40 dagar i öknen...

...är det kvar!

Jaja, öken är att ta i. Men det är i alla fall 40 dagar kvar. Helt galet. Nästan sinnessjukt.

Fy vad jag längtar.

I helgen blir det långhelg i Kalmar igen. Sen drar försäljningen av lägenheten igång. Fotografering. Ut på nätet. Visningar. Känns lite vemodigt, även om jag är väldigt glad över att lämna Lund.

Drömmen...

...är snart verkliget.

Helt galet. Om drygt en månad är det dags för prästvigning. Jag är nästan osäker på om Gud förstår hur tacksam jag är för att han kallat mig till tjänst i hans Kyrka. (Jo, självklart förstår han det.)
I tisdags hämtade jag kaftanen. Helt galet.

Veckan som var tillbringades nästan hela i Kalmar. Tog med ett litet flyttlass för att bli av med lite.

Det blev bland annat en heldag på cykel då vi tittade till huset och lite annat. Jag är asgrym på att välja tapeter. ;)

Det har också varit besök i Nybro på schemat och så massa mys i solen.

Nu drar den nya veckan igång. Inte så lång denna veckan heller. Så skönt!

Heldag med äventyr på cykel

Besök i Nybro där vi bland annat letade efter vildsvinsspår

En sväng förbi familjekyrkorna - i solen med nercabbat! 

Mys i solen med grannkatten Oskar

Vi lät bilen stå och tog tåget tillbaka till Lund.

Instängd

Jag tycker verkligen illa om att se mitt barn sjukt. Särskilt när det innebär en svullen hals, feber och även kräk. När hon blir ledsen blir jag ledsen. Och vi måste bråka om medicin - man kan uppenbarligen inte ännu få henne att förstå att medicinen behövs för att bli bättre även om den smakar blä. Hade suttit fint med superkrafter...

Det värsta med att vara hemma för vård av barn som är sjukt är nog ändå isoleringen, karantän. Särskilt nu när våren visar sin påtagliga närvaro med den fantastiskt skinande solen. Hade ju varit en sak om det regnade. Då hade jag ändå inte velat vara ute. Men att inte kunna gå ut när solen faktiskt visar sig... få lite D-vitamin. Hade Ebba varit lite piggare hade man kunnat testa innegården en stund. Får se om hon blir lite piggare snart...

Det blir så bra...

...när man planerar.

Mia någon gång förra veckan:
Jaha, besiktning av bilen. Jag bokar nästa fredag, tidigt på morgonen. Vi har ju instuderingsdag och ska skriva doptal mm. Skönt att fixa med bilen tidigt så man kommer igång med plugget.

Mia i morse (torsdag):
Jag är så sjuuuuuuuukt trött! Varför bokade jag in bilen så sjuuuuuukt tidigt?! Lite sovmorgon hade jag väl kunnat ge mig?! Ja, ja, jag får väl se det positiva - iofs är det inte så mycket kvar att plugga på imorgon, bara skriva doptal, men jag kommer ju ändå komma igång med att skriva det om jag ska upp och fixa med bilen.

Mia, något senare samma dag (typ 23:50):
Doptal färdigt. Det var ju bra. Men känner ändå detta med min fina planering: FAIL!!!

Godnatt.

Döden, döden, döden...

Jag tycker alltid mina vänner blivit mindre sociala under tiden de gått på Pastis. De har brukat uttryckt sig i stil med "efter skolan är man helt slut och orkar inte göra någonting - inte ens bara hänga".
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.

Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?

Eller?!

Men helt plötsligt förstår man.

Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.

På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?

Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!

Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.

Döden, döden, döden.

Imorgon blir det fyra till begravningar att hålla fokus på.

Helt plötsligt förstår man sina vänner. 

Döden, döden, döden.

Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?

Dagens begravningsövningar hölls i Klosterkyrkan, Lund