stå där, right?! Vem du ligger med på fritiden är ganska oversentligt efter som man inte ska ligga i mässan, vilken politisk fraktur du tillhör spelar inte häller någon roll även fast det är ganska fånigt när kapitalistiska präster predikar över apostlagärningarna. Applicera det på allt i ens fritid, i mässan deltar man i ett liturgiskt skådespel och som präst har man huvudrollen, och på samma sätt som skådespelarna på Dramaten tillför egna personliga drag i sin tolkning av sin roll så skulle de aldrig få för sig att under föreställningen leva ut sin egen agenda.
Att jag inte bryr mig är en sak, men man måste som sagt ha förståelse att andra människor bryr sig och har svårt. Sedan kan man fråga sig om. Det är prästens uppgift att få församlingen att ändra på sig, eller prästens jobb att ta ett steg åt sidan. Jobbigt det där!
Jag har i alla fall aldrig varit med om nån präst som lever ut sin sexualitet i mässan.
SvaraRaderaOch har det skett så har jag då inte märkt det.
So, what's the problem?