Bloggträff

Oj, vad hände.

Jag ska på bloggträff på lördag. Det känns ju lite overkligt.

Det är Stines fel kan man väl säga. ;)
Hon har i sin tur blivit inbjuden av Suzan.
Mat på VESPA och goodiebag.
Det kan nog bli bra.
Men om jag tittar lite på de andra som ska med verkar de vara liiiiiiite mer aktiva bloggare (och träningsmänniskor) än vad jag är.
Men det ska jag väl klara av!


Imorgon ska jag och Stine inte ha bloggträff, men pluggträff.
Vi ska känna oss lite korkade ihop och försöka lista ut hur vi ska göra uppgiften vi har nu på kursen.
Efter träffen ska vi förhoppningsvis känna oss lite klokare ihop. :)

Känslostorm (eller: Fler Paul åt folket!)

Har nu sett sista delen av Gardells (och Kaijsers) Torka aldrig tårar utan handskar.

Vad ska man säga...?

Kan egentligen inte säga annat än att den berör.

Den berör på så många olika sätt.

Det känns så nära det som händer.

Känslorna blir så påtagliga.

Sorg.

Hat.

Glädje.

Kärlek.

Hopp.

...och så mycket mer.

Tack Gardell.

Tack fantastiska Jonas.

Tack för ditt berättande.

Särskilt tack för Paul, för hela hans uppenbarelse.

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!"

 - Paul, ur Torka aldrig tårar utan handskar, del 3

Nu ska jag ge mig känslorna igen.

Nu blir det Torka aldrig tårar utan handskar i pappersformat.

Verkligheten som närmar sig.

Helt plötsligt känns det så mycket närmare.

Helt plötsligt känns den där verkligheten mycket mer på riktigt.

Snart är det verklighet.

Snart ska jag ut i det verkliga arbetslivet.

Idag har jag haft samtal med biskop Jan-Olof.

Och efter det känns allt helt plötsligt mer på riktigt.

Att på allvar sitta och prata med Jan-Olof om hur allt är...

Hur man känner inför att vara färdig.

Hur man tänker kring missivförsamlingen man fått.

Hur man funderar kring prästvigningsassistent.

Hur man tycket att livet i allmänhet är.

...gjorde att lugnet sjönk in i kroppen.

Pusselbitarna börjar falla på plats.

En hel del bitar är kvar, men rambitarna ligger i stort sätt på plats.

Det känns skönt.

Det är mindre än nio månader kvar.

Tänk vilken tur att jag tror på Gud.

Att jag förtröstar på min Herre.

Allt får vila i min Faders händer, alla bekymmer får han bära,

så att jag, i hans omsorg, kan vila tryggt och stilla.

Gamla känslor kommer upp till ytan...

Ibland kommer gamla känslor upp till ytan.
Det skulle kunna vara något bra men det är det inte denna gång.

Jag skulle vilja skriva samma sak som jag gjorde när jag var 15.
Jag skrev det nog också när jag var 17.
Då skrev man inte blogg utan dagbok på Lunarstorm.
Härliga tider va?

Det handlar om bekräftelse. 
Självklart.

Att de som kallar sig för mina vänner eller dylikt inte bara visar det med sina ord, utan också genom sina handlingar.
Inte bara säger att jag är bra, trevlig och härlig utan också visar det genom att t.ex. ta initiativ till att träffas utanför arbete eller skola.

Jag blir nu (precis som då på lunarstormstiden) ganska trött på att det alltid känns som att det är främst jag som ska ta alla initiativ.
Initiativ till att ta den där fikan, att bara mys-hänga, att ha spelkväll, att ta en öl, att komma och hälsa på med övernattning eller vad det nu kan vara...
...initiativ till att umgås.

Jag känner mig helt enkelt ledsen och kanske också lite trampad på.
...ledsen för att jag inte verkar vara en del av livet hos de vänner som jag anser vara en del av mitt liv.

Jag har alltid blivit mer ledsen när jag blir sårad av vänner än av den närmsta familjen.

För mig är vänner viktiga, för mig har alltid vänner varit familj.
Så är det bara. Punkt slut.


Och nu ska man lyckas somna med dessa känslor i hjärtat, i huvudet... ...i magen.
Jag får väl stöta bort mina känslor och som vanligt försvara mig med att jag kanske bara överdriver.


Ibland kommer gamla känslor upp till ytan och det känns bara för djävligt.


Godnatt.

Insomnia...

... I can't get no sleep.

Sleepless in Lund.

Jag har glömt hur man gör när man somnar. Någon som vet hur man gör?

Jag avundas min man.
När vi sagt godnatt somnar han. Väldigt fort. Jag märker det. Hans andning blir lugn och han ligger stilla. Så som man gör när man sover.

Jag däremot tar väldigt lång tid på mig. Vissa nätter tar det längre tid än andra. Jo tids nog somnar jag så helt sömnlös är jag inte.
Men min andning blir inte så där lugn som mannens. Den fortsätter vara typisk vaken och lite "ansträngd" - alltså sådär pustande som när man väntar och inget händer.
Inte heller ligger jag stilla. Rätta till täcket lite. Kanske klia lite på armen (inte för att det kliar, men bara för att). Flytta lite på benet. Rätta till täcket. Vrida lite på huvudet och inse att då kommer yrseln och då snabbt vrida tillbaka huvudet. Klia på handen. Trycka lite på kudden. Rätta till täcket. Klappa lite på mannen (som inte reagerar eftersom han redan sover djupt). Klia på benet. Ja och så behövs täcket rättas till. Så fortsätter det. Inget tvångsmässigt i system. Men kroppen är inte still speciellt länge.

Det är inte detta som är anledningen till att jag inte somnar. Utan allt det som rör sig i huvudet. Allt som jag tänker på. Ofta ganska onödiga tankar som jag tycker jag måste tänka på när jag lägger mig men som jag då inte kan göra något åt. Som jag heller inte kan göra dagen efter. Inte heller senare i veckan. Tankar som rör sig om saker månader framåt.
Tankarna börjar oftast i något väldigt aktuellt. Något som jag kanske faktiskt måste ta tag i imorgon, men som sedan leder till dessa oändliga tankeled och så är jag helt plötsligt i tankar som rör tiden väldigt långt bort.
Tankarna som är "aktuella" är ganska onödiga på natten de också. Kan inte göra något direkt åt dem nu, eller hur?
Jag vet vad jag måste göra i skolan imorgon, de sakerna blir inte mer gjorda för att jag ägnar dem massvis med tankar på natten. Men de kanske skulle bli bättre genomförda på dagen om natt-tankarna gav vika... Men så lätt ska det ju inte vara.

Stress och för lite motion kan leda till insomningsproblem. Jag vet. Inte så märkligt.
Har man en hel del att tänka på så blir det svårt för hjärnan att varva ner.
Han man inte med motion låtit kroppen ta ut sig känner den inget större behov av att vila.

Det förstår jag också.

Nu kanske jag ska gå tillbaka till att rätta till täcket och klia mig på armen...