Tacksamhet!

Jag älskar mitt jobb!
Jag är så tacksam att Gud kallat mig till tjänst i sin kyrka.

Jag är så tacksam över att så ofta få höra (från både kollegor och de människor man möter i olika sammanhang) att jag är bra på det jag gör, att jag känns trygg, att orden jag säger faller rakt in i hjärtat.
Jag är så tacksam för det, för det gör att jag känner än mer att jag är på rätt plats.
Den yttre kallelsen blir genom det så stark och påtaglig.

Tack Gud för att Du använder mig till att öppna upp vägen till Dig för människor!

Tack Gud för att Du låter din helige Ande bo i mitt hjärta, 

så att Anden kan verka genom mina ord och handlingar!

Tack Gud för att Du låter mig vara Ditt redskap!

Altartavla, Växjö domkyrka. Foto: T. Nilsson.

Hard work, work, work...

Ja fullt upp på jobbet. Lagom fullt. Inte så jag håller på att svimma. Men det känns att man jobbar! Det är härligt! 

Idag har jag på förmiddagen suttit hemma och skrivit på söndagens predikan. Inte helt färdig. Men inte mycket kvar. 

Nu ska jag strax iväg på samtal - så iväg och jobba med mig! 

Plötsligt händer det.

När vi gick hem från affären idag, Ebba och jag, fällde jag upp paraplyet åt mig. (Ebba hade ju regnjacka så hon behövde ju inte paraplyet.) Ebba säger då bestämt att hon ska ha paraplyet och bära det själv. Trots att det regnade och jag skulle bli blöt så tog jag inte striden. När Ebba går och håller paraplyet säger hon förklarande till mig "Ebba är en stor tjej!", så jag verkligen förstår att hon faktiskt kan hålla paraplyet själv...

Plötsligt händer det och bebisen har blivit en stor tjej. Eller i alla fall blivit större. Jag vet, hon har ju en bit kvar till 20... 

Helt plötsligt händer det och hon är blöjfri dagtid. En stor tjej. Känns lite som ett under eftersom hon hela sommaren blivit jättearg så fort vi frågat om hon kunde tänka sig gå på pottan eller toan... Men nu blir hon istället arg (kanske mest förtvivlad) om jag skulle få för mig att gå på toa före henne. Hon ska ju gå först. Så klart. 

Det är helt fantastiskt att se hur hon växer både till kropp och knopp. 

Se hur hon utvecklas. 

Se hur hon förändras. 

Se hur hon fortfarande är den samma. 

Det närmar sig 3årsdagen. 

Helt galet och helt fantastiskt. 

Hon kom ju nyss, samtidigt som hon alltid funnits här. 

Supertrött Mia med superliten Ebba

<3

Predikan: 8:e söndagen efter trefaldighet, 2:a årgången

Predikomanus till 8:e söndagen efter trefaldighet (Andlig klarsyn), 2:a årgången.
Hölls vid gudstjänst i Madesjö och vid mässa i Bäckebo.
Psalmer: 333, 688, (59), 769/721, 200:7-8

Jag har ett armband på mig här.

Och jag är absolut inte ensam om att ha ett sådant. WWJD står det.

Det är en påminnelse om att i olika situationer i livet ständigt fråga sig: Vad skulle Jesus göra? What Would Jesus Do? WWJD.

Att tänka sig in i vad Jesus skulle göra

kan vara att hjälpa någon ur en knipa.

Det kan vara att finnas till för den som sörjer.

Det kan vara att säga ifrån när någon inte blir schysst behandlad – oavsett om det är på skolan, arbetsplatsen eller på andra sidan jordklotet.

Det kan vara att lägga ner stridsyxan när ilskan biter som hårdast,

att, som Jesus säger, vända andra kinden till.

För mig blir det också en ständig påminnelse om att tro inte handlar om munnens bekännelse. Att det inte handlar om att ställa sig och ropa ut

hur ofta man ber i Jesus namn. Utan att tro handlar om handling.

Även om Jesus pratar mycket om husbygge i dagens evangelietext så är det inte just det som är det centrala – utan det centrala i texten är att munnens bekännelse av tron inte är det väsentliga.

Den bekännelsen räcker inte i ett liv med Gud, i ett liv i Jesu efterföljelse.

Det spelar ingen roll om man säger ”I Jesu namn” eller ”I Guds namn”

– för i grund och botten handlar det om handlingen.

Det finns ingen mening i att högt proklamera och redogöra för våra kristna bedrifter, att på något sätt visa upp vad vi gjort för Gud – oavsett om uppvisningen är inför Gud eller varandra.

För Gud behöver vi inte berätta, för han vet redan, och det fyller ingen mening i att visa upp våra bedrifter för varandra. Livet är ingen tävling.

Uppmaningen vi får är: att vi bara ska göra.

Vi ska höra Guds ord – och ta vara på det.

Vi ska höra till Jesu ord – och handla efter det.

Vår tro bygger inte på ord, lagfromhet dogmer och läror.

Det räcker inte att bara stämma in i trosbekännelsen

(den handlar mer om att visa samhörighet med andra kristna).

Uppmaningen är inte att vi ska höra Guds ord och bara låta vår tunga bekänna vår tro.

Utan uppmaningen är att höra ordet och handla efter det

– låta vår kropp bekänna vår tro.

Vår tro på Jesus innebär handlingar, att agera.

”Du är inte kristen för att du gör goda gärningar, utan du gör goda gärningar därför att du är kristen” /Martin Luther

Genom vår tro ska de goda handlingarna komma – vi ska bära god frukt som vi ibland säger i kyrkan. Vi tar till oss Jesus i våra liv och försöker efterlikna honom – och det sjöng vi om i början av gudstjänsten: att vi skulle söka efter att leva som Frälsaren lär.

Att göra så som Jesus skulle ha gjort.

Trons bekännelse är inte munnens bekännelse, utan kroppens.

Tron handlar om handling.

Och det handlar om att kärleken ska bryta igenom hos oss

(vilket vi också sjöng i början av gudstjänsten).

Att kärleken från Gud inte bara stannar i oss utan att kärleken tar sitt fäste och bryter sig igenom så att kärleken sprids, att vår tro och Guds kärlek blir synlig i våra vardagshandlingar, i våra möten med andra människor, i vårt möte med hela skapelsen (som vi människor är satta till att förvalta).

Och precis som grunden är viktigt för ett hus när det stormar,

så är hjärtats förankring viktigt i våra liv när vi utsätts för prövningar.

Att vi är djupt rotade i vår tro, att vi har ett djupt rotsystem,

så det inte spelar någon roll om något kommer och kapar oss, försöker bryta ner oss, utan vi kan växa upp igen.

Om vi ser vår kropp som huset för vårt liv, så finns grunden i djupet av våra hjärtan.

I vårt hjärta, i vårt innersta djup, behöver kärleken ha sitt fäste, vi behöver vara förankrade i Gud.

Det är Gud, livets arkitekt, som har gett dig ritningen för livet.

Och det är lättare att bygga på livets hus om man tar till sig ritningen och har kontakt med arkitekten.

Gud vill vara med när du bygger upp ditt liv. Gud vill vara en del i ditt liv. Han vill bo i ditt djupaste inre.

Det innersta djupet kan bara du själv och Gud nå.

Öppna upp. Tillåt Gud komma in där och ta plats.

Det är där du behöver Gud, där behöver Jesus finnas.

Att vara förankrad i Gud innebär inte att vara uppe i det blå.

Innebär inte att vara uppe och sväva på några moln.

I livet behöver livets arkitekt vara med. Om vi förankrar oss i Gud är vi förankrade i livet och verkligheten. Det är hos Gud vi finner den djupaste verkligheten, för Gud är verkligheten själv.  

Amen.

Mini-semester

Har nu ledig helg + ledig måndag och tisdag. Så det känns som lite mini-semester. 

Även om jag längtat så sjukt efter att börja jobba så är det skönt med lite mer ledigt. Och även om jag inte hunnit vara ledig så länge och det är fantastiskt att få ha heldagar med familjen så saknar jag mitt jobb och längtar till onsdag när jag drar igång igen innan semestern börjar på riktigt. Jag älskar min familj men jag älskar också Gud och är fantastiskt glad att han kallat mig till tjänst i kyrkan. 

Jag tackar Gud för arbete och för den fantastiska naturen han skapat som jag får leva i och njuta av. 

Ska passa på att dela med mig av ett annat blogg-inlägg. Mycket kloka ord från mannens kusin:

http://afrantzien.wordpress.com/2013/07/13/det-som-aldrig-fick-handa-igen/

Och så lite bilder...

Solnedgång från igår. 

Idag blev det bad vid Horns udde. Typ 15 grader i vattnet. 

Jag förstår att Ebba hellre somnade på sin farmors mage än att bada...

Kvällen bjöd på kroppkakor från Ninnis, marängtårta från svärmor och ett kvällsdopp i det kristallklara vattnet (13'C). 

Frid!

Andakt om hopp

Delar med mig av kvällens insats.

Musik i sommarkväll i Örsjö 11 juli 2013. Tema: Hopp

Ordning för andakt:       

297 Härlig är jorden

Text: Psaltaren 42:2-6

Betraktelse

Bön

Fader vår

Välsignelsen 

191 Den dag du gav oss, Gud, är gången

Betraktelse:

Hoppet – sägs vara det sista som lämna människan.

Hoppet om framtiden, om en bättre värld.

Jag tänker att hoppet är själens ankare.

Det ankaret har sitt fäste, sin grund i Jesus, i Gud.

Hos honom finns fästet när det blåser havsstormar i våra liv, när vi bara ser mörker, när allt bara är ångest och våra själar är tyngda av sorg.

Hos Jesus, hos Gud, finns hoppet om ljus efter mörkret, tron och hoppet om vår kommande uppståndelse och det eviga livet.

Hos Gud finns det hopp som hjälper oss att härda ut i stormen och mörkret. Hoppet som i natten när den är som mörkast hjälper oss att se gryningsljuset, se att det kommer bli bättre.

Om tron skulle svika, låt inte hoppet lämna dig…

… utan låt ditt hopp, själens ankare, sätta sitt fäste till Gud.

Predikan: 6:e söndagen efter Trefaldighet

Delar med mig av min predikan jag höll 2013-07-07.

Gudstjänst: Byagudstjänst, Örsjö församling
Söndag: 6:e söndagen efter Trefaldighet, 2:a årgången
Psalmer: 11:1-3, 280, 86, 279b, 89

Predikan:

[Tog fram en medarbetare för att leka "Följa John". NN fick först stå med ryggen mot och försöka följa mina rörelsen, sedan fick NN också följa mina rörelser när NN fick lov att titta på mig.]

Det blir alltså lättare att följa någon genom att titta på den.
Låta den vara fokus.

Och nu har vi ett par söndagar bakom oss som har handlat om bland
annat kallelsen till Guds rike och att också bli sänd i den kallelsen. Och
naturligt kommer nu det som bör vara följden av kallelse och sändning:
Efterföljelsen – att faktiskt gå ut i sin sändning i Jesus efterföljelse.
Och om vi nu är kallade till tjänst för Guds rike, sända att vandra i Jesu
efterföljelse behöver vi också hålla vår blick mot den vi ska följa.
Precis som när jag behövde titta på NN för att kunna följa efter
rörelserna i ”Följa John”. Vi behöver fästa blicken på Jesus. Ha Jesus
som exempel, som centrum i våra liv.

När vi ska följa Jesus kan det ibland vara gott att ha förebilder eller
ledare att se upp till. Behöver ju inte vara nu levande. Även i Bibeln
finns förebilder – både de som i GT sagt ja till Guds kallelse och de i NT
som sagt ja till Jesus när han sagt ”Följ mig”.

Men förebilder och andra ledare får aldrig bli det primära. Det är inte jag
eller Niklas som era församlingspräster som är er viktigaste ledare. Det
är inte kyrkoherde Lars Ström som är pastoratets viktigaste ledare. Inte
heller vår biskop Jan-Olof eller ärkebiskop Anders.
Utan det är Jesus. Jesus är den främsta förebilden och den främsta
ledaren.

Lägger vi mer vikt vid våra andra förebilder och ledare måste vi byta
fokus. Vi måste sträva efter att spegla den riktiga ledaren i vårt kristna
livs ”följa John” - som vi ju enkelt kan kalla ”följa Jesus”.
Att vi i vårt liv återspeglar hans kärleks glöd, som vi sjöng i psalmen
innan.

För det är ju så att våra förebilder och ledare kan också brista precis som
vi själva. Försöker jag titta via någon annan när jag ska följa Jesus är det
lätt hänt att den andra speglar fel, och då kanske jag själv gör ytterligare
något fel i rörelserna jag försöker göra.

Och detta med att ledare eller förebilder kan råka ta mer plats än Jesus är
inte något särskilt för vår tid, Paulus skriver om att problemet fanns
redan bland de första kristna församlingarna.

Församlingar härjade och bråkade om att de hörde till olika ledare –
Paulus, Petrus, Johannes... Men Paulus fick påminna dem om att Jesus
var den sanna ledaren – och att det gjorde alla till ett. Samma ledare,
samma gemenskap.

Men kanske inte så konstigt att församlingarna härjade. De ville kanske
som församlingar profilera sig, identifiera sig. På något sätt visa vilka de
var. Och det är väl väldigt mänskligt. Vi vill beskriva vilka vi är och vi
identifierar oss lätt med titlar eller olika beskrivningar.
De titlarna kan avslöja vart vi lägger vår lojalitet.

Hur vi ser på oss själva tror jag säger lite om vart vi har vårt fokus.
Det är inte alltid lätt. T.ex. har jag bara inom familjen olika titlar/roller.
Jag är mamma, fru, syster och barn på samma gång. Och vissa perioder
har jag identifierar mig väldigt starkt med något särskilt. T.ex. när jag
var nybliven förälder var jag väldigt mycket mamma och nästan inget
annat. Är ju naturligt att det är så. Handlar om anknytning – vi behöver
lära känna en ny del av vår identitet.

Men vilket titel tar störst plats i mitt liv – när jag är lite mer i vardagen
än i bubblan av att precis blivit mamma? Vart hamnar min lojalitet? Ser
jag mig själv som t.ex. svensk först och främst? Eller är jag först
kristen? Vart lägger jag mitt fokus och min blick?
Lojaliteten ska ligga främst hos Gud. Följa Gud främst och inte
människor. Det är ju främst Gud vi vill vara tillags och inte människor,
som Paulus skriver i episteltexten idag.

I bibeln finns fullt av människor som mister sina liv, sina titlar och
identiteter för att bli något annat, för att följa Gud.
Titlar och identiteter som skulle kunnat ha hindrat dem att svara ja till
sitt uppdrag. Ofta var det de själva som såg det som ett hinder. Men Gud
såg inte hindret, utan möjligheten.
Abrahams fru Sara var ofruktsam men blev mor till ett stort folk.
Mose levde hos Farao, hade svårt att tala inför folk men blev ledare för
Israels folk. Rut var invandrare bland Israels folk men blev stammor till
kung David. David som först var en enkel herde. Jesaja identifierade sig
som för ung men blev en stor profet. Och profeten Amos vi hörde om
idag såg sig mer som en bonde. Och i NT finns också dem som släpper
allt när Jesus säger ”Följ mig”.

I vår efterföljelse måste vi se hur livet inte är en en-mans-show. Vi får
inte falla in i strömmen av ett ego-centrerat samhälle där det bara
handlar om en själv. Inte falla in i ett liv där andra människor bara blir
döda föremål som ska vara redskap åt en själv för att man ska få ett bra
liv. Utan vi måste se att vi är Guds redskap och hur vi hör ihop med
varandra. Livet är inget vi klarar själva utan vi är beroende av
gemenskap. Måste hjälpa varandra, bygga upp varandra med hjälp av
kärlek och ödmjukhet. Och vi hämtar vår kraft hos vårt gemensamma
centrum – hos Jesus Kristus.

Vi behöver släppa det som i våra liv hindrar oss att följa Jesus, släppa
det som göra att vi skymmer Jesus. Lägga av gamla titlar och
föreställningar om oss själva som hindrar oss att följa Jesus. Det som
gör att vi nervärderar vår egna förmåga att kunna följa Gud.
Så vi kan återspegla Jesus, hans kärleks glöd, hans barmhärtighet. Låta
Gud fylla oss, så att vi kan hjälpa till att fylla andra.

Vi behöver göra så att Gud får plats i våra liv, se till att det inte är trångt
och lågt. Vi behöver mista våra liv, och det gör vi genom att överlåta och
överlämna oss till Jesus, och på det sättet räddar vi våra liv och blir
fyllda av hans goda.

Amen.

Predikan: Apostladagen, 2 årgången

Delar med mig av predikan jag höll 2013-06-30.

Gudstjänst: Byagudstjänst, Oskars fs
Söndag: Apostladagen, 2 årgången
Psalmer: 7, 57, 200, 288

Predikan

Hur många gånger har du fått höra att du inte kan?
Hur många gånger har andra inte litat på din förmåga att klara något?
Hur många gånger har du backat för att du själv nedvärderat din
förmåga?
Jag tror vi alla har en tendens att inte lita på förmågan hos andra,
särskilt när det gäller barn, och framför allt förmågan hos oss själva.

Det finns en berättelse om en 5årig pojke som var med sin mamma på en
lunchkonsert där en av landets skickligaste pianister skulle framträda.
Strax innan konserten skulle börja bad mamman sin son att stanna vid
bordet medan hon skulle hälsa på ett par vänner.
Efter en kort stund hörs försiktiga toner från flygeln. Alla tittar upp.
Mamman insåg förskräckt att det var hennes son, som istället för att
vänta vid bordet, hade tagit sig upp till flygeln och satt där och med ett
finger spelade Blinka lilla stjärna.
Mamman blev så generad men innan hon hann fram för att stoppa
pojken, stod plötsligt pianisten vid flygeln. Pianisten satte sig bredvid
pojken på pallen, log och viskade att pojken skulle fortsätta. Pojken
spelade melodin, pianisten la till ackord och andrastämma. Mästaren och
nybörjaren framförde så tillsammans Blinka lilla stjärna och de fick en
publik som var trollbunden.

Oavsett vad du eller andra människor tänker om dig, oavsett om de inte
litar på din förmåga, så litar Gud på dig.
Gud vet vilken förmåga just du har.
Se hur han ställer sig vid dig, hör hans röst viska:
”Säg inte att du är för ung eller för gammal. Säg inte att du inte kan.
Det är jag som sänder dig, jag vet vilken förmåga du har, det visste jag
redan innan du föddes. Låt ingenting skrämma dig, jag är med dig och
ska rädda dig. Lämna plats för mig bredvid dig, så går vi tillsammans.
Använd den förmåga du har fått, liten eller stor, så förvandlar jag den
till något storslaget.”

Precis som Gud kallat och sänt profeter och apostlar har Gud kallat och
sänt oss, dig och mig, till att vara hans sändebud, var och en efter sin
förmåga.
Vi är sända till att vara en kritisk röst i samhället, likt profeterna, att säga
ifrån när något inte står rätt till, att sprida Guds kärlek.
Vi är sända till att vara människofiskare, likt apostlarna, att sprida ut
evangeliet om att Jesus räddat oss från döden.

Vi får inte glömma att många av apostlarna, lärjungarna, var enkla
fiskare och inte bildade teologer.
De var inte felfria, de tvivlade, de övergav och förnekade Jesus.
Men de sa ja till sin kallelse. Det var det som var det viktiga.
Genom dopet och vår tro har vi fogats in i gemenskapen med
lärjungarna, med alla kristna, den gemenskap som är Kyrkan med ett
stort K, den världsvida kyrkan.
Vi är sända till att vara levande stenar i bygget av den levande kyrkan.
Där är Jesus vår hörnsten, det som håller ihop oss.
Där är vår grund Petrus bekännelse: att Jesus är Messias.

Tro handlar inte om att vi ska begripa att Jesus är Messias,
att vi ska begripa vår trosbekännelse.
För mig handlar det om att lita på att allting är möjligt för Gud.
Lita på att han kan bli människa och besegra döden.
Lita på att Gud ser min förmåga och att han gör något av den.
Lita på att Gud av något litet kan göra något storslaget.
Våga lita på Gud, för han litar på dig och din förmåga.
Gud vet att du kan. Därför sänder han dig.
Du är kallad att vara del av Guds folk. Du är utvald.


(Originalberättelsen om pianospelaren går att hitta i Alltid älskad, Kristina Reftle, Argument förlag. Början av berättelsen har jag kortat ner, och slutet har jag utökat en del.)

Beredelseord: Prima missa (apostladagen)

Delar med mig av mitt beredelseord jag höll vid min prima missa (första mässan jag höll).

Tillfället var i Långemåla kyrka på konfirmandläger med Nybro pastorat. Mässan var en enkel kvällsmässa med musik från Taizé. (2013-06-25)

Sånger från Taizé som sjöngs under mässan: 

Inledning: 19 i mörker går vi, 34 Jesus Guds son du ljus

Ljuständning och förbönsmoment: 18 i själens dunkla natt, 47 min själ får vila ut, 51 känn ingen oro, (44 nattens mörker)

Kommunion: 23 Ät mitt bröd, 70 Där barmhärtighet, 68 Ande God kom till oss in,  (8 lova Gud min själ)

Avslutning: 46 sjung lovsång alla länder, 24 i min Gud, 14 tacka Herren ty han är god.

Läsning precis innan beredelseord är från Apostladagen, 2 årgången - del från GT-text om Jesajas sändning, Jes 6:5-7: Jag sade: "Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot." En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.”

Beredelseord

Så beskriver Jesaja hur det gick till då han kallades till profet. I sitt möte med Gud blir han medveten om sin brustenhet, inför Gud förklarar han sig förlorad. Som en förberedelse innan sitt uppdrag som profet blir han fri från sitt onda, han får lämna bort det som ligger i vägen mellan honom och Gud. Istället för förlorad, blir han försonad.

I nattvarden får vi konkret möta Gud, vi får ta emot Jesus kropp och blod i bröd och vin. Inför detta konkreta möte får vi, liksom Jesaja, lägga fram vår brustenhet. Vi får lägga fram det som vi gjort fel. De gånger vi vänt oss bort från Gud. Lägga fram det som i våra liv ligger i vägen för vårt möte med Gud. Så som Jesaja får sina läppar renade får vi, du och jag, låta det glödande kolet röra vid våra hjärtan så de kan bli renade, så att inte står i vägen för vårt möte med Gud.

Nu innan vår bön om förlåtelse kommer vi ha en stunds tystnad. Vi kan låta det bli en stund där vi kan öppna oss för gud. Öppna våra hjärtan, hitta vår brustenhet. Och det är i vägen mellan oss och gud. Så vi kan lämna över det till Jesus, så han kan ta hans om det. Så att vi i stället för att bära på vår brustenhet, kan ta emot Jesus och bära honom i våra hjärtan.

Predikan onsdagsmorgonmässa: Söndagen före pingst

Delar med mig av predikan jag höll vid en onsdagsmorgonmässa i Lunds domkyrka under terminen på Pastis. (2013-05-15)

Söndagen före pingt
"Hjälparen kommer"

Psalmer: 517, 53, 161
Text:  Joh 16:12-15:
Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.

Rubrikerna i predikan lästes inte upp, men jag tror de kan vara till en hjälp i läsningen.

Predikan

ATT VÄNTA: Förväntan och glädje.

Inget är som väntans tider...
Vad väntar du på?
De flesta av oss väntar förmodligen på någonting.
Sommaren.
Semester.
Prästvigning.
Kristi återkomst.
Förmiddagskaffet.
Vår väntan ser olika ut och väntan har olika tidsrymd, ibland vet vi när
väntan ska ta slut och ibland vet vi det inte.
Ibland känns väntan som en evighet, känns som man aldrig kommer
fram.
Som barn kunde jag få höra (det är jag säkert inte ensam om) att
väntan aldrig kunde bli för lång, jag behövde aldrig vänta för länge.
”Den som väntar på något gott... väntar ALLTID för länge!”, ville jag
snarare säga...
Jag tänker att väntan oftast innebär en längtan.
Det finns en förväntan.
Det finns en glädje i vår väntan, att väntan är god i sig.
När man inte behöver känna att man vantrivs i väntan, utan att man
faktiskt trivs.
Att det är rätt skönt att också få ha något att vänta på, att längta efter,
något att se fram emot.
Även om man i sin väntan, på sin vandring, helst vill till målet.

ATT VÄNTA: Varifrån ska jag få hjälp?

Men den där väntan kan vara något helt annat än glädjefylld.
Den som väntar på hjälp kan känna övergivenhet.
”Varifrån ska jag få hjälp?”
Det blir lätt att man i sin väntan stannar i frågan och inte ser svaret.
Väntan kan också fyllas av frustration.
Vandringen mot målet blir ett nödvändigt ont, bara något som ska
uthärdas, genomlidas.
I sin tanke är man redan i mål, framme i det som kanske är en
brytningspunkt. Man glömmer bort att vara i sin vandring, i livet, i
nuet.
”Ni förmår ej att ta in mer...”
Visst kan vi känna igen oss i det som Jesus säger, även om det inte
handlar just om att vänta:
Tillslut kommer man till en punkt där det inte går att ta in mer,
man orkar inte vänta längre,
man känner sig mätt,
man har gått över tiden,
man känner sig färdig i sin vandring.
Väntan, vandringen, blir en plats där man vantrivs, en svår tid.
Jesus berättar för sina lärjungarna att de framför sig har en vandring
som innebär sorg och klagan. De ska mötas av en svår tid, en tid av
övergivenhet.
Men precis som den kvinna som ska föda har en svår tid men som
sedan glömmer sina plågor i glädjen över att en människa har fötts
- så ska också lärjungarnas sorg vändas till jubel och de ska glömma
sina plågor.

VÄGLEDNING FRÅN ANDEN: Min hjälp kommer från Herren.

Återigen får vi ställa frågan: ”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Varifrån ska lärjungarna finna hjälpen?
Jo, det kommer en hjälpare:
Sanningens Ande ska komma med vägledning.
Anden ska visa sanningen som kommer från Fadern och Sonen.
Inte ge sanningen.
Anden ska vägleda med sanningen.
Som att sanningen är Andens redskap.
Anden blir vägvisaren som har hela sanningen.
Perfekta GPS:en.
Ibland kan vi tycka att rutten som ritas ut är fel.
På vandringen kanske vi helst bara vill komma fram till målet.
Springa raka vägen, vi tar sats, tar en genväg.
Eller kanske vi hellre vill gå omvägar.
Vi trivs bra i vår väntan och kanske gärna slippa nå målet.
Tar egna omvägar för att slippa den där brytningspunkten.
Vi vill hellre göra egna rutter.
Bi blir motsträviga i den rutten som har ritats ut,
den väg vi är kallade att gå,
den väg Anden vill leda oss på.
Vi förstår kanske inte varför rutten helt plötsligt ändras.
Vi kanske inte vill behöva gå bakåt. Vi kanske tycker att rutten går
genom ett ingenmansland och inte leder någonstans.
Vi hör Andens ord ”Gör en U-sväng” - men vi lyssnar inte, och vi
förstår inte. Vi vill ju hellre fortsätta rakt fram...
Vi behöver våga vara öppna för hjälparen som kommer
-hur än hjälparen verkar se ut, hur än rutten ritas upp.
Även om rutten eller hjälparen inte ser ut som jag själv tänkte den
skulle se ut.
Men när vi senare tittar i backspegeln,
när vi kanske kan se lite mer av helheten
-då kanske vi kan förstå varför.
Att i efterhand kunna se tillbaka och se hur det kan ha haft en mening.
Att i efterhand kunna se hur ”allt som skett har lett mig hit” .
Även när det känns som vägarna varit långa och inte lett någonstans.
Även när det känns som varje steg fört mig bakåt, fast än jag sprang,
fast jag tog sats....
Anden ska ge oss vägledning till räddningen.
Anden uppenbarar för oss var räddningen finns.
På det sättet är Anden inte bara vägvisaren utan också en livgivare.
”Varifrån ska jag få min hjälp?”
Jo, min hjälp kommer från Herren, från livgivaren.
Sanningens ande vet vart vi behöver gå.
Vet när vi behöver gå raka vägen,
när vi behöver ta omvägarna, eller gå bakåt.
Jag tror därför att det är viktigt att inte leva där framme, i den tid vi
väntar på. Utan vara kvar i sin väntan, leva i sin vandring, här och nu,
men att ha siktet inställt på målet, vara riktad mot räddningen med
hjälp av Anden. Om vi både hör, lyssnar och följer Andens röst är vi
precis där vi ska vara, dit Anden lett oss, ständigt på vandring med
sikte på vår Frälsare, Herren Jesus Kristus som för vår skull besegrade
döden och som med sin kropp och sitt blod möter oss här vid
nattvardsbordet.

Amen.

Från Pastis: Tal till konfirmanderna

Delar med mig av "talet till konfirmanderna" som jag höll på Pastis när vi övade konfirmation.
Talet riktar sig alltså till en påhittad grupp.


Tal till konfirmanderna

Kära vänner!
Nu är den här konfirmandresan snart slut och jag tror vi känner både
glädje och sorg över detta. Glädje över den tid vi haft tillsammans och
sorg över att vi inte ska dela vår tid med varandra på samma sätt längre.
Jag är väldigt tacksam för den tid jag har fått dela med er.

Men vi har ju många fina minnen att plocka fram. Jag tror att vi särskilt
kommer minnas lägret som just nu bara är en vecka bort. På lägret lärde
vi känna varandra mer än bara som ett gäng, vi blev mer som en familj,
vi fick en tätare gemenskap.

Från lägret tror jag vi särskilt kommer minnas fredagen. Det var som att
himlen öppnat sig och utanför lägergården var regnet som en vägg. Den
långa pilgrimsvandringen fick bytas ut mot en dag med mycket mys och
gemenskap. Vi fick underhålla varandra efter bästa förmåga. Vem
kommer t.ex. glömma Alex kärlekssång till ledargänget? Eller Lisa och
Johans ”Konfirmand style”?

Och inte minst tror jag vi kommer glömma när vi sent på kvällen fick
riktiga specialeffekter till filmen Lejonkungen 2. När det i filmen kom
regn och åskoväder, och spänningen tätnade... PANG! Åskan var över
vår lägergård och vi fick strömavbrott. Vi fick rå om varandra som en
familj. Den som kände mer mod kunde ge stöd åt den som var rädd för
åskan. Några fick känna sig som oroliga föräldrar när några andra skulle
ge sig ut i mörkret och regnet för att leta efter proppskåpet. Jag tror att
det var allt detta tillsammans som bidrog till att ni fastnade för
Lejonkungen 2 och blev rörande överens om att ni idag, i er predikan,
skulle ha med musik ifrån den filmen: ”Han finns i dig”.

I filmen finns ju också låten ”Vi är en”. Där lejonkungen Simba berättar
för sin dotter Kiara hur de är en familj, hur de hör ihop på ett särskilt sätt
även om man inte alltid kan ana det, även om man inte alltid kan se det,
även om det inte alltid är helt uppenbart – vi är en! Det hela blir ju sen
en Romeo och Julia berättelse. Kiara förälskar sig i Kovu, från flocken
som är bannlyst från lejonriket. En förbjuden kärlek som förföljs av hat.
I filmen har den äldre generationen försökt lära den yngre. Uppfostra på
olika sätt. Visa vägen. Berätta om vem som är god och vem som är ond.
Men sedan är det den yngre generationen som blir vägvisaren, den som
får öppna ögonen för den äldre. Kärleken vinner tillslut. Kiara och Kovu
får påminna om att de båda flockarna är en. Se hur de är en, fastän de är
olika. Där splittring finns, kommer de yngre med enhet.
”Dom – vi! Dom är vi! Eller ser du någon skillnad?”

Och så är det ju också för oss. Vi är en – fast det inte alltid syns. I dopet
har vi blivit en familj, och vi har blivit en enhet genom Jesus. Vi har
blivit bröder och systrar i Kristus!

Under denna tid vi haft tillsammans har vi ledare försökt visa er, lära er,
leda er på vägen. Precis som Simba lärde sin dotter Kiara. Och något
extra som jag bär med mig från denna tiden med er är hur det också har
varit ni som visat oss. Precis som Kiara fick göra med sin pappa. Ni har
öppnat våra ögon, ifrågasatt. Ni har kommit med den profetiska rösten,
med Andens röst, så att vi fått reflektera över det vi kanske glömt
reflektera över på länge.

Vi ledare hoppas att vi kommer få fortsätta lära av er nu när ni fortsätter
er väg som lärjungar. Att vi fortsätter mötas i diskussioner och samtal –
kanske när vi möts på skolan eller ute på byn. Eller om ni fortsätter i
ungdomsgruppen eller som konfaledare – vilket ni är varmt välkomna
till. Jag vill önskar er all lycka på er vandring som lärjungar. Sluta aldrig
att be, utan sök alltid Gud. Spegla er i Guds kärleks ljus och glöm inte
att Gud finns i er. Ni och Gud hör ihop – ni är en.

Predikan från Pastis

Delar med mig av predikan jag höll när vi övade högmässa på Pastis.
Predikan hölls alltså vid ett övningstillfälle, inte i någon församlingsgudstjänst.

Söndag: Midfastosöndagen 2 årgången
Tema: Livets bröd
Psalmer: (återkommer om detta)

Predikan

”Tänk på barnen i Afrika!”
En kommentar som kan slängas fram om någon slänger mat den inte
ätit upp.
”Vad hjälper det barnen i Afrika om jag inte slänger maten? Ska jag
tycka i mig maten och få ont i magen? Ska jag skicka det på posten?”
… skulle kunna vara ett bitskt svar.
Nä, egentligen hjälper det inte barnen i Afrika just vid det tillfället. Men
vi kanske kan försöka se det i ett större perspektiv. Att inte roffa åt sig
mer än vad man behöver av det som ligger framför mig.
Det kan vara enkelt och självklart att
se till att lördagsgodiset blir jämnt fördelat,
räkna upp fikabröd så att alla kan få varsin kaka av varje sort,
att fördela hushållsekonomin på ett rättvist sätt,
att ge alla barnbarnen lika mycket uppmärksamhet,
att ägna tid åt alla vännerna på en bjudning. …
… Men om vi tänker i ett större perspektiv.
Vi är inte så duktiga att fördela jordens resurser jämnt, inte ens fördela
vårt lands resurser.
20% av jordens befolkning brukar 80% av jordens resurser.
80% av befolkningen brukar 20% av jorden.
Som vi hörde i GT-texten, blev mannat som Israels folk samlade in
jämnt fördelat. Alla fick vad de behövde.
Och en del i själva undret med mannat är fördelningen – man fick så
mycket man behövde – oavsett om man tagit för mycket eller för litet.
Manna-undret talar till oss om en livsordning, om hur vår relation till
våra medmänniskor bör vara.
Det handlar om att det dagliga brödet är vårt – inte mitt.
Ordningen Gud vill handlar inte om själviskhet och att hopa kapital.
Livsmedlet, maten, födan, brödet – det räcker för alla om det bara
fördelas rätt.
Framkommer även på flera ställen i GT om hur Gud uppmanar sitt folk
att visa godhet mot invandrare och andra som på olika sätt var
marginaliserade.
Man skulle inte samla in allt av sin egna skörd – utan låta de
marginaliserade få ta del av den.


Om man ser till dagens GT-text i bibeln – precis efter vårt stycke – så
berättas det om hur det manna som en del samlade i lager blev oätbart
dagen efter.
Israels folk fick uppmaningen att inte samla mer än de behövde för
dagen – dagen därpå hade de ändå ingen nytta av mannat då det blev
dåligt.
Jag tänker att också detta är något vi verkligen kan ta till oss i våra liv.
Vi ska inte ta mer än vi behöver, så att det inte behöver gå till spillo –
oavsett om det blivit dåligt eller inte.
Den senaste tiden har det återigen kommit nyhetsrapporter om hur
mycket mat som går till spillo, hur mycket ätbar mat som kastas.
Häften av all mat i världen kastas – ca 2 miljader ton/år.
(Sverige: 100kg mat/person och år.)
Vi lagrar för mycket och på fel sätt.
Petiga med både utseende och bäst-före-datum.
Även om maten slängs – har det gått åt både pengar och av jordens
resurser. Slöseri av både mat, odlingsmark, vatten och energi.
Det är resurser som hade kunnat delas.
Genom Guds ord och Andens ledning kan vi skapa under idag – vi kan
arbeta för att få jordens resurser mer jämt fördelade.
Resurserna kan få göra nytta någon annan stans än i vår papperskorg.
Vi kan se till att inte bara tänka på barnen i Afrika – utan faktiskt hjälpa
dem – eller hjälpa dem som är marginaliserade i vårt egna land.


Berättelsen om mannat pratar inte bara om vår relation till våra
medmänniskor och skapelsen – utan främst om relationen med Gud.
Den talar om hur Herren har tålamod med sitt folk – trots klagandet,
knotandet. Herren vill att vi ska ha vår tillit hos honom – lita på att Gud
ger oss det vi behöver. Lita på att Herren vårdar sitt folk – ger bröd i
öknen, räddar från död till liv.
Folket skulle inte samla på sig manna utan de skulle sätta sin tillit till
Gud – att försörjningen och räddningen kom från Honom.
Ger Herren en ny dag ger han också manna för den.
Som din dag så skall din kraft ock vara. Gud ger sitt stöd för den dag vi
möter – han vet vad vi behöver – vi måste också våga lita på detta och ta
emot.
Gud ville att folket skulle ha en levande förtröstan på hans kärleksfulla
omsorg – och det gällde alla. De som tog för lite lika väl som de som tog
för mycket.
Gud omsluter oss med ömhet – det sjuka och svaga lika väl som det
friska och starka. Gud vill försörja oss.
Se bara på himlens fåglar och ängens liljor. Himmelske Fadern försörjer
och vet vad vi behöver. Vi ska inte göra oss bekymmer för
morgondagen, inte samla skatter på jorden som när som helst kan ryckas
ifrån oss – utan vi ska låta vår tillit och vårt hjärta finnas hos Gud som
dagligen ger oss det vi behöver, Gud som vårdar sitt folk.


Lita på att det är endast hos Gud som räddningen finns.
Han som ger brödet i öknen.
Gud hör sitt folks rop i nöd, folkets knotande.
Och Gud räddar dem ur deras klagan.
Gud är god och evigt varar hans nåd.
Gud ledde sitt folk genom öknen.
Också vi är Guds vandringsfolk.
Gud leder sin kyrka genom prövningar, genom öknen
Och genom tecken bereder Gud kyrkan till att öppna sig, visa tillit för
hans gränslösa nåd. Gud leder och stärker oss.
Det är endast hos Gud som räddningen finns.
Han som räddar från död till liv.
Från döden och slaveriet i Egypten – till liv i det utlovade landet.
Från döden och slaveriet i synden – till evigt liv.
Han räddar oss från graven – till en framtid fylld av lovsång som ska
stiga högt som havets brus.

Amen.

Vigseltal från Pastis

Delar med mig av vigseltalet jag höll när vi övade vigsel på Pastis.
Personer talet riktar sig mot är alltså påhittade.

Psalmer: 84, 109
Musik: Anthem - Benny Andersson, L.O.V.E. - Nat King Cole
Texter: Rut 1:16-17, Pred 3:1-13

Vigseltal
Hur skulle jag kunna lämna det jag älskar, trots att det råder nöd, krig
och förtvivlan?
Det frågar sig Anatolij i sin kärleksproklamation till sitt hemland i
musikalen Chess, musiken som vi hörde inledningsvis.
Det är ändå hans hjärtas land som ger honom förtröstan och stöd.
I relationen till hans land förstår man att det finns sorg och nöd, men
trots det kan han inte lämna, för där finns ju också lust och glädje. Inget
annat kan erövra eller äga hans hjärta.
Och ni kanske märker Greta och Oskar, att hans proklamation liknar den
ni precis har fått göra. En proklamation om samhörighet, om trofasthet.
Precis som Ruts proklamation till sin svärmor vi hörde i textläsningarna
– ”Dit du går, går också jag … endast döden kan skilja oss åt.”
Ni har fått visa på ett särskilt sätt att ni hör ihop, att ni vill gå på livets
väg tillsammans. Men också att ni bär med varandra i era hjärtan även
de dagar er väg inte går exakt samma väg.
Anatolij avslutar sin proklamation ”Mitt lands ända gränser ligger runt
mitt hjärta.” Även om han går över gränser till andra länder, till andra
platser, finns han ändå kvar. Ja, vart han än går, finns hans kärlek inom
honom, han bär alltid med sig sitt land, i sitt hjärta.
Greta och Oskar, så kan också ni vara med varandra vart ni än går, bära
varandra i era hjärtan, så att vart ni än går finner den andra inom er
själva.
Och på samma sätt också bära Gud i era hjärtan, så att ni alltid kan söka
kraft och råd hos honom. Kan förmodligen komma stunder i ert
äktenskap då ni särskilt kan behöva stöd. Då får ni tillammans söka er
till Gud som omslutit ert äktenskap och vila i hans händer.
Ni får säga till varandra som Nat King Cole: Kärlek är allt jag kan ge till
dig. Och i den kärleken får ni njuta av livets goda tillsammans,
förmodligen med en hel del jazz – att kunna finna glädjen mitt i all den
möda som kan uppstå i livet – att glädja sig och

Doptal från Pastis

Delar med mig av doptalet jag höll när vi övade dop på Pastis.
Personer det handlar om är alltså påhittade.
Jag vet att talet är på tok för långt.

Psalmer: 754, 383, 606
Solo: Your song.

Doptal
Genom dopet har Jennie och Elias nu blivit upptagna i Kristi kyrka.
Som föräldrar är det er uppgift att vara förebilder och förbedjare.
I Jennies fall har också dopfadder Johannes ett särskilt ansvar för detta.
Ni som föräldrar har sagt ja till att era barn ska tillhöra det goda, att de
ska tillhöra Jesus Kristus, vilket de nu gör. Nu tillhör de inte bara er
familj, utan de tillhör också Guds stora familj. Och vi som tillhör denna
familj ska också hjälpa till när Jennie och Elias ska växa i tron, det är
inte helt deras egna ansvar.
Som ni ser på Jennie och Elias kläs man (inte alltid, men oftast) i vita
dräkter vid dopet.
Dessa symboliserar det rena och goda, de symboliserar Jesus själv.
Som vi hörde Sara läsa tidigare har vi i dopet iklätt oss Kristus och vi
hör alla ihop i Kristus. (Gal 3:27-28) Till och med säger vi att vi i dopet
dör med Jesus, vi dör bort från det onda – men samtidigt uppstår vi
också med Jesus och får del av det eviga livet. Vi blir födda på nytt,
födda till att vara lika Jesus, vara lika Gud själv.
Men hur ska Jennie och Elias veta hur de kan vara lika Gud? Hur ska de
hitta vägen till Gud? Ja, hur lär man känna någon? Jo, ganska mycket
genom att prata med personen. Jennie och Elias måste lära sig prata med
Gud – de behöver lära sig att be!
Här framme är Jennie och Elias dopljus tända – ljusen ska givetvis få
följa med hem efter gudstjänsten och när ni hemma ber med barnen kan
ljusen tändas. Meningen är att ljusen ska användas, när de är slut är det
bara att komma och hämta nya.
Tänd ljusen gärna också särskilt vid dopdagen, den dag som på ett sätt är
deras andra födelsedag – påminn er och fira den dag barnen fick ta emot
dopet!
Det är inte bara dopdräkten, utan även ljuset, som är en symbol för
Jesus. Han säger om sig själv att han är världens ljus, och den som
följer honom ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)
Påminn er gärna om detta när ni tänder dopljusen.
Vi som är Jennie och Elias medkristna måste välkomna dem och ge dem
stöd på livets och trons väg.
Ett sätt att ge stöd är ju att hålla handen. Och jag tror att alla här inne
kan hålla med om att det alltid är skönt att få hålla någons hand när man
är rädd och osäker. Jennie och Elias kan behöva hålla någons hand när
det är dags första dagen på dagis, första dagen i skolan, när de ska till
tandläkaren eller en mörk kväll när det är dags att gå hem från en
kompis.
Jag tror helt säkert att ni alla som finns runt omkring Jennie och Elias
kommer erbjuda er hand så länge ni kan,
men det kommer nog också en tid då de tackar nej till handen
– och den tiden kommer nog snabbare än man tror.
För det anses väl kanske lite barnsligt att hålla handen
och när man blir vuxen lägger man bort det barnsliga
– även när man är rädd och osäker och behöver en hand som allra mest.
Kanske vid första anställningsintervjun, första lönesamtalet eller vid den
dagen man får flytta in på ett äldreboende...
Men skulle Jennie eller Elias komma till intervjun hållandes sin
mammas eller pappas hand – så får de nog inte jobbet, tyvärr
– kanske just för att de framstår som barnsliga.
Men barn är ju precis vad de är – oavsett om de är 23, 46 eller 78 år.
De är ju inte bara barn till sina föräldrar – utan förblir alltid Guds barn.
De kommer aldrig vara ensamma mer. Det kommer aldrig finnas något
tillfälle då de skulle vara oönskade. Guds hand kommer alltid vara
utsträckt för dem. Vi har fått löftet från Jesus som vi hörde innan: Jag är
med er alla dagar, till tidens slut. (Matt 28:18-20)
Sebastian läste tidigare att det vid Jesus dop hördes en röst: Du är min
älskade son, du är min utvalde. (Mark 1:11)
Vid dopet idag har Jennie och Elias fått höra samma röst: Du är mitt
älskade barn, du är min utvalde.
De är på sitt sätt utvalda, de har fått sina särskilda gåvor att vårda och
låta vara redskap för Guds rike.
De är Guds barn och Gud längtar efter att få leva nära sina barn,
att få ha gemenskap med sina älskade barn.
När vi är som räddast finns Gud där för att ge oss sitt stöd.
Han är alltid närvarande, handen är alltid utsträckt och han kommer mot
oss med kärlek i överflöd. Även när vi förtjänar kärleken som minst,
kommer Gud vara där och älska oss som mest.
Tecknet för det har vi i Jesus död och uppståndelse – som Jennie och
Elias idag fått ta emot i dopet.

Griftetal från Pastis

Delar med mig av griftetalet jag höll på Pastis när vi övade begravning.
Personen det handlar om är alltså en påhittad person och i uppgifterna ingick att jag som präst var ett av barnbarnen.

Psalmer: 249, 766, 297
Musik: Tröstevisan

Griftetal
Vi som är här idag är barn, barnbarn, syskon, släktingar och vänner till
Rut. Vi hade alla olika relationer till henne och det gör att vi har olika
bilder och minnen av henne. Men jag vet ett minne av Rut som många
av oss har gemensamt – och det är att hur hon vid sin aftonbön alltid
sjöng Blott en dag, psalmen som vi nyss sjöng tillsammans.
Jag minnas att jag som barn alltid klättrade upp i mormor Ruts knä när
andaktsljuset hade tänts och det blev dags att sjunga psalmen. Där, i
hennes knä, kände jag mig trygg och omsluten av en stor omsorg. Och
jag vet att många av er andra också känt samma känsla. Rut visade alltid
en stor omsorg till de i hennes närhet.
Efter aftonbönens psalm läste alltid morfar Walle den lovsång som
Symeons utbrister då han fått möta Jesusbarnet i templet: Herre, nu
låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Och det är det som
Rut nu fått göra, hon har lämnat jordelivet och hon har i frid fått gå hem
till Gud.
Vårt liv är dyrbart och kan fyllas av glädje och ljus, men där finns också
plats för sorg och mörker – när vi mister det som är dyrbart för oss.
Vi får sörja och saknar Rut, men vi får inte glömma att Rut länge har
saknat sin älskade Walle.
Det är säkert fler än jag som upplevde att Rut alltid var mån om att
minnas Walle – på det sättet höll hon Walle vid liv - i sitt hjärta. Och nu
är det vi som tillsammans får minnas, vi får dela våra minnen av Rut
med varandra – och på det sättet hålla henne vid liv – i våra hjärtan.
Och nu när vi inte längre har hennes omsorg i närheten får vi bära den
omsorgen vidare, ge den till varandra. Vi får försöka finnas till för
varandra när sorgen är stor och livet är för tungt att orka bära.
Vi får trösta och bära varandra. Vi får dela sorgen och dela det jobbiga i
våra liv.
Men vi måste också i livets svåra stunder våga glädjas åt det som är gott
– att ta vara på det vi har tillsammans. Att i mörkret våga se att det finns
ljus – även om det känns långt borta. Särskilt nu i vintertid, då mörkret
kan kännas extra påtagligt.
Men i vårt mörkaste mörker bryter ljuset in – natten ger vika och det
stora ljuset strålar fram. Hoppet kommer oss till mötes, vår frälsare
kommer. Vi får möta det ljus som Symeon mötte, ta del av den frälsning
som han såg var för alla.
I varje aftonbön vände sig Rut mot Jesus – han som vi i vårt mörker får
möta och låta komma med ljuset, han som genom sin död och
uppståndelse ger räddningen, han som öppnar vägen till det eviga livet.
På ett sätt har Ruts vandring på livets väg tagit sitt slut, men på ett annat
sätt har den precis börjat.

Igång med jobbet.

Ja, då har jag kommit igång lite på jobbet.

Första veckan bjöd ju på konfirmandläger där jag fick celebrera min första mässa. Det var grymt. Men innan kändes det lite övermäktigt så portarna öppnades och min handledare fick trösta den gråtande pastorsadjunkten. Mässan gick bra och den blev fin med all musik från Taizé. 

Jag glömde dock tackbönen efter förlåtelsen. Men det gick bra ändå, uppenbarligen. För både konfirmander och annat folk som var med tyckte det var bra och jag har en handledare som är stolt över att få ha den bästa pastorsadjunkten. ;) 

Första veckan bjöd också på mitt första dop. Alltså som jag höll.

Och jag höll även byagudstjänst där jag blev välkomnad av min församling (Oskars församling). Tack fina ni för välkomnandet! 

Min andra vecka, som är nu, bjuder på lite mer "rutin". Lite mer att va på kontoret, lite mer verksamhet att hänga upp sig på, lite mer planerat - istället för att ge sig ut på äventyr med en bensintankad dieselbil... ;) 

Imorgon ska jag ha min första begravning. Mitt Everest. 

Snart ska jag på Musik i sommar i Örsjö kyrka. Sitter utanför i bilen och har det gött i kvällssolen. Vilar upp mig. Började jobba 8. Man får ju ta de tillfällen man får för paus och vila. ;) 

Mässhake jag hade på "prima missa", Långemåla kyrka. 

Vila lite i cabben innan kvällsaktiviteterna drar igång! 

Har också hunnit vara med i tidningen. :)

Frid! 

Nytt kapitel

Ja, då har det nya kapitlet börjat.

Prästvigningen var helt fantastisk. Till en början kändes det mest som vilken annan gudstjänst som helst. "Här sitter jag och firar gudstjänst" tänkte jag. Men i och med biskopens vigningstal blev det mer på riktigt. Självklart kom tårarna vid löften och försäkran (som jag givetvis stakade mig igenom på grund av gråt i halsen). Och vid handpåläggning och påklädande kändes det som ett stort gråtkalas. Men sen höll jag mig ganska sansad. Även om det var väldigt svårt. 

Det kändes så stort. Fantastiskt. Galet. Nästan orealistiskt. Känns så fortfarande och det är ganska svårt att greppa eftersom jag inte börjat jobba än. 

På måndag börjar jag jobba. Som präst. Hur galet är inte det egentligen?!?! Men samtidigt så skönt. Äntligen ska jag få komma ut och jobba med det jag är kallad till. Och jag ska få börja med det som (näst efter gudstjänst) är det bästa som finns - konfirmander. Dessutom läger. Där ska jag chilla runt och göra lite planering. Och jag ska celebrera min första mässa - i all enkelhet i en taizémässa. Jag älskar redan mitt jobb. 

Frid!

Slut på kapitlet

Nu är det i slutet av ett kapitel. 

Jag sitter på tåget som ska ta mig till Växjö och där väntar prästexamen. Denna helg avslutar jag mina studier, vänder blad och går in i ett nytt livskapitel. Det är så himla stort så jag börjar nästan gråta här på tåget. Oh My Gosh, hur kommer det inte bli på söndag vid själva prästvigningen?!?! 

(Så pinsamt, jag kommer säkert också börja lipa inför domkapitlet idag...)

Det är så himla stort. Men också så himla  ostort på ett sätt. Det är ju detta jag ska göra. Det självklara. Det Gud kallat mig till. Jag går ju bara den väg som Gud visat. Vad är det för stort med det egentligen? Jo, det är just det som ju gör det så himla stort. Gud har kallat lilla mig, han har talat till sin tjänarinna fast jag är ringare än alla i hans tjänst. Jag ska vigas till ett livslångt ämbete för tjänst i den del av hans världsvida kyrka som kallas Svenska kyrkan. Så självklart och så himla stort på en och samma gång. 

Bara några rader kvar, sen är det dags att vända blad... 

Typiskt bra dag

Igår var en sån där typiskt bra dag.

Förmiddagen ägnades förvisso åt att städa och fixa i hela lägenhet inför att det skulle vara visning på eftermiddagen.

Men städningen gick ju så himla bra så jag han med en lunch med finis-Stine. Eftersom hon fyllt år fick hon bestämma plats och slippa betala notan! Det blev på M.E.A.T. med supergott käk och rosé i det vackra vädret.

Glad, glad, glad blir man när man träffat finis-Stine!  Sjukt trist att man inte ska hänga med henne (och Annette) i sommar på Hulterstad!

Senare efter sista fixet i lägenhet var det dags att hämta Ebba. Stannade en extra stund på lekplatsen utanför eftersom visningen pågick hemma. Det är så himla fint att leka med henne, även om hon blir jättearg och ledsen för att jag åker i den stora rutschkanan... ;)

Lönnens förskola. Superfint med den stora lönnen - oavsett årstid!

Sen kommer finaste Pernilla hem till oss för att passa Ebba medan jag och Simon skulle få lite vuxentid och gå ut och käka tillsammans på Vin&Tapas.

Redo att gå ut på middag med Älskade. Eller nästan i alla fall, håret måste ju fixas också!

Eftersom vi hade fått bord på Vin&Tapas ganska sent hann vi med att stanna till på LaPiazza för lite mys och kändisspotting (Richard Hobert satt bredvid oss...).

Jag fick supergod drink i supersnyggt glas på LaPiazza!

På Vin&Tapas fick vi som vanligt väldigt god mat! Jag körde mest på favorit i repris medan Simon vågade sig på att testa nya rätter! ;) Tapasbaren är ett av våra favoritställen här i Lund så därför kände vi att vi var tvungna att hinna med ett besök där innan vi flyttar.

Flytten går om en vecka. Det är helt galet.  Nästan 8 år har det blivit i Lund och på Bankgatan. Man kommer ju sakna Lund, även om jag länge längtat hem, hem till Kalmar.

Men det som gjorde dagen igår till något extra var att jag blev "moster"! Älskade syster Molly och hennes Marco fick igår sin dotter! Helt obeskrivligt hur glad jag är för detta!!! Stort grattis och massa kärlek!!! 

Frid!

40 dagar i öknen...

...är det kvar!

Jaja, öken är att ta i. Men det är i alla fall 40 dagar kvar. Helt galet. Nästan sinnessjukt.

Fy vad jag längtar.

I helgen blir det långhelg i Kalmar igen. Sen drar försäljningen av lägenheten igång. Fotografering. Ut på nätet. Visningar. Känns lite vemodigt, även om jag är väldigt glad över att lämna Lund.

Drömmen...

...är snart verkliget.

Helt galet. Om drygt en månad är det dags för prästvigning. Jag är nästan osäker på om Gud förstår hur tacksam jag är för att han kallat mig till tjänst i hans Kyrka. (Jo, självklart förstår han det.)
I tisdags hämtade jag kaftanen. Helt galet.

Veckan som var tillbringades nästan hela i Kalmar. Tog med ett litet flyttlass för att bli av med lite.

Det blev bland annat en heldag på cykel då vi tittade till huset och lite annat. Jag är asgrym på att välja tapeter. ;)

Det har också varit besök i Nybro på schemat och så massa mys i solen.

Nu drar den nya veckan igång. Inte så lång denna veckan heller. Så skönt!

Heldag med äventyr på cykel

Besök i Nybro där vi bland annat letade efter vildsvinsspår

En sväng förbi familjekyrkorna - i solen med nercabbat! 

Mys i solen med grannkatten Oskar

Vi lät bilen stå och tog tåget tillbaka till Lund.

Instängd

Jag tycker verkligen illa om att se mitt barn sjukt. Särskilt när det innebär en svullen hals, feber och även kräk. När hon blir ledsen blir jag ledsen. Och vi måste bråka om medicin - man kan uppenbarligen inte ännu få henne att förstå att medicinen behövs för att bli bättre även om den smakar blä. Hade suttit fint med superkrafter...

Det värsta med att vara hemma för vård av barn som är sjukt är nog ändå isoleringen, karantän. Särskilt nu när våren visar sin påtagliga närvaro med den fantastiskt skinande solen. Hade ju varit en sak om det regnade. Då hade jag ändå inte velat vara ute. Men att inte kunna gå ut när solen faktiskt visar sig... få lite D-vitamin. Hade Ebba varit lite piggare hade man kunnat testa innegården en stund. Får se om hon blir lite piggare snart...

Det blir så bra...

...när man planerar.

Mia någon gång förra veckan:
Jaha, besiktning av bilen. Jag bokar nästa fredag, tidigt på morgonen. Vi har ju instuderingsdag och ska skriva doptal mm. Skönt att fixa med bilen tidigt så man kommer igång med plugget.

Mia i morse (torsdag):
Jag är så sjuuuuuuuukt trött! Varför bokade jag in bilen så sjuuuuuukt tidigt?! Lite sovmorgon hade jag väl kunnat ge mig?! Ja, ja, jag får väl se det positiva - iofs är det inte så mycket kvar att plugga på imorgon, bara skriva doptal, men jag kommer ju ändå komma igång med att skriva det om jag ska upp och fixa med bilen.

Mia, något senare samma dag (typ 23:50):
Doptal färdigt. Det var ju bra. Men känner ändå detta med min fina planering: FAIL!!!

Godnatt.

Döden, döden, döden...

Jag tycker alltid mina vänner blivit mindre sociala under tiden de gått på Pastis. De har brukat uttryckt sig i stil med "efter skolan är man helt slut och orkar inte göra någonting - inte ens bara hänga".
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.

Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?

Eller?!

Men helt plötsligt förstår man.

Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.

På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?

Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!

Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.

Döden, döden, döden.

Imorgon blir det fyra till begravningar att hålla fokus på.

Helt plötsligt förstår man sina vänner. 

Döden, döden, döden.

Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?

Dagens begravningsövningar hölls i Klosterkyrkan, Lund

Vilken lättnad!

Nu är (nästan) allt hår åter borta!
Sååå skönt! :)

Förändring...

...kände jag att det var dags för.
Imorgon smäller det.
Ta en sista titt. ;)

Slutet...

...som är början på något nytt.

(Jag blev påmind genom Stines inlägg att det var dags att uppdatera...)

För ungefär en vecka sedan hade jag min sista dag på universitetet.
Det är galet.
Jag har samlat ihop 300 hp (högskolepoäng) vilket motsvarar 5 års studier.
Under studietiden har jag dessutom hunnit med en termin på folkhögskola, så lägg på ett halvår.

Slutet av universitetsstudierna innebär början på något nytt.
I tisdags började jag på Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund, eller Pastis som vi kallar det.
Där kommer jag gå fram till sommaren, så utbildningen blir en termin till - 6 års studier...
Jag hoppas att terminen på Pastis blir en lärorik termin, att det blir en termin där jag får den förberedelse jag behöver.
När väl Pastis tar slut är det i sin tur början på något helt nytt...

Jag börjar mer och mer se hur drömmen blir till verklighet.
Bitar fortsätter att falla på plats.
De faller på plats så där bra så man tror att man fortfarande drömmer.
Nästan så att man undrar när raset ska komma.
Men raset behöver ju faktiskt inte komma bara för att livet går framåt.
Jag behöver ändå säga: Tack Gud för att du är god. Tack för allt det goda Du ger mig i mitt liv!

Vi har bott här i Lund i drygt sju år.
Snart kommer vi flytta, lämna Lund.
Starta upp på nytt.
Det känns på ett sätt tråkigt men samtidigt så mycket bättre att få lämna Lund.
Jag har varit färdig med Lund länge.
Nu vill jag hem, hem till den staden som är hemma på riktigt.

Kalmar, jag saknar din skönhet, den skönhet som kan vara så svår att se när man hade den precis framför sig. Jag hoppas att jag aldrig mer ska vara blind för din skönhet.

Åter måste jag säga: Tack Gud för att du är god. Och tack för att du kallar mig tillbaka till mitt hem!