Tillbaka, lite nerslagen, från Skåne.

Trippen till Skåne var bra och härlig.

Först kursen med Pastis som var väldigt lärorik!
Och väldigt roligt att återse vänner man inte sett på länge.

Sen långhelg i Malmö hos fina Snuttan med familj.
Underbart att träffa både henne och hennes lilla E lite mer.
Ja, och hennes stora farliga M ;)

Sen blev det några härliga dagar i Lund.
Mest häng med Stine-fine och Anton, men Fia-Lotta fick plats i schemat också. ;)
Var och gästade Stiftsgruppen också och berättade om livet som pastorsadjunkt.

Men under tiden i Lund blev jag också lite nerslagen.
Kroppen sa ifrån nu.
Kanske var det så att kroppen lyckades komma ikapp nu när man varit borta från det vanliga jobbet.
Kommit ikapp och kunnat säga ifrån att nu krävs vila.
Nu orkade jag inte längre vara stark.
Hålla den goda minen uppe och hålla undan smärtan.
Jag har ändå ganska hög smärttröskel, men priset är mycket energi vilket resulterar i extra mycket trötthet vilket inte är så bra när man redan sover dåligt.

Jag som hade tänkt vara igång en månad till.
Men nu är jag sjukskriven några dagar.
Sen får vi se vad barnmorskan säger om jag kan få intyg för fortsatt sjukskrivning eller om jag får börja ta ut föräldradagar.

Nerslagen i sängen

Nerslagen på bänken i solen tillsammans med grannkatten Pelle.

Predikoblogg?

Nej, min tanke är inte att omvandla min blogg till en predikoblogg även om det kanske verkar som det just nu. Jag vill gärna hålla min blogg levande och för tillfället är delandet av predikomanus den enda födan jag har att mata bloggen med.

Jag orkar helt enkelt inte mer för tillfället. Och jag vet inte vad jag annars skulle skriva.
(Det känns ändå som något vettigt: att lägga upp predikningarna. De kanske hjälper någon annan som fastnat i skrivandet. Eller kanske någon tycker de kan vara bra till den andliga uppbyggelsen.)
Det är ganska mycket grått ludd i huvudet och jag är glad över att jag lyckas få fram predikningar som gudstjänstbesökarna verkar tycka om (i alla fall några tackar för predikan efter gudstjänsten, jag får bara hoppas att de inte bara gör det för att vara trevliga :P ).

Jag är verkligen tacksam för att Gud kallat mig till tjänst i hans kyrka. Jag älskar att få leda gudstjänster av olika slag och det är underbart att, med Jesus i centrum, få möta människor i både glädje och sorg, i vardag och fest.

Men just nu längtar jag verkligen efter ledigheten. Tröttheten är så påtaglig och det går åt så väldans mycket energi vid allt jag gör i jobbet. Att prestera, leverera, fokusera. Vara närvarande, social, lyhörd, uppmärksam. Ja, allt det där som förväntas.

Jag ville ju mest bara säga det som står i första meningen. Det ska inte bli en predikoblogg. Men det blev lite till. Behövde väl få använda bloggen till lite mer än predikan. Även om jag egentligen inte orkar... :P

God natt.

Hej då 2013, hej 2014.

2013 var ett ganska händelserikt år. 

Jag började slutfasen på utbildningen, Pastoralinstitutet, med allt vad det innebar. 

Vi köpte radhus i Kalmar och lämnade vår älskade lägenhet i Lund. 

Lämnade Lund efter nästan 8 år där. Tänk vad mycket de åtta åren inneburit. 

Prästvigdes. Helt galet och så underbart. 

Fick äntligen komma ut i tjänst. 

Hösten blev sedan tillfället att komma in i allt det nya. 

Ha heltidsjobb både jag och Simon. 

Ha Ebba på nytt dagis. 

Ha ett hus. 

Men framför allt så har hösten sagt mig detta: 

"Du är på rätt plats."

Och det känns så fantastiskt. 

Att sedan ha fått avsluta året med att vara lägerpräst på Vintemötet finns det inte ord för. 

Det enda jag kan få fram nu är tacksamhet. 

Nu ligger det nya året framför. 

Nytt år, nya saker att se fram emot. 

2014, vad har du att ge? 

Kanske inte lika många stora saker som under 2013. 

Men ändå väntar stora saker. 

Och framför allt väntar det som är det största man kan vänta på. 

Fastan kommer kännas väldigt lång i år. 

Påsken 2014 är efterlängtad! 

Tacksamhet!

Jag älskar mitt jobb!
Jag är så tacksam att Gud kallat mig till tjänst i sin kyrka.

Jag är så tacksam över att så ofta få höra (från både kollegor och de människor man möter i olika sammanhang) att jag är bra på det jag gör, att jag känns trygg, att orden jag säger faller rakt in i hjärtat.
Jag är så tacksam för det, för det gör att jag känner än mer att jag är på rätt plats.
Den yttre kallelsen blir genom det så stark och påtaglig.

Tack Gud för att Du använder mig till att öppna upp vägen till Dig för människor!

Tack Gud för att Du låter din helige Ande bo i mitt hjärta, 

så att Anden kan verka genom mina ord och handlingar!

Tack Gud för att Du låter mig vara Ditt redskap!

Altartavla, Växjö domkyrka. Foto: T. Nilsson.

Plötsligt händer det.

När vi gick hem från affären idag, Ebba och jag, fällde jag upp paraplyet åt mig. (Ebba hade ju regnjacka så hon behövde ju inte paraplyet.) Ebba säger då bestämt att hon ska ha paraplyet och bära det själv. Trots att det regnade och jag skulle bli blöt så tog jag inte striden. När Ebba går och håller paraplyet säger hon förklarande till mig "Ebba är en stor tjej!", så jag verkligen förstår att hon faktiskt kan hålla paraplyet själv...

Plötsligt händer det och bebisen har blivit en stor tjej. Eller i alla fall blivit större. Jag vet, hon har ju en bit kvar till 20... 

Helt plötsligt händer det och hon är blöjfri dagtid. En stor tjej. Känns lite som ett under eftersom hon hela sommaren blivit jättearg så fort vi frågat om hon kunde tänka sig gå på pottan eller toan... Men nu blir hon istället arg (kanske mest förtvivlad) om jag skulle få för mig att gå på toa före henne. Hon ska ju gå först. Så klart. 

Det är helt fantastiskt att se hur hon växer både till kropp och knopp. 

Se hur hon utvecklas. 

Se hur hon förändras. 

Se hur hon fortfarande är den samma. 

Det närmar sig 3årsdagen. 

Helt galet och helt fantastiskt. 

Hon kom ju nyss, samtidigt som hon alltid funnits här. 

Supertrött Mia med superliten Ebba

<3

Mini-semester

Har nu ledig helg + ledig måndag och tisdag. Så det känns som lite mini-semester. 

Även om jag längtat så sjukt efter att börja jobba så är det skönt med lite mer ledigt. Och även om jag inte hunnit vara ledig så länge och det är fantastiskt att få ha heldagar med familjen så saknar jag mitt jobb och längtar till onsdag när jag drar igång igen innan semestern börjar på riktigt. Jag älskar min familj men jag älskar också Gud och är fantastiskt glad att han kallat mig till tjänst i kyrkan. 

Jag tackar Gud för arbete och för den fantastiska naturen han skapat som jag får leva i och njuta av. 

Ska passa på att dela med mig av ett annat blogg-inlägg. Mycket kloka ord från mannens kusin:

http://afrantzien.wordpress.com/2013/07/13/det-som-aldrig-fick-handa-igen/

Och så lite bilder...

Solnedgång från igår. 

Idag blev det bad vid Horns udde. Typ 15 grader i vattnet. 

Jag förstår att Ebba hellre somnade på sin farmors mage än att bada...

Kvällen bjöd på kroppkakor från Ninnis, marängtårta från svärmor och ett kvällsdopp i det kristallklara vattnet (13'C). 

Frid!

Igång med jobbet.

Ja, då har jag kommit igång lite på jobbet.

Första veckan bjöd ju på konfirmandläger där jag fick celebrera min första mässa. Det var grymt. Men innan kändes det lite övermäktigt så portarna öppnades och min handledare fick trösta den gråtande pastorsadjunkten. Mässan gick bra och den blev fin med all musik från Taizé. 

Jag glömde dock tackbönen efter förlåtelsen. Men det gick bra ändå, uppenbarligen. För både konfirmander och annat folk som var med tyckte det var bra och jag har en handledare som är stolt över att få ha den bästa pastorsadjunkten. ;) 

Första veckan bjöd också på mitt första dop. Alltså som jag höll.

Och jag höll även byagudstjänst där jag blev välkomnad av min församling (Oskars församling). Tack fina ni för välkomnandet! 

Min andra vecka, som är nu, bjuder på lite mer "rutin". Lite mer att va på kontoret, lite mer verksamhet att hänga upp sig på, lite mer planerat - istället för att ge sig ut på äventyr med en bensintankad dieselbil... ;) 

Imorgon ska jag ha min första begravning. Mitt Everest. 

Snart ska jag på Musik i sommar i Örsjö kyrka. Sitter utanför i bilen och har det gött i kvällssolen. Vilar upp mig. Började jobba 8. Man får ju ta de tillfällen man får för paus och vila. ;) 

Mässhake jag hade på "prima missa", Långemåla kyrka. 

Vila lite i cabben innan kvällsaktiviteterna drar igång! 

Har också hunnit vara med i tidningen. :)

Frid! 

Nytt kapitel

Ja, då har det nya kapitlet börjat.

Prästvigningen var helt fantastisk. Till en början kändes det mest som vilken annan gudstjänst som helst. "Här sitter jag och firar gudstjänst" tänkte jag. Men i och med biskopens vigningstal blev det mer på riktigt. Självklart kom tårarna vid löften och försäkran (som jag givetvis stakade mig igenom på grund av gråt i halsen). Och vid handpåläggning och påklädande kändes det som ett stort gråtkalas. Men sen höll jag mig ganska sansad. Även om det var väldigt svårt. 

Det kändes så stort. Fantastiskt. Galet. Nästan orealistiskt. Känns så fortfarande och det är ganska svårt att greppa eftersom jag inte börjat jobba än. 

På måndag börjar jag jobba. Som präst. Hur galet är inte det egentligen?!?! Men samtidigt så skönt. Äntligen ska jag få komma ut och jobba med det jag är kallad till. Och jag ska få börja med det som (näst efter gudstjänst) är det bästa som finns - konfirmander. Dessutom läger. Där ska jag chilla runt och göra lite planering. Och jag ska celebrera min första mässa - i all enkelhet i en taizémässa. Jag älskar redan mitt jobb. 

Frid!

Slut på kapitlet

Nu är det i slutet av ett kapitel. 

Jag sitter på tåget som ska ta mig till Växjö och där väntar prästexamen. Denna helg avslutar jag mina studier, vänder blad och går in i ett nytt livskapitel. Det är så himla stort så jag börjar nästan gråta här på tåget. Oh My Gosh, hur kommer det inte bli på söndag vid själva prästvigningen?!?! 

(Så pinsamt, jag kommer säkert också börja lipa inför domkapitlet idag...)

Det är så himla stort. Men också så himla  ostort på ett sätt. Det är ju detta jag ska göra. Det självklara. Det Gud kallat mig till. Jag går ju bara den väg som Gud visat. Vad är det för stort med det egentligen? Jo, det är just det som ju gör det så himla stort. Gud har kallat lilla mig, han har talat till sin tjänarinna fast jag är ringare än alla i hans tjänst. Jag ska vigas till ett livslångt ämbete för tjänst i den del av hans världsvida kyrka som kallas Svenska kyrkan. Så självklart och så himla stort på en och samma gång. 

Bara några rader kvar, sen är det dags att vända blad... 

Typiskt bra dag

Igår var en sån där typiskt bra dag.

Förmiddagen ägnades förvisso åt att städa och fixa i hela lägenhet inför att det skulle vara visning på eftermiddagen.

Men städningen gick ju så himla bra så jag han med en lunch med finis-Stine. Eftersom hon fyllt år fick hon bestämma plats och slippa betala notan! Det blev på M.E.A.T. med supergott käk och rosé i det vackra vädret.

Glad, glad, glad blir man när man träffat finis-Stine!  Sjukt trist att man inte ska hänga med henne (och Annette) i sommar på Hulterstad!

Senare efter sista fixet i lägenhet var det dags att hämta Ebba. Stannade en extra stund på lekplatsen utanför eftersom visningen pågick hemma. Det är så himla fint att leka med henne, även om hon blir jättearg och ledsen för att jag åker i den stora rutschkanan... ;)

Lönnens förskola. Superfint med den stora lönnen - oavsett årstid!

Sen kommer finaste Pernilla hem till oss för att passa Ebba medan jag och Simon skulle få lite vuxentid och gå ut och käka tillsammans på Vin&Tapas.

Redo att gå ut på middag med Älskade. Eller nästan i alla fall, håret måste ju fixas också!

Eftersom vi hade fått bord på Vin&Tapas ganska sent hann vi med att stanna till på LaPiazza för lite mys och kändisspotting (Richard Hobert satt bredvid oss...).

Jag fick supergod drink i supersnyggt glas på LaPiazza!

På Vin&Tapas fick vi som vanligt väldigt god mat! Jag körde mest på favorit i repris medan Simon vågade sig på att testa nya rätter! ;) Tapasbaren är ett av våra favoritställen här i Lund så därför kände vi att vi var tvungna att hinna med ett besök där innan vi flyttar.

Flytten går om en vecka. Det är helt galet.  Nästan 8 år har det blivit i Lund och på Bankgatan. Man kommer ju sakna Lund, även om jag länge längtat hem, hem till Kalmar.

Men det som gjorde dagen igår till något extra var att jag blev "moster"! Älskade syster Molly och hennes Marco fick igår sin dotter! Helt obeskrivligt hur glad jag är för detta!!! Stort grattis och massa kärlek!!! 

Frid!

40 dagar i öknen...

...är det kvar!

Jaja, öken är att ta i. Men det är i alla fall 40 dagar kvar. Helt galet. Nästan sinnessjukt.

Fy vad jag längtar.

I helgen blir det långhelg i Kalmar igen. Sen drar försäljningen av lägenheten igång. Fotografering. Ut på nätet. Visningar. Känns lite vemodigt, även om jag är väldigt glad över att lämna Lund.

Drömmen...

...är snart verkliget.

Helt galet. Om drygt en månad är det dags för prästvigning. Jag är nästan osäker på om Gud förstår hur tacksam jag är för att han kallat mig till tjänst i hans Kyrka. (Jo, självklart förstår han det.)
I tisdags hämtade jag kaftanen. Helt galet.

Veckan som var tillbringades nästan hela i Kalmar. Tog med ett litet flyttlass för att bli av med lite.

Det blev bland annat en heldag på cykel då vi tittade till huset och lite annat. Jag är asgrym på att välja tapeter. ;)

Det har också varit besök i Nybro på schemat och så massa mys i solen.

Nu drar den nya veckan igång. Inte så lång denna veckan heller. Så skönt!

Heldag med äventyr på cykel

Besök i Nybro där vi bland annat letade efter vildsvinsspår

En sväng förbi familjekyrkorna - i solen med nercabbat! 

Mys i solen med grannkatten Oskar

Vi lät bilen stå och tog tåget tillbaka till Lund.

Det blir så bra...

...när man planerar.

Mia någon gång förra veckan:
Jaha, besiktning av bilen. Jag bokar nästa fredag, tidigt på morgonen. Vi har ju instuderingsdag och ska skriva doptal mm. Skönt att fixa med bilen tidigt så man kommer igång med plugget.

Mia i morse (torsdag):
Jag är så sjuuuuuuuukt trött! Varför bokade jag in bilen så sjuuuuuukt tidigt?! Lite sovmorgon hade jag väl kunnat ge mig?! Ja, ja, jag får väl se det positiva - iofs är det inte så mycket kvar att plugga på imorgon, bara skriva doptal, men jag kommer ju ändå komma igång med att skriva det om jag ska upp och fixa med bilen.

Mia, något senare samma dag (typ 23:50):
Doptal färdigt. Det var ju bra. Men känner ändå detta med min fina planering: FAIL!!!

Godnatt.

Döden, döden, döden...

Jag tycker alltid mina vänner blivit mindre sociala under tiden de gått på Pastis. De har brukat uttryckt sig i stil med "efter skolan är man helt slut och orkar inte göra någonting - inte ens bara hänga".
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.

Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?

Eller?!

Men helt plötsligt förstår man.

Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.

På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?

Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!

Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.

Döden, döden, döden.

Imorgon blir det fyra till begravningar att hålla fokus på.

Helt plötsligt förstår man sina vänner. 

Döden, döden, döden.

Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?

Dagens begravningsövningar hölls i Klosterkyrkan, Lund

Vilken lättnad!

Nu är (nästan) allt hår åter borta!
Sååå skönt! :)

Förändring...

...kände jag att det var dags för.
Imorgon smäller det.
Ta en sista titt. ;)

Slutet...

...som är början på något nytt.

(Jag blev påmind genom Stines inlägg att det var dags att uppdatera...)

För ungefär en vecka sedan hade jag min sista dag på universitetet.
Det är galet.
Jag har samlat ihop 300 hp (högskolepoäng) vilket motsvarar 5 års studier.
Under studietiden har jag dessutom hunnit med en termin på folkhögskola, så lägg på ett halvår.

Slutet av universitetsstudierna innebär början på något nytt.
I tisdags började jag på Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund, eller Pastis som vi kallar det.
Där kommer jag gå fram till sommaren, så utbildningen blir en termin till - 6 års studier...
Jag hoppas att terminen på Pastis blir en lärorik termin, att det blir en termin där jag får den förberedelse jag behöver.
När väl Pastis tar slut är det i sin tur början på något helt nytt...

Jag börjar mer och mer se hur drömmen blir till verklighet.
Bitar fortsätter att falla på plats.
De faller på plats så där bra så man tror att man fortfarande drömmer.
Nästan så att man undrar när raset ska komma.
Men raset behöver ju faktiskt inte komma bara för att livet går framåt.
Jag behöver ändå säga: Tack Gud för att du är god. Tack för allt det goda Du ger mig i mitt liv!

Vi har bott här i Lund i drygt sju år.
Snart kommer vi flytta, lämna Lund.
Starta upp på nytt.
Det känns på ett sätt tråkigt men samtidigt så mycket bättre att få lämna Lund.
Jag har varit färdig med Lund länge.
Nu vill jag hem, hem till den staden som är hemma på riktigt.

Kalmar, jag saknar din skönhet, den skönhet som kan vara så svår att se när man hade den precis framför sig. Jag hoppas att jag aldrig mer ska vara blind för din skönhet.

Åter måste jag säga: Tack Gud för att du är god. Och tack för att du kallar mig tillbaka till mitt hem!

Andar i advent (om ockultism och den fria viljan)

Måste bara säga att jag är helt fast i årets julkalender.
Fantastiskt med spänningen, humorn och nostalgin!

När julkalendern skulle börja (och när den hade börjat) hörde jag röster från lite olika (men endast kyrkliga) håll: "Ve och fasa! Julkalendern visar anden i glaset för barnen här hemma i TV-soffan! De uppmuntras ta kontakt med döda på andra sidan!" Ungefär så.

Ja, fy vilka ockulta hemskheter! Barnen kommer nog dö.

Tycker man det är så hemsk kan man ju förbjuda julkalendern för sina barn och indoktrinera med den kristna tron. Eller så skärper man sig och ger barnen någon frihet att bestämma själva över sin tro, jag tror Gud tycker det är en bra grej eftersom han gav oss den fria viljan. (Jaja, jag är väl inte helt konsekvent. Jag tar med min dotter på gudstjänst och jag ber och sjunger psalmer med henne. Men jag låter henne också läsa spöket Laban. Jag avskärmar inte henne från det som inte är kristendom. Jag tillämpar inte hjärntvätt.)

Och ska man kliva ur lådan lite, kristendomen kan väl i högsta grad ses som ockultism i någon mening - i alla fall då man ber till ("tar kontakt med")  helgonen (de döda på andra sidan)...
Jag tycker verkligen inte kristendomen ska ha patent på Sverige och vad som sänds på t.ex. SVT. Låt andra ta plats också. Och tänk på att de kyrkliga traditionerna fortfarande har en väldigt stor plats i vårt samhälle och TV-tablå idag - särskilt kring jul.

När jag var barn (och även upp i tonåren) så höll jag på med ockultism och lite andra "godsaker". Anden i glaset, andra spökgrejer som att framkalla någon vit dam i spegeln, seanser, tarotkort, magi, New Age och lite satanism på det. Får jag säga det själv så gick det ju ganska bra ändå. För nu sitter jag här och har min relation med Gud. Det ockulta inslaget som möjligtvis finns är väl då att jag kanske snackar med något helgon då och då...

Jag är väldigt tacksam för mitt experimenterande i min barn- och ungdomstid. Det gör att jag stolt kan säga: "Jag har inte ärvt min tro." Min relation till Gud har jag för att jag av egen fri vilja har sökt den. Jag har inte blivit indoktrinerad. Jag fick själv tydligt säga nej till Gud när jag ville upptäcka annat - och sen, när jag själv var redo, fick jag säga ja.

Att jag som vuxen kan se att min tro inte är något jag bara tagit över från mina föräldrar gör mig stark i min tro. För mig är det värdefullt att min väg till att hitta Gud är min egen. Den relationen jag har med Gud är min, inte mina föräldrars.

[Om detta finns mycket mer att säga. Mycket mer att förtydliga. Men jag behövde få ur mig lite av mina tankar - som kanske kan väcka tankar hos andra.]

PS. Viktigt är att min tanke inte är att trampa ner på er troende som fått en tydlig kristen uppfostran - ni ska också vara stolta för ni har en så stor skatt som ni bär på och kan dela med er av. På många sätt avundas jag er - i positiv bemärkelse! DS.

Fullt ös...

...medvetslös.

Sitter i soffan med mannen och känner mig helt slutkörd.

Dagen har inneburit ganska mycket plugg + seminarium. Sen hämta dotter och mys på det. Ge henne mat. Laga mat till mig och mannen. Äta maten. Pussa på mannen när han kom hem och sen åka iväg och storhandla. Under tiden fick han tvätta, dammsuga och lägga dottern. Jag drog vinstlotten, även om jag blir väldigt matt av att handla.

I övrigt känns det som att det är full fart hela tiden. Inte bara idag.
Veckodagarna innebär plugg, plugg, plugg, plugg och plugg. Nu måste varenda liten högskolepoäng in! Men lite mys hinner man med också.
Den gångna helgen tillbringades på St Sigrids folkhögskola. Kurs med blivande kollegor.
Helgen innan det var jag i Kalmar utan familjen. Predikade i Oskars och Örsjö.
Helgen som väntar runt hörnet innebär besök från svärmor och dagstur till Köpenhamn.
(Och om två veckor ska jag och Sara ha tjejhelg i Sthlm med Jesus Christ Superstar!!!)
Så det är fullt upp.

Nu börjar jag längta efter det riktiga advents- och julmyset.
Glögg. Levande ljus. Lussekatter - massa saffran! Mörker. Snö om man har tur. Baka om man får lust.

Sånt här bakmys kanske vore något. 

Nästan precis två år sedan (2010.11.17). 

Detta är precis för ett år sedan. Pluttan. 

Då hade vi det gött i solen på Gran Canaria. 

Det hade suttit fint nu med. 

Anonyma kommentarer

Jag tror att de flesta som läser min blogg vet vem jag är. Om man hittat min blogg på annat sätt än att ha träffat mig, hoppas jag man ändå upplever att man vet vem jag är (alltså att jag inte på något sätt är speciellt hemlig med min identitet) och att jag i och med det visar att jag står för det jag skriver.

Jag tycker det är roligt att folk vill kommentera mina inlägg. Oavsett om man håller med om det jag skriver eller om man inte håller med. Faktiskt. Fy vad tråkigt om vi skulle tänka precis lika. Vara som robotar. Nä, mångfald är bra!

Men jag funderar lite: Vad är det som gör att man signerar med att vara anonym? Och hur kommer det sig att anonyma inlägg oftast är de inlägg som inte håller med om det jag skrivit? Vågar man helt enkelt inte stå för det man tycker och tänker? Och varför vågar man inte det i så fall? Är man rädd för att visa andra vad man tänker? Är man rädd för att komma ut? Eller vad är det man är rädd för?

Det är klart, om jag hade velat vara utan anonyma inlägg hade jag kunnat välja i mina inställningar att man på något sätt måste visa sin identitet. Men jag tänker att vi ju har en yttrandefrihet och vill man yttra sig om det jag skriver så är man fri att göra det. Även om man vill vara anonym. Det är upp till personen själv om den ska våga står för sina tankar eller om den ska gömma sig. Det är en av de stora friheterna med internet - man kan vara anonym eller låtsas vara någon man inte är, det är mycket svårare när man träffar människor ansikte mot ansikte.


Jag har nyligen fått en anonym kommentar om att "en präst som lever som transvestit borde bli förklarad obehörig att utöva Kyrkans vigningstjänst." Detta för att man ska vara en andra Kristus, en förebild och inte leda människor bort från den ordning Han gett i Skapelsen. (Det gäller detta inlägg)
Det må vara så att man som präst ska vara en andra Kristus, en förebild. Men jag skulle gissa att vi idag skulle ha väldigt många obehöriga präster om vi inte skulle se att även präster bara är människor. Ja, prästen ska vara en förebild men prästen är bara människa och inte Kristus själv. Detta tror jag leder till att vi har många präster (förmodligen alla präster) som på ett eller annat sätt leder människor bort från den ordning Gud gett i Skapelsen. Men vissa saker brukar lyftas fram mer än andra när det gäller prästers brister.



Till er läsare som valt att följa Kristus kommer här tankar från predikan jag lyssnade till idag:

Glöm inte den utmaning vi fått från vår Frälsare - att älska vår fiende! 

"Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." (Matteus 5:43-48)

Glöm inte heller att man ska gå fram till altaret försonad.

"Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona sig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva." (Matteus 5:21-24)