Slut på kapitlet

Nu är det i slutet av ett kapitel. 

Jag sitter på tåget som ska ta mig till Växjö och där väntar prästexamen. Denna helg avslutar jag mina studier, vänder blad och går in i ett nytt livskapitel. Det är så himla stort så jag börjar nästan gråta här på tåget. Oh My Gosh, hur kommer det inte bli på söndag vid själva prästvigningen?!?! 

(Så pinsamt, jag kommer säkert också börja lipa inför domkapitlet idag...)

Det är så himla stort. Men också så himla  ostort på ett sätt. Det är ju detta jag ska göra. Det självklara. Det Gud kallat mig till. Jag går ju bara den väg som Gud visat. Vad är det för stort med det egentligen? Jo, det är just det som ju gör det så himla stort. Gud har kallat lilla mig, han har talat till sin tjänarinna fast jag är ringare än alla i hans tjänst. Jag ska vigas till ett livslångt ämbete för tjänst i den del av hans världsvida kyrka som kallas Svenska kyrkan. Så självklart och så himla stort på en och samma gång. 

Bara några rader kvar, sen är det dags att vända blad...