Från Pastis: Tal till konfirmanderna

Delar med mig av "talet till konfirmanderna" som jag höll på Pastis när vi övade konfirmation.
Talet riktar sig alltså till en påhittad grupp.


Tal till konfirmanderna

Kära vänner!
Nu är den här konfirmandresan snart slut och jag tror vi känner både
glädje och sorg över detta. Glädje över den tid vi haft tillsammans och
sorg över att vi inte ska dela vår tid med varandra på samma sätt längre.
Jag är väldigt tacksam för den tid jag har fått dela med er.

Men vi har ju många fina minnen att plocka fram. Jag tror att vi särskilt
kommer minnas lägret som just nu bara är en vecka bort. På lägret lärde
vi känna varandra mer än bara som ett gäng, vi blev mer som en familj,
vi fick en tätare gemenskap.

Från lägret tror jag vi särskilt kommer minnas fredagen. Det var som att
himlen öppnat sig och utanför lägergården var regnet som en vägg. Den
långa pilgrimsvandringen fick bytas ut mot en dag med mycket mys och
gemenskap. Vi fick underhålla varandra efter bästa förmåga. Vem
kommer t.ex. glömma Alex kärlekssång till ledargänget? Eller Lisa och
Johans ”Konfirmand style”?

Och inte minst tror jag vi kommer glömma när vi sent på kvällen fick
riktiga specialeffekter till filmen Lejonkungen 2. När det i filmen kom
regn och åskoväder, och spänningen tätnade... PANG! Åskan var över
vår lägergård och vi fick strömavbrott. Vi fick rå om varandra som en
familj. Den som kände mer mod kunde ge stöd åt den som var rädd för
åskan. Några fick känna sig som oroliga föräldrar när några andra skulle
ge sig ut i mörkret och regnet för att leta efter proppskåpet. Jag tror att
det var allt detta tillsammans som bidrog till att ni fastnade för
Lejonkungen 2 och blev rörande överens om att ni idag, i er predikan,
skulle ha med musik ifrån den filmen: ”Han finns i dig”.

I filmen finns ju också låten ”Vi är en”. Där lejonkungen Simba berättar
för sin dotter Kiara hur de är en familj, hur de hör ihop på ett särskilt sätt
även om man inte alltid kan ana det, även om man inte alltid kan se det,
även om det inte alltid är helt uppenbart – vi är en! Det hela blir ju sen
en Romeo och Julia berättelse. Kiara förälskar sig i Kovu, från flocken
som är bannlyst från lejonriket. En förbjuden kärlek som förföljs av hat.
I filmen har den äldre generationen försökt lära den yngre. Uppfostra på
olika sätt. Visa vägen. Berätta om vem som är god och vem som är ond.
Men sedan är det den yngre generationen som blir vägvisaren, den som
får öppna ögonen för den äldre. Kärleken vinner tillslut. Kiara och Kovu
får påminna om att de båda flockarna är en. Se hur de är en, fastän de är
olika. Där splittring finns, kommer de yngre med enhet.
”Dom – vi! Dom är vi! Eller ser du någon skillnad?”

Och så är det ju också för oss. Vi är en – fast det inte alltid syns. I dopet
har vi blivit en familj, och vi har blivit en enhet genom Jesus. Vi har
blivit bröder och systrar i Kristus!

Under denna tid vi haft tillsammans har vi ledare försökt visa er, lära er,
leda er på vägen. Precis som Simba lärde sin dotter Kiara. Och något
extra som jag bär med mig från denna tiden med er är hur det också har
varit ni som visat oss. Precis som Kiara fick göra med sin pappa. Ni har
öppnat våra ögon, ifrågasatt. Ni har kommit med den profetiska rösten,
med Andens röst, så att vi fått reflektera över det vi kanske glömt
reflektera över på länge.

Vi ledare hoppas att vi kommer få fortsätta lära av er nu när ni fortsätter
er väg som lärjungar. Att vi fortsätter mötas i diskussioner och samtal –
kanske när vi möts på skolan eller ute på byn. Eller om ni fortsätter i
ungdomsgruppen eller som konfaledare – vilket ni är varmt välkomna
till. Jag vill önskar er all lycka på er vandring som lärjungar. Sluta aldrig
att be, utan sök alltid Gud. Spegla er i Guds kärleks ljus och glöm inte
att Gud finns i er. Ni och Gud hör ihop – ni är en.