Är nu på väg hem från utgången som blev efter stiftsgruppen. Mycket trevlig samvaro!
På stiftsgruppen hade vi besök av Ann-Christine (osäker på stavningen), aka Åke, som pratade om sin resa i att våga vara sig själv. Återigen en känslostorm. Dock lite mer behärskad än den igår.
Återigen massor av känslor som rör sig i mig. Det blir så mycket starkare när en person berättar som man möter på riktigt och inte vara via en skärm.
Det är ett ämne som berör då man på något sätt är någon form av "anhörig". Lättnaden i att få hjälp, att få koderna till hur jag ska bete mig mot min älskade vän som har en resa som liknar den som Ann-Christine gjort (och gör).
Tack fina Ann-Christine för att du delar med dig av din resa.
Tack för att du går före och visar.
Tack för att du är just du.
PS. Att tänka på: Allt ligger i tolkarens ögon - "Hund måste bäras i rulltrappa." DS.
En präst som lever som transvestit borde bli förklarad obehörig att utöva Kyrkans vigningstjänst. Som präst ska man vara en Alter Christos, en andra Kristus - en förebild. Man ska inte genom sitt liv leda människor bort från det Enda, Sanna Ljuset och den naturliga ordning Han gett i Skapelsen.
SvaraRaderaJag förstår att det måste ha varit skönt, både som vän, som människa och som präst. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska (re)agera. Men jag har märkt att så länge kärleken finns där och man är öppen med alla frågor och funderingar man har, så brukar det inte vara nåt problem.
SvaraRadera/ L
(är anonym för hens skull)