My Everest

Jo, jag vill i framtiden även hålla begravningar, dock är de mitt Everest.

De som känner mig vet att jag är ganska blödig och har lätt till gråt.

När jag och min man gifte oss kunde jag knappt läsa löftena för att jag började gråta.

När vår dotter döptes fick min man säga vilka namn vi gett vår dotter, vi hade bestämt att jag skulle göra det, men eftersom jag började gråta när jag skulle be en bön strax innan så fick han göra det.

Det gör väl kanske inget om prästen på en vigsel eller ett dop fäller en tår för att det är så fint och vackert.

Men på en begravning är det inte riktigt läge att prästen sitter och gråter.

En del tycker det kan vara fint men på en begravning behöver prästen vara den som är stark, vara den som de anhöriga kan luta sig mot, den som i situationen är stabil.

Givetvis kan detta vara svårare att leva upp till just vid speciella begravningar - så som när ett litet barn har dött.

Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av det.

Jag var på en begravning igår, eftersom jag har praktik, och jag fick anstränga mig ganska kraftigt för att inte hamna i gråt.

Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av det, sen när det är jag som ska stå där framme i röcklin och stola. När jag är den som ska vara den starka och stabila... Jag kan hoppas Gud skänker mig lite extra helig Ande i vigningen...

My Everest - en dag ska jag besegra dig.