Tillbaka, lite nerslagen, från Skåne.

Trippen till Skåne var bra och härlig.

Först kursen med Pastis som var väldigt lärorik!
Och väldigt roligt att återse vänner man inte sett på länge.

Sen långhelg i Malmö hos fina Snuttan med familj.
Underbart att träffa både henne och hennes lilla E lite mer.
Ja, och hennes stora farliga M ;)

Sen blev det några härliga dagar i Lund.
Mest häng med Stine-fine och Anton, men Fia-Lotta fick plats i schemat också. ;)
Var och gästade Stiftsgruppen också och berättade om livet som pastorsadjunkt.

Men under tiden i Lund blev jag också lite nerslagen.
Kroppen sa ifrån nu.
Kanske var det så att kroppen lyckades komma ikapp nu när man varit borta från det vanliga jobbet.
Kommit ikapp och kunnat säga ifrån att nu krävs vila.
Nu orkade jag inte längre vara stark.
Hålla den goda minen uppe och hålla undan smärtan.
Jag har ändå ganska hög smärttröskel, men priset är mycket energi vilket resulterar i extra mycket trötthet vilket inte är så bra när man redan sover dåligt.

Jag som hade tänkt vara igång en månad till.
Men nu är jag sjukskriven några dagar.
Sen får vi se vad barnmorskan säger om jag kan få intyg för fortsatt sjukskrivning eller om jag får börja ta ut föräldradagar.

Nerslagen i sängen

Nerslagen på bänken i solen tillsammans med grannkatten Pelle.

Predikan 2013-12-31

När det var nyårsafton på Vintermötet 13-14 "Den utvalde" firade vi en midnattsmässa med förnyelse av våra doplöften. Mässorna som firas på Vintermöten just på nyårsnatten kan vara något av det bästa som finns. Inledningsvis få påminna sig om sitt dop på ett väldigt starkt sätt, fortsätta gudstjänsten med läsningar, predikan och härlig lovsång för att sedan lagom till tolvslaget gå ut på kyrkbacken. Där titta på fyrverkerier och önska varandra ett gott nytt år. Sedan gå in i kyrkan igen under lovsång och fortsätta gudstjänsten, gå in i gudstjänstens måltidsdel - inleda det nya året med nattvard. Awesome!

Innan mässan är det först middag. Här är jag (Obi-Wan) och käre broder Fredrik (Yoda) på väg till det inledande minglet.
Foto: Stine R W

Fader Fredrik och Fader Maria. :)
Foto: Torsten T

Tillbaka till midnattsmässan...

Texter som lästes:
Gammaltestamentlig text: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg. (Ej hela)
Epistel: 2 Pet 1:16-18
Evangelium: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg (Matt 3:13-17):
13Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. 14Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” 15Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.16När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. 17Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Predikan

Precis i början av Harry Potter-berättelsen får vi läsa om eller se hur Harry blir lämnad vid sin mosters hus, mitt i natten. Jag minns inte riktigt hur det är i boken, men filmen såg jag ganska nyligen.

Minerva McGonagall säger, då hon och några andra, är på väg att lämna den föräldralösa pojken på trappen:

”Han jan inte bo här med dessa mugglare. I vår värld kommer han bli berömd.”

Albus Dumbledore svarar henne då att ”det är bra om han slipper all den uppmärksamheten – tills han är mogen för det.”

Det blir ju så att Harry växer upp hos sin mosters familj – men efter ett antal år får han ett brev adresserat till honom, eller inte bara ett, utan mängder. Han får sin inbjudan till att börja på Hogwarts, skolan för häxkonst och trolldom. Han sin kallelse till skolan. Med alla dessa brev så går det inte att missa vem, eller vad, han egentligen är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Nu är tiden inne. Han är utvald till att komma till Hogwarts. Nu börjar hans verkliga resa.

Den här starten för Harry Potter skulle vi kunna jämföra lite med Jesus.

Det är givetvis inga vattentäta skott i denna jämförelse – men jag gör ett litet försök så får ni missförstå mig rätt.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att änglarna i himlen tyckte det verkade va ett himla konstigt och dumt beslut av Fadern att skicka ner sin son – dessutom den ENDA Sonen – till jorden, ner till de där människorna som var så himla stökiga, särskilt bland det judiska folket som gång på gång på gång misskötte sig även att de var Guds egna folk. Sonen hade det ju mycket bättre där i himlen. Änglarna visste ju dessutom vem Sonen var, till skillnad från människorna. I himlen var han ju redan berömd! Änglarna kunde ju hylla och behandla honom mycket bättre än vad de där människorna förmodligen skulle klara av.

Men Fadern vet vad som behövs göras. Det är till jorden Sonen måste komma för att utföra det han är utvald till, även om människorna ännu inte vet vem han är.

Och nu när Sonen ska lämnas till det där stökiga folket,

så ska han inte – till änglarnas förvåning – inte lämnas hos den religiöst utbildade gruppen, som kanske ändå skulle kunna behandla Sonen lite i närheten av vad änglarna skulle gjort.

Nä, den religiösa eliten är inte den rätta platsen. Utan hos en enkel, helt vanlig ung flicka från Nasaret, och med en enkel snickare, flickans fästman. Där, i enkelheten, ska Sonen växa upp.

Här är ett av de där skotten som inte är vattentäta. Jag skulle inte påstå att det är speciellt mycket likheter mellan Maria och Josef och den familj som Harry får växa upp med...

Men i alla fall …

När tiden är inne ska Sonen få träda fram, då han är mogen för det.

Vi kan läsa om när Jesus själv som tolvåring hänger i templet och att han själv vet att det är där han ska vara, men det är inte då han träder fram ordentligt.

Men i samband med Jesu dop det går inte att missa vem han är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Han är utvald, han är DEN utvalde. Nu är tiden inne. Nu börjar den verkliga resan. Kallelsen till hans uppdrag blir påtaglig.

”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Under lägrets gång har vi nämnt hur också vi är utvalda.

I dopet har Gud utvalt oss, sagt till dig och mig:

”Du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig.”

I dopet blir vi ett. Vi blir ett med Kristus och vi blir ett med varandra.

I Bibeln skriver Paulus om hur vi i dopet tillsammans är en kropp,

och vi alla där är olika kroppsdelar.

De olika kroppsdelarna behövs för att vara en kropp,

kroppen kan inte bara bestå av t.ex. händer.

Kroppen är en, men kroppen består inte av en enda del, utan av många.

(1 Kor 12, Gal 3)

Vi är utvalda till våra olika platser.

Vi har fått olika gåvor att vårda och ta hand om.

Precis som att Harry Potter och de andra är duktiga på olika typer av trollkonst. 

De kompletterar varandra med sina olika kunskaper och färdigheter.

Vi måste tillåta oss själva att vara dessa olika redskap på jorden,

att dela med oss av våra redskap till varandra.

Meningen är att vi ska vara olika, för vi måste ju komplettera varandra.

Men samtidigt är vi lika,

för att vi i dopet är ett med Kristus och ett med varandra.

Vi är inte länge – som Paulus säger – jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (Stockholmsstiftare eller Växjöstiftare) – utan alla är vi ett i Kristus.

Vi är lika, för vi är utvalda av Gud, vi är alla Guds barn.

Predikan 2013-12-30

När Vintermötet 13-14 "Den Utvalde" hade sin tredje lägerdag gästades vi av biskop Jan-Olof.
På förmiddagen höll han mässa och på eftermiddagen höll han föredrag.

Det var fint att få göra altartjänst tillsammans med vigningsbiskopen!

På kvällen var det dags för lovsångs- och förbönsgudstjänst. Då höll jag predikan.
Text som lästes var Kol 3:12-17:

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Predikan:

James Potter, Harrys pappa, beskrivs både som en begåvad trollkarl, men även som väldigt elak i tidiga tonåren – och framförallt att han var väl medveten om att han var populär och duktig, vilket gjorde honom högmodig. Lily Potter, Harrys mamma, beskrivs också som väldigt begåvad – men samtidigt väldigt ödmjuk. När Remus Lupin, en gammal vän till Harrys föräldrar, har ett samtal med Harry, berättar han om Lily (i filmatiseringen är det Lupin, i boken Snigelhorn):

”Din mor stöttade mig när ingen annan gjorde det.

Hon var inte bara en enastående häxa.

Hon var också en ovanligt snäll kvinna.

Hon hade en förmåga att se skönhet hos andra.

Kanske speciellt hos dem som inte kunde se den själva.”

Att kunna se den skönheten som Lily kunde se,

tänker jag verkligen är ett sätt att iklä sig den medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och det tålamod som nämns i texten vi hörde,

det som vi som Guds utvalda, heliga och älskade ska iklä oss.

Tänk om vi alla kunde vara så mot varandra.

Att vi kunde blicka mot varandras skönhet,

istället för kanske det som stör oss hos andra.

Tänk vad många vi skulle vara det där ”Vid-behov-rummet” för,

som jag pratade om här om dagen. 

Tänk vad många av oss som skulle känna att det var vi som hittade ”Vid-behov-rummet”, 

att vi fått höra att vi bär på en skönhet, även att vi inte kan se den skönheten själva.

Men nu är vi ju inte alltid som Lily. Vi är inte så duktiga på att se andras skönhet, eller vår egna heller för den delen. Vi är snarare bättre på att se och berätta om motsatsen.

(!) Men Gud (!) vill alltid berätta för dig om din skönhet,

att du – för honom – är utvald och älskad.

Gud vill ju vara ditt ”Vid-behov-rum”.

Där du ska få känna att du alltid är sedd och älskad – för den du är.

Oavsett vad andra säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.

Låt denna stund, som vi ska ha med lovsång och bön,

bli en stund där du tar vara på att våga öppna dig för Gud,

där du vågar visa och erkänna för Gud att han är ditt ”Vid-behov-rum”.

Låt det bli en stund mellan dig och Gud,

där du vågar släppa taget om kontrollen,

där du vågar ge honom all tillit och förtröstan,

där du vågar vara som ett barn inför Gud,

där du vågar sjunga till Guds lov rakt ifrån ditt hjärta.

För det är därifrån vår lovsång måste komma,

det är där vi måste öppna oss för att komma nära Gud: hjärtat.

Vi måste låta vår lovsång vara hjärtats lovsång.

Jag tror att det är först då du kan upptäcka

att det är där Gud söker dig,

att det är där Gud vill vara: djupt rotad inne i ditt hjärta,

att det är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig ovillkorligt, villkorslöst.

Du kanske tycker det känns som om det blir för nära?

Men han ser all din osäkerhet, alla dina brister,

men det får honom inte att blinka en enda gång.

Kom precis som du är till honom.

Du behöver inte be om ursäkt för den du är.

För Gud har skapat dig så som du är.

Och även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,

så tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.

Han trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,

han dog och besegrade döden för dig.

För att han älskar dig.

Så öppna upp ditt hjärta, låt det börja.

Erkännandet, av ditt behov av honom i ditt hjärta,

är nyckeln till att vara verkligt fri.

Ovillkorligt och gränslöst älskar han dig.

Låt det inte finnas någon rädsla.

Släpp taget och bara bli fri.

För villkorslöst älskar Gud dig.

(Den som håller sig uppdaterad på musikfronten kanske märker att slutet på predikan kommer från en särskilt låt, nämligen denna. ...och här är den officiella videon. Tycker man gott och väl kan se båda två!)

Tacksamhet!

Jag älskar mitt jobb!
Jag är så tacksam att Gud kallat mig till tjänst i sin kyrka.

Jag är så tacksam över att så ofta få höra (från både kollegor och de människor man möter i olika sammanhang) att jag är bra på det jag gör, att jag känns trygg, att orden jag säger faller rakt in i hjärtat.
Jag är så tacksam för det, för det gör att jag känner än mer att jag är på rätt plats.
Den yttre kallelsen blir genom det så stark och påtaglig.

Tack Gud för att Du använder mig till att öppna upp vägen till Dig för människor!

Tack Gud för att Du låter din helige Ande bo i mitt hjärta, 

så att Anden kan verka genom mina ord och handlingar!

Tack Gud för att Du låter mig vara Ditt redskap!

Altartavla, Växjö domkyrka. Foto: T. Nilsson.

Plötsligt händer det.

När vi gick hem från affären idag, Ebba och jag, fällde jag upp paraplyet åt mig. (Ebba hade ju regnjacka så hon behövde ju inte paraplyet.) Ebba säger då bestämt att hon ska ha paraplyet och bära det själv. Trots att det regnade och jag skulle bli blöt så tog jag inte striden. När Ebba går och håller paraplyet säger hon förklarande till mig "Ebba är en stor tjej!", så jag verkligen förstår att hon faktiskt kan hålla paraplyet själv...

Plötsligt händer det och bebisen har blivit en stor tjej. Eller i alla fall blivit större. Jag vet, hon har ju en bit kvar till 20... 

Helt plötsligt händer det och hon är blöjfri dagtid. En stor tjej. Känns lite som ett under eftersom hon hela sommaren blivit jättearg så fort vi frågat om hon kunde tänka sig gå på pottan eller toan... Men nu blir hon istället arg (kanske mest förtvivlad) om jag skulle få för mig att gå på toa före henne. Hon ska ju gå först. Så klart. 

Det är helt fantastiskt att se hur hon växer både till kropp och knopp. 

Se hur hon utvecklas. 

Se hur hon förändras. 

Se hur hon fortfarande är den samma. 

Det närmar sig 3årsdagen. 

Helt galet och helt fantastiskt. 

Hon kom ju nyss, samtidigt som hon alltid funnits här. 

Supertrött Mia med superliten Ebba

<3

Mini-semester

Har nu ledig helg + ledig måndag och tisdag. Så det känns som lite mini-semester. 

Även om jag längtat så sjukt efter att börja jobba så är det skönt med lite mer ledigt. Och även om jag inte hunnit vara ledig så länge och det är fantastiskt att få ha heldagar med familjen så saknar jag mitt jobb och längtar till onsdag när jag drar igång igen innan semestern börjar på riktigt. Jag älskar min familj men jag älskar också Gud och är fantastiskt glad att han kallat mig till tjänst i kyrkan. 

Jag tackar Gud för arbete och för den fantastiska naturen han skapat som jag får leva i och njuta av. 

Ska passa på att dela med mig av ett annat blogg-inlägg. Mycket kloka ord från mannens kusin:

http://afrantzien.wordpress.com/2013/07/13/det-som-aldrig-fick-handa-igen/

Och så lite bilder...

Solnedgång från igår. 

Idag blev det bad vid Horns udde. Typ 15 grader i vattnet. 

Jag förstår att Ebba hellre somnade på sin farmors mage än att bada...

Kvällen bjöd på kroppkakor från Ninnis, marängtårta från svärmor och ett kvällsdopp i det kristallklara vattnet (13'C). 

Frid!

Igång med jobbet.

Ja, då har jag kommit igång lite på jobbet.

Första veckan bjöd ju på konfirmandläger där jag fick celebrera min första mässa. Det var grymt. Men innan kändes det lite övermäktigt så portarna öppnades och min handledare fick trösta den gråtande pastorsadjunkten. Mässan gick bra och den blev fin med all musik från Taizé. 

Jag glömde dock tackbönen efter förlåtelsen. Men det gick bra ändå, uppenbarligen. För både konfirmander och annat folk som var med tyckte det var bra och jag har en handledare som är stolt över att få ha den bästa pastorsadjunkten. ;) 

Första veckan bjöd också på mitt första dop. Alltså som jag höll.

Och jag höll även byagudstjänst där jag blev välkomnad av min församling (Oskars församling). Tack fina ni för välkomnandet! 

Min andra vecka, som är nu, bjuder på lite mer "rutin". Lite mer att va på kontoret, lite mer verksamhet att hänga upp sig på, lite mer planerat - istället för att ge sig ut på äventyr med en bensintankad dieselbil... ;) 

Imorgon ska jag ha min första begravning. Mitt Everest. 

Snart ska jag på Musik i sommar i Örsjö kyrka. Sitter utanför i bilen och har det gött i kvällssolen. Vilar upp mig. Började jobba 8. Man får ju ta de tillfällen man får för paus och vila. ;) 

Mässhake jag hade på "prima missa", Långemåla kyrka. 

Vila lite i cabben innan kvällsaktiviteterna drar igång! 

Har också hunnit vara med i tidningen. :)

Frid! 

Nytt kapitel

Ja, då har det nya kapitlet börjat.

Prästvigningen var helt fantastisk. Till en början kändes det mest som vilken annan gudstjänst som helst. "Här sitter jag och firar gudstjänst" tänkte jag. Men i och med biskopens vigningstal blev det mer på riktigt. Självklart kom tårarna vid löften och försäkran (som jag givetvis stakade mig igenom på grund av gråt i halsen). Och vid handpåläggning och påklädande kändes det som ett stort gråtkalas. Men sen höll jag mig ganska sansad. Även om det var väldigt svårt. 

Det kändes så stort. Fantastiskt. Galet. Nästan orealistiskt. Känns så fortfarande och det är ganska svårt att greppa eftersom jag inte börjat jobba än. 

På måndag börjar jag jobba. Som präst. Hur galet är inte det egentligen?!?! Men samtidigt så skönt. Äntligen ska jag få komma ut och jobba med det jag är kallad till. Och jag ska få börja med det som (näst efter gudstjänst) är det bästa som finns - konfirmander. Dessutom läger. Där ska jag chilla runt och göra lite planering. Och jag ska celebrera min första mässa - i all enkelhet i en taizémässa. Jag älskar redan mitt jobb. 

Frid!

Slut på kapitlet

Nu är det i slutet av ett kapitel. 

Jag sitter på tåget som ska ta mig till Växjö och där väntar prästexamen. Denna helg avslutar jag mina studier, vänder blad och går in i ett nytt livskapitel. Det är så himla stort så jag börjar nästan gråta här på tåget. Oh My Gosh, hur kommer det inte bli på söndag vid själva prästvigningen?!?! 

(Så pinsamt, jag kommer säkert också börja lipa inför domkapitlet idag...)

Det är så himla stort. Men också så himla  ostort på ett sätt. Det är ju detta jag ska göra. Det självklara. Det Gud kallat mig till. Jag går ju bara den väg som Gud visat. Vad är det för stort med det egentligen? Jo, det är just det som ju gör det så himla stort. Gud har kallat lilla mig, han har talat till sin tjänarinna fast jag är ringare än alla i hans tjänst. Jag ska vigas till ett livslångt ämbete för tjänst i den del av hans världsvida kyrka som kallas Svenska kyrkan. Så självklart och så himla stort på en och samma gång. 

Bara några rader kvar, sen är det dags att vända blad... 

Typiskt bra dag

Igår var en sån där typiskt bra dag.

Förmiddagen ägnades förvisso åt att städa och fixa i hela lägenhet inför att det skulle vara visning på eftermiddagen.

Men städningen gick ju så himla bra så jag han med en lunch med finis-Stine. Eftersom hon fyllt år fick hon bestämma plats och slippa betala notan! Det blev på M.E.A.T. med supergott käk och rosé i det vackra vädret.

Glad, glad, glad blir man när man träffat finis-Stine!  Sjukt trist att man inte ska hänga med henne (och Annette) i sommar på Hulterstad!

Senare efter sista fixet i lägenhet var det dags att hämta Ebba. Stannade en extra stund på lekplatsen utanför eftersom visningen pågick hemma. Det är så himla fint att leka med henne, även om hon blir jättearg och ledsen för att jag åker i den stora rutschkanan... ;)

Lönnens förskola. Superfint med den stora lönnen - oavsett årstid!

Sen kommer finaste Pernilla hem till oss för att passa Ebba medan jag och Simon skulle få lite vuxentid och gå ut och käka tillsammans på Vin&Tapas.

Redo att gå ut på middag med Älskade. Eller nästan i alla fall, håret måste ju fixas också!

Eftersom vi hade fått bord på Vin&Tapas ganska sent hann vi med att stanna till på LaPiazza för lite mys och kändisspotting (Richard Hobert satt bredvid oss...).

Jag fick supergod drink i supersnyggt glas på LaPiazza!

På Vin&Tapas fick vi som vanligt väldigt god mat! Jag körde mest på favorit i repris medan Simon vågade sig på att testa nya rätter! ;) Tapasbaren är ett av våra favoritställen här i Lund så därför kände vi att vi var tvungna att hinna med ett besök där innan vi flyttar.

Flytten går om en vecka. Det är helt galet.  Nästan 8 år har det blivit i Lund och på Bankgatan. Man kommer ju sakna Lund, även om jag länge längtat hem, hem till Kalmar.

Men det som gjorde dagen igår till något extra var att jag blev "moster"! Älskade syster Molly och hennes Marco fick igår sin dotter! Helt obeskrivligt hur glad jag är för detta!!! Stort grattis och massa kärlek!!! 

Frid!

40 dagar i öknen...

...är det kvar!

Jaja, öken är att ta i. Men det är i alla fall 40 dagar kvar. Helt galet. Nästan sinnessjukt.

Fy vad jag längtar.

I helgen blir det långhelg i Kalmar igen. Sen drar försäljningen av lägenheten igång. Fotografering. Ut på nätet. Visningar. Känns lite vemodigt, även om jag är väldigt glad över att lämna Lund.

Drömmen...

...är snart verkliget.

Helt galet. Om drygt en månad är det dags för prästvigning. Jag är nästan osäker på om Gud förstår hur tacksam jag är för att han kallat mig till tjänst i hans Kyrka. (Jo, självklart förstår han det.)
I tisdags hämtade jag kaftanen. Helt galet.

Veckan som var tillbringades nästan hela i Kalmar. Tog med ett litet flyttlass för att bli av med lite.

Det blev bland annat en heldag på cykel då vi tittade till huset och lite annat. Jag är asgrym på att välja tapeter. ;)

Det har också varit besök i Nybro på schemat och så massa mys i solen.

Nu drar den nya veckan igång. Inte så lång denna veckan heller. Så skönt!

Heldag med äventyr på cykel

Besök i Nybro där vi bland annat letade efter vildsvinsspår

En sväng förbi familjekyrkorna - i solen med nercabbat! 

Mys i solen med grannkatten Oskar

Vi lät bilen stå och tog tåget tillbaka till Lund.

Instängd

Jag tycker verkligen illa om att se mitt barn sjukt. Särskilt när det innebär en svullen hals, feber och även kräk. När hon blir ledsen blir jag ledsen. Och vi måste bråka om medicin - man kan uppenbarligen inte ännu få henne att förstå att medicinen behövs för att bli bättre även om den smakar blä. Hade suttit fint med superkrafter...

Det värsta med att vara hemma för vård av barn som är sjukt är nog ändå isoleringen, karantän. Särskilt nu när våren visar sin påtagliga närvaro med den fantastiskt skinande solen. Hade ju varit en sak om det regnade. Då hade jag ändå inte velat vara ute. Men att inte kunna gå ut när solen faktiskt visar sig... få lite D-vitamin. Hade Ebba varit lite piggare hade man kunnat testa innegården en stund. Får se om hon blir lite piggare snart...

Döden, döden, döden...

Jag tycker alltid mina vänner blivit mindre sociala under tiden de gått på Pastis. De har brukat uttryckt sig i stil med "efter skolan är man helt slut och orkar inte göra någonting - inte ens bara hänga".
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.

Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?

Eller?!

Men helt plötsligt förstår man.

Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.

På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?

Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!

Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.

Döden, döden, döden.

Imorgon blir det fyra till begravningar att hålla fokus på.

Helt plötsligt förstår man sina vänner. 

Döden, döden, döden.

Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?

Dagens begravningsövningar hölls i Klosterkyrkan, Lund

Vilken lättnad!

Nu är (nästan) allt hår åter borta!
Sååå skönt! :)

Förändring...

...kände jag att det var dags för.
Imorgon smäller det.
Ta en sista titt. ;)

Fullt ös...

...medvetslös.

Sitter i soffan med mannen och känner mig helt slutkörd.

Dagen har inneburit ganska mycket plugg + seminarium. Sen hämta dotter och mys på det. Ge henne mat. Laga mat till mig och mannen. Äta maten. Pussa på mannen när han kom hem och sen åka iväg och storhandla. Under tiden fick han tvätta, dammsuga och lägga dottern. Jag drog vinstlotten, även om jag blir väldigt matt av att handla.

I övrigt känns det som att det är full fart hela tiden. Inte bara idag.
Veckodagarna innebär plugg, plugg, plugg, plugg och plugg. Nu måste varenda liten högskolepoäng in! Men lite mys hinner man med också.
Den gångna helgen tillbringades på St Sigrids folkhögskola. Kurs med blivande kollegor.
Helgen innan det var jag i Kalmar utan familjen. Predikade i Oskars och Örsjö.
Helgen som väntar runt hörnet innebär besök från svärmor och dagstur till Köpenhamn.
(Och om två veckor ska jag och Sara ha tjejhelg i Sthlm med Jesus Christ Superstar!!!)
Så det är fullt upp.

Nu börjar jag längta efter det riktiga advents- och julmyset.
Glögg. Levande ljus. Lussekatter - massa saffran! Mörker. Snö om man har tur. Baka om man får lust.

Sånt här bakmys kanske vore något. 

Nästan precis två år sedan (2010.11.17). 

Detta är precis för ett år sedan. Pluttan. 

Då hade vi det gött i solen på Gran Canaria. 

Det hade suttit fint nu med. 

Efterrätt och goodiebag!

Förmodligen stans bästa Tiramisu! Sjukt god.

Sen fanns det ju massa fina saker i vår goodiebag! Saker från Actic, Röhnisch, gainomax, vitamin well, excess, Holistic, dog security ab, Ekomoa och Svenska Bönchips AB.

Tack Suzan för inbjudan till bloggträffen!

Nu blir det lördagsmys med lilla familjen + svärmor och svåger!

...och så käket

Mumma!

Då kör vi!

Bloggträffen på VESPA har börjat.

Nätverkande, käk och smygtitt i goodiebag!