Griftetal från Pastis

Delar med mig av griftetalet jag höll på Pastis när vi övade begravning.
Personen det handlar om är alltså en påhittad person och i uppgifterna ingick att jag som präst var ett av barnbarnen.

Psalmer: 249, 766, 297
Musik: Tröstevisan

Griftetal
Vi som är här idag är barn, barnbarn, syskon, släktingar och vänner till
Rut. Vi hade alla olika relationer till henne och det gör att vi har olika
bilder och minnen av henne. Men jag vet ett minne av Rut som många
av oss har gemensamt – och det är att hur hon vid sin aftonbön alltid
sjöng Blott en dag, psalmen som vi nyss sjöng tillsammans.
Jag minnas att jag som barn alltid klättrade upp i mormor Ruts knä när
andaktsljuset hade tänts och det blev dags att sjunga psalmen. Där, i
hennes knä, kände jag mig trygg och omsluten av en stor omsorg. Och
jag vet att många av er andra också känt samma känsla. Rut visade alltid
en stor omsorg till de i hennes närhet.
Efter aftonbönens psalm läste alltid morfar Walle den lovsång som
Symeons utbrister då han fått möta Jesusbarnet i templet: Herre, nu
låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Och det är det som
Rut nu fått göra, hon har lämnat jordelivet och hon har i frid fått gå hem
till Gud.
Vårt liv är dyrbart och kan fyllas av glädje och ljus, men där finns också
plats för sorg och mörker – när vi mister det som är dyrbart för oss.
Vi får sörja och saknar Rut, men vi får inte glömma att Rut länge har
saknat sin älskade Walle.
Det är säkert fler än jag som upplevde att Rut alltid var mån om att
minnas Walle – på det sättet höll hon Walle vid liv - i sitt hjärta. Och nu
är det vi som tillsammans får minnas, vi får dela våra minnen av Rut
med varandra – och på det sättet hålla henne vid liv – i våra hjärtan.
Och nu när vi inte längre har hennes omsorg i närheten får vi bära den
omsorgen vidare, ge den till varandra. Vi får försöka finnas till för
varandra när sorgen är stor och livet är för tungt att orka bära.
Vi får trösta och bära varandra. Vi får dela sorgen och dela det jobbiga i
våra liv.
Men vi måste också i livets svåra stunder våga glädjas åt det som är gott
– att ta vara på det vi har tillsammans. Att i mörkret våga se att det finns
ljus – även om det känns långt borta. Särskilt nu i vintertid, då mörkret
kan kännas extra påtagligt.
Men i vårt mörkaste mörker bryter ljuset in – natten ger vika och det
stora ljuset strålar fram. Hoppet kommer oss till mötes, vår frälsare
kommer. Vi får möta det ljus som Symeon mötte, ta del av den frälsning
som han såg var för alla.
I varje aftonbön vände sig Rut mot Jesus – han som vi i vårt mörker får
möta och låta komma med ljuset, han som genom sin död och
uppståndelse ger räddningen, han som öppnar vägen till det eviga livet.
På ett sätt har Ruts vandring på livets väg tagit sitt slut, men på ett annat
sätt har den precis börjat.

Igång med jobbet.

Ja, då har jag kommit igång lite på jobbet.

Första veckan bjöd ju på konfirmandläger där jag fick celebrera min första mässa. Det var grymt. Men innan kändes det lite övermäktigt så portarna öppnades och min handledare fick trösta den gråtande pastorsadjunkten. Mässan gick bra och den blev fin med all musik från Taizé. 

Jag glömde dock tackbönen efter förlåtelsen. Men det gick bra ändå, uppenbarligen. För både konfirmander och annat folk som var med tyckte det var bra och jag har en handledare som är stolt över att få ha den bästa pastorsadjunkten. ;) 

Första veckan bjöd också på mitt första dop. Alltså som jag höll.

Och jag höll även byagudstjänst där jag blev välkomnad av min församling (Oskars församling). Tack fina ni för välkomnandet! 

Min andra vecka, som är nu, bjuder på lite mer "rutin". Lite mer att va på kontoret, lite mer verksamhet att hänga upp sig på, lite mer planerat - istället för att ge sig ut på äventyr med en bensintankad dieselbil... ;) 

Imorgon ska jag ha min första begravning. Mitt Everest. 

Snart ska jag på Musik i sommar i Örsjö kyrka. Sitter utanför i bilen och har det gött i kvällssolen. Vilar upp mig. Började jobba 8. Man får ju ta de tillfällen man får för paus och vila. ;) 

Mässhake jag hade på "prima missa", Långemåla kyrka. 

Vila lite i cabben innan kvällsaktiviteterna drar igång! 

Har också hunnit vara med i tidningen. :)

Frid! 

Nytt kapitel

Ja, då har det nya kapitlet börjat.

Prästvigningen var helt fantastisk. Till en början kändes det mest som vilken annan gudstjänst som helst. "Här sitter jag och firar gudstjänst" tänkte jag. Men i och med biskopens vigningstal blev det mer på riktigt. Självklart kom tårarna vid löften och försäkran (som jag givetvis stakade mig igenom på grund av gråt i halsen). Och vid handpåläggning och påklädande kändes det som ett stort gråtkalas. Men sen höll jag mig ganska sansad. Även om det var väldigt svårt. 

Det kändes så stort. Fantastiskt. Galet. Nästan orealistiskt. Känns så fortfarande och det är ganska svårt att greppa eftersom jag inte börjat jobba än. 

På måndag börjar jag jobba. Som präst. Hur galet är inte det egentligen?!?! Men samtidigt så skönt. Äntligen ska jag få komma ut och jobba med det jag är kallad till. Och jag ska få börja med det som (näst efter gudstjänst) är det bästa som finns - konfirmander. Dessutom läger. Där ska jag chilla runt och göra lite planering. Och jag ska celebrera min första mässa - i all enkelhet i en taizémässa. Jag älskar redan mitt jobb. 

Frid!

Slut på kapitlet

Nu är det i slutet av ett kapitel. 

Jag sitter på tåget som ska ta mig till Växjö och där väntar prästexamen. Denna helg avslutar jag mina studier, vänder blad och går in i ett nytt livskapitel. Det är så himla stort så jag börjar nästan gråta här på tåget. Oh My Gosh, hur kommer det inte bli på söndag vid själva prästvigningen?!?! 

(Så pinsamt, jag kommer säkert också börja lipa inför domkapitlet idag...)

Det är så himla stort. Men också så himla  ostort på ett sätt. Det är ju detta jag ska göra. Det självklara. Det Gud kallat mig till. Jag går ju bara den väg som Gud visat. Vad är det för stort med det egentligen? Jo, det är just det som ju gör det så himla stort. Gud har kallat lilla mig, han har talat till sin tjänarinna fast jag är ringare än alla i hans tjänst. Jag ska vigas till ett livslångt ämbete för tjänst i den del av hans världsvida kyrka som kallas Svenska kyrkan. Så självklart och så himla stort på en och samma gång. 

Bara några rader kvar, sen är det dags att vända blad... 

Typiskt bra dag

Igår var en sån där typiskt bra dag.

Förmiddagen ägnades förvisso åt att städa och fixa i hela lägenhet inför att det skulle vara visning på eftermiddagen.

Men städningen gick ju så himla bra så jag han med en lunch med finis-Stine. Eftersom hon fyllt år fick hon bestämma plats och slippa betala notan! Det blev på M.E.A.T. med supergott käk och rosé i det vackra vädret.

Glad, glad, glad blir man när man träffat finis-Stine!  Sjukt trist att man inte ska hänga med henne (och Annette) i sommar på Hulterstad!

Senare efter sista fixet i lägenhet var det dags att hämta Ebba. Stannade en extra stund på lekplatsen utanför eftersom visningen pågick hemma. Det är så himla fint att leka med henne, även om hon blir jättearg och ledsen för att jag åker i den stora rutschkanan... ;)

Lönnens förskola. Superfint med den stora lönnen - oavsett årstid!

Sen kommer finaste Pernilla hem till oss för att passa Ebba medan jag och Simon skulle få lite vuxentid och gå ut och käka tillsammans på Vin&Tapas.

Redo att gå ut på middag med Älskade. Eller nästan i alla fall, håret måste ju fixas också!

Eftersom vi hade fått bord på Vin&Tapas ganska sent hann vi med att stanna till på LaPiazza för lite mys och kändisspotting (Richard Hobert satt bredvid oss...).

Jag fick supergod drink i supersnyggt glas på LaPiazza!

På Vin&Tapas fick vi som vanligt väldigt god mat! Jag körde mest på favorit i repris medan Simon vågade sig på att testa nya rätter! ;) Tapasbaren är ett av våra favoritställen här i Lund så därför kände vi att vi var tvungna att hinna med ett besök där innan vi flyttar.

Flytten går om en vecka. Det är helt galet.  Nästan 8 år har det blivit i Lund och på Bankgatan. Man kommer ju sakna Lund, även om jag länge längtat hem, hem till Kalmar.

Men det som gjorde dagen igår till något extra var att jag blev "moster"! Älskade syster Molly och hennes Marco fick igår sin dotter! Helt obeskrivligt hur glad jag är för detta!!! Stort grattis och massa kärlek!!! 

Frid!