Griftetal från Pastis

Delar med mig av griftetalet jag höll på Pastis när vi övade begravning.
Personen det handlar om är alltså en påhittad person och i uppgifterna ingick att jag som präst var ett av barnbarnen.

Psalmer: 249, 766, 297
Musik: Tröstevisan

Griftetal
Vi som är här idag är barn, barnbarn, syskon, släktingar och vänner till
Rut. Vi hade alla olika relationer till henne och det gör att vi har olika
bilder och minnen av henne. Men jag vet ett minne av Rut som många
av oss har gemensamt – och det är att hur hon vid sin aftonbön alltid
sjöng Blott en dag, psalmen som vi nyss sjöng tillsammans.
Jag minnas att jag som barn alltid klättrade upp i mormor Ruts knä när
andaktsljuset hade tänts och det blev dags att sjunga psalmen. Där, i
hennes knä, kände jag mig trygg och omsluten av en stor omsorg. Och
jag vet att många av er andra också känt samma känsla. Rut visade alltid
en stor omsorg till de i hennes närhet.
Efter aftonbönens psalm läste alltid morfar Walle den lovsång som
Symeons utbrister då han fått möta Jesusbarnet i templet: Herre, nu
låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Och det är det som
Rut nu fått göra, hon har lämnat jordelivet och hon har i frid fått gå hem
till Gud.
Vårt liv är dyrbart och kan fyllas av glädje och ljus, men där finns också
plats för sorg och mörker – när vi mister det som är dyrbart för oss.
Vi får sörja och saknar Rut, men vi får inte glömma att Rut länge har
saknat sin älskade Walle.
Det är säkert fler än jag som upplevde att Rut alltid var mån om att
minnas Walle – på det sättet höll hon Walle vid liv - i sitt hjärta. Och nu
är det vi som tillsammans får minnas, vi får dela våra minnen av Rut
med varandra – och på det sättet hålla henne vid liv – i våra hjärtan.
Och nu när vi inte längre har hennes omsorg i närheten får vi bära den
omsorgen vidare, ge den till varandra. Vi får försöka finnas till för
varandra när sorgen är stor och livet är för tungt att orka bära.
Vi får trösta och bära varandra. Vi får dela sorgen och dela det jobbiga i
våra liv.
Men vi måste också i livets svåra stunder våga glädjas åt det som är gott
– att ta vara på det vi har tillsammans. Att i mörkret våga se att det finns
ljus – även om det känns långt borta. Särskilt nu i vintertid, då mörkret
kan kännas extra påtagligt.
Men i vårt mörkaste mörker bryter ljuset in – natten ger vika och det
stora ljuset strålar fram. Hoppet kommer oss till mötes, vår frälsare
kommer. Vi får möta det ljus som Symeon mötte, ta del av den frälsning
som han såg var för alla.
I varje aftonbön vände sig Rut mot Jesus – han som vi i vårt mörker får
möta och låta komma med ljuset, han som genom sin död och
uppståndelse ger räddningen, han som öppnar vägen till det eviga livet.
På ett sätt har Ruts vandring på livets väg tagit sitt slut, men på ett annat
sätt har den precis börjat.