Predikan: 8:e söndagen efter trefaldighet, 2:a årgången

Predikomanus till 8:e söndagen efter trefaldighet (Andlig klarsyn), 2:a årgången.
Hölls vid gudstjänst i Madesjö och vid mässa i Bäckebo.
Psalmer: 333, 688, (59), 769/721, 200:7-8

Jag har ett armband på mig här.

Och jag är absolut inte ensam om att ha ett sådant. WWJD står det.

Det är en påminnelse om att i olika situationer i livet ständigt fråga sig: Vad skulle Jesus göra? What Would Jesus Do? WWJD.

Att tänka sig in i vad Jesus skulle göra

kan vara att hjälpa någon ur en knipa.

Det kan vara att finnas till för den som sörjer.

Det kan vara att säga ifrån när någon inte blir schysst behandlad – oavsett om det är på skolan, arbetsplatsen eller på andra sidan jordklotet.

Det kan vara att lägga ner stridsyxan när ilskan biter som hårdast,

att, som Jesus säger, vända andra kinden till.

För mig blir det också en ständig påminnelse om att tro inte handlar om munnens bekännelse. Att det inte handlar om att ställa sig och ropa ut

hur ofta man ber i Jesus namn. Utan att tro handlar om handling.

Även om Jesus pratar mycket om husbygge i dagens evangelietext så är det inte just det som är det centrala – utan det centrala i texten är att munnens bekännelse av tron inte är det väsentliga.

Den bekännelsen räcker inte i ett liv med Gud, i ett liv i Jesu efterföljelse.

Det spelar ingen roll om man säger ”I Jesu namn” eller ”I Guds namn”

– för i grund och botten handlar det om handlingen.

Det finns ingen mening i att högt proklamera och redogöra för våra kristna bedrifter, att på något sätt visa upp vad vi gjort för Gud – oavsett om uppvisningen är inför Gud eller varandra.

För Gud behöver vi inte berätta, för han vet redan, och det fyller ingen mening i att visa upp våra bedrifter för varandra. Livet är ingen tävling.

Uppmaningen vi får är: att vi bara ska göra.

Vi ska höra Guds ord – och ta vara på det.

Vi ska höra till Jesu ord – och handla efter det.

Vår tro bygger inte på ord, lagfromhet dogmer och läror.

Det räcker inte att bara stämma in i trosbekännelsen

(den handlar mer om att visa samhörighet med andra kristna).

Uppmaningen är inte att vi ska höra Guds ord och bara låta vår tunga bekänna vår tro.

Utan uppmaningen är att höra ordet och handla efter det

– låta vår kropp bekänna vår tro.

Vår tro på Jesus innebär handlingar, att agera.

”Du är inte kristen för att du gör goda gärningar, utan du gör goda gärningar därför att du är kristen” /Martin Luther

Genom vår tro ska de goda handlingarna komma – vi ska bära god frukt som vi ibland säger i kyrkan. Vi tar till oss Jesus i våra liv och försöker efterlikna honom – och det sjöng vi om i början av gudstjänsten: att vi skulle söka efter att leva som Frälsaren lär.

Att göra så som Jesus skulle ha gjort.

Trons bekännelse är inte munnens bekännelse, utan kroppens.

Tron handlar om handling.

Och det handlar om att kärleken ska bryta igenom hos oss

(vilket vi också sjöng i början av gudstjänsten).

Att kärleken från Gud inte bara stannar i oss utan att kärleken tar sitt fäste och bryter sig igenom så att kärleken sprids, att vår tro och Guds kärlek blir synlig i våra vardagshandlingar, i våra möten med andra människor, i vårt möte med hela skapelsen (som vi människor är satta till att förvalta).

Och precis som grunden är viktigt för ett hus när det stormar,

så är hjärtats förankring viktigt i våra liv när vi utsätts för prövningar.

Att vi är djupt rotade i vår tro, att vi har ett djupt rotsystem,

så det inte spelar någon roll om något kommer och kapar oss, försöker bryta ner oss, utan vi kan växa upp igen.

Om vi ser vår kropp som huset för vårt liv, så finns grunden i djupet av våra hjärtan.

I vårt hjärta, i vårt innersta djup, behöver kärleken ha sitt fäste, vi behöver vara förankrade i Gud.

Det är Gud, livets arkitekt, som har gett dig ritningen för livet.

Och det är lättare att bygga på livets hus om man tar till sig ritningen och har kontakt med arkitekten.

Gud vill vara med när du bygger upp ditt liv. Gud vill vara en del i ditt liv. Han vill bo i ditt djupaste inre.

Det innersta djupet kan bara du själv och Gud nå.

Öppna upp. Tillåt Gud komma in där och ta plats.

Det är där du behöver Gud, där behöver Jesus finnas.

Att vara förankrad i Gud innebär inte att vara uppe i det blå.

Innebär inte att vara uppe och sväva på några moln.

I livet behöver livets arkitekt vara med. Om vi förankrar oss i Gud är vi förankrade i livet och verkligheten. Det är hos Gud vi finner den djupaste verkligheten, för Gud är verkligheten själv.  

Amen.