Måste bara säga att jag är helt fast i årets julkalender.
Fantastiskt med spänningen, humorn och nostalgin!
När julkalendern skulle börja (och när den hade börjat) hörde jag röster från lite olika (men endast kyrkliga) håll: "Ve och fasa! Julkalendern visar
anden i glaset för barnen här hemma i TV-soffan! De uppmuntras ta kontakt med döda på andra sidan!" Ungefär så.
Ja, fy vilka ockulta hemskheter! Barnen kommer nog dö.
Tycker man det är så hemsk kan man ju förbjuda julkalendern för sina barn och indoktrinera med den kristna tron. Eller så skärper man sig och ger barnen någon frihet att bestämma själva över sin tro, jag tror Gud tycker det är en bra grej eftersom han gav oss den fria viljan. (Jaja, jag är väl inte helt konsekvent. Jag tar med min dotter på gudstjänst och jag ber och sjunger psalmer med henne. Men jag låter henne också läsa spöket Laban. Jag avskärmar inte henne från det som inte är kristendom. Jag tillämpar inte hjärntvätt.)
Och ska man kliva ur lådan lite, kristendomen kan väl i högsta grad ses som ockultism i någon mening - i alla fall då man ber till ("tar kontakt med") helgonen (de döda på andra sidan)...
Jag tycker verkligen inte kristendomen ska ha patent på Sverige och vad som sänds på t.ex. SVT. Låt andra ta plats också. Och tänk på att de kyrkliga traditionerna fortfarande har en väldigt stor plats i vårt samhälle och TV-tablå idag - särskilt kring jul.
När jag var barn (och även upp i tonåren) så höll jag på med ockultism och lite andra "godsaker". Anden i glaset, andra spökgrejer som att framkalla någon vit dam i spegeln, seanser, tarotkort, magi, New Age och lite satanism på det. Får jag säga det själv så gick det ju ganska bra ändå. För nu sitter jag här och har min relation med Gud. Det ockulta inslaget som möjligtvis finns är väl då att jag kanske snackar med något helgon då och då...
Jag är väldigt tacksam för mitt experimenterande i min barn- och ungdomstid. Det gör att jag stolt kan säga: "Jag har inte ärvt min tro." Min relation till Gud har jag för att jag av egen fri vilja har sökt den. Jag har inte blivit indoktrinerad. Jag fick själv tydligt säga nej till Gud när jag ville upptäcka annat - och sen, när jag själv var redo, fick jag säga ja.
Att jag som vuxen kan se att min tro inte är något jag bara tagit över från mina föräldrar gör mig stark i min tro. För mig är det värdefullt att min väg till att hitta Gud är min egen. Den relationen jag har med Gud är min, inte mina föräldrars.
[Om detta finns mycket mer att säga. Mycket mer att förtydliga. Men jag behövde få ur mig lite av mina tankar - som kanske kan väcka tankar hos andra.]
PS. Viktigt är att min tanke inte är att trampa ner på er troende som fått en tydlig kristen uppfostran - ni ska också vara stolta för ni har en så stor skatt som ni bär på och kan dela med er av. På många sätt avundas jag er - i positiv bemärkelse! DS.
.JPG)