Livet...

...ja livet kommer liksom emellan. 

"Det är ju så det blir" som Ebba skulle säga. 

Att tid, ork och lust för att blogga ska infinna sig samtidigt har inte hänt särskilt ofta den senaste tiden. Det kanske märks. 

Nu hittade jag lite tid. Fast egentligen behöver jag sova. Och ork och lust finns kanske inte så mycket. Men jag kände jag behövde ge ett livstecken. 

Det har varit en väldigt stor omställning för mig att bli tvåbarnsmamma. Min psykiska hälsa har inte varit på topp men den senaste tiden har det sakta börjat gå åt rätt håll. 

Det får räcka för att vara ett livstecken. Nu är jag ännu mer trött och vill sova. 

På återseende. 

Nattens dilemma

Ibland blir det bara för mycket på en gång. 

Glädje och sorg. 

Lugn och oro. 

Lycka och olycka. 

Eufori och ångest. 

Tillfredsställelse och otillräcklighet. 

Stabilitet och depression. 

Tro och otro. 

Och mycket vill bubbla i huvudet på natten. När båda barnen sover gott och man själv borde göra det samma. Men det går bara inte. För det är för mycket som rullar i huvudet. 

Tänk om jag i djupet kunde ta till mig lovsångens ord... : 

Du som är törstig, 

Du som är svag

Kom till Hans källa 

Drick av vattnet som ger dig liv

Låt all oro och ångest 

sköljas bort

I Hans strömmar av kärlek

Som djupt ropar ut till djup 

Ber jag Dig

Kom min Herre, kom 

Kom min Jesus, kom

(Musik: Brenton Brown. Sv. text: Thomas & Ingela Hellsten)

Inget är som väntans tider...

Jag kan ju börja med att säga att "förkylningen" jag skrev om i förra inlägget inte bara var lite vanligt halsont. Det var halsfluss. Så det var ju inte så konstigt att jag var extra trött och hade så ont som jag hade...

I senaste numret av Kyrknytt för Nybro pastorat (nr 3 april 2014) är det jag som skrivit inledningsordet. Numret kom ut nu i slutet av mars/början av april och har påsken som tema. Klicka här för att få hela numret i pdf.

Om man inte har lust att öppna hela numret får man bara inledningsordet här:

Inget är som väntans tider...

Vid den här tiden för ett år sedan väntade jag på väldigt mycket. Jag väntade bland annat på att avsluta utbildningen, att flytta från Lund hem till Kalmar, att prästvigas och äntligen få uppfylla kallelsen att arbeta om präst. I år väntar jag mest på att bli tvåbarnsmamma.

Men vid den här tiden varje år väntar jag på påsken, så som ett barn väntar och längtar efter julen. Så som barnet räknar ner med sin adventskalender inför julafton så räknar jag ner inför påskdagen. Och nej, väntan handlar inte om att få börja äta ordentligt igen bara för att fastan ligger före påsk, för den typen av fasta har aldrig fungerat för mig. Det är inte heller så att jag inte gillar fastan. Jag tycker om många av psalmerna och allvaret. Men jag tycker mer om glädjen. Vid den här tiden varje år väntar jag på att få möta påskens glädje. Jag väntar på att få höra ropet ”Kristus är uppstånden!” med svaret ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Varje år vid den här tiden väntar jag på att få möta den kristna trons centrum: Glädjen över att Jesus Kristus besegrade döden – för vår skull! Det är vårt evangelium, vårt glada budskap. Vår tro bottnar i en glädje som vi ständigt bör leva i – oavsett om det är fasta, påsk, trefaldighetstid eller domsöndag. Men jag väntar alltid på påsken, för då blir vår glädje, vårt centrum extra påtagligt.

Jag tror att vi alla väntar och längtar efter någonting och att vi alltid väntar. För när det vi väntar på har mött oss finns det alltid något nytt att vänta och längta efter. Även om vi ofta väntar på något glädjande där i framtiden får vi inte glömma att leva i nuet. För nuet är egentligen det enda vi kan ta vara på. För om ”inget är som väntans tider”, måste det ju vara något att ta vara på. Vi får påmin- na oss om att vänta på glädje också är en glädje. Vi får påminna oss om att alltid vara bottnade i vårt glädjande centrum, att Jesus Kristus besegrade döden för att Gud älskar oss. Vi får visa vår glädje året runt, vår glädje över att vi alltid är sedda och alltid älskade av Gud. Vi får påminna oss om att vår tro inte främst handlar om allvar och stränghet, utan det handlar om glädje och kärlek.

Maria Hall, Patorsadjunkt

Sängen, min bäste vän

Igår låg jag i sängen i princip hela dagen. 

Om jag var trött innan är det ju inget mot vad jag är nu. Har fått en förkylning som innebär halsont. Rejält halsont. På nätterna vaknar jag inte bara för att jag behöver gå på toa, behöver vända på mig eller för att Ebba håller på. Utan också för att jag behöver svälja. Det gör nämligen sjukt ont längst hela vänstersidan: öra, käke, hals. Även om jag gärna vill att förlossningen kan dra igång NU så kanske det kan vara bra om förkylningen hinner gå över...

Tillbaka, lite nerslagen, från Skåne.

Trippen till Skåne var bra och härlig.

Först kursen med Pastis som var väldigt lärorik!
Och väldigt roligt att återse vänner man inte sett på länge.

Sen långhelg i Malmö hos fina Snuttan med familj.
Underbart att träffa både henne och hennes lilla E lite mer.
Ja, och hennes stora farliga M ;)

Sen blev det några härliga dagar i Lund.
Mest häng med Stine-fine och Anton, men Fia-Lotta fick plats i schemat också. ;)
Var och gästade Stiftsgruppen också och berättade om livet som pastorsadjunkt.

Men under tiden i Lund blev jag också lite nerslagen.
Kroppen sa ifrån nu.
Kanske var det så att kroppen lyckades komma ikapp nu när man varit borta från det vanliga jobbet.
Kommit ikapp och kunnat säga ifrån att nu krävs vila.
Nu orkade jag inte längre vara stark.
Hålla den goda minen uppe och hålla undan smärtan.
Jag har ändå ganska hög smärttröskel, men priset är mycket energi vilket resulterar i extra mycket trötthet vilket inte är så bra när man redan sover dåligt.

Jag som hade tänkt vara igång en månad till.
Men nu är jag sjukskriven några dagar.
Sen får vi se vad barnmorskan säger om jag kan få intyg för fortsatt sjukskrivning eller om jag får börja ta ut föräldradagar.

Nerslagen i sängen

Nerslagen på bänken i solen tillsammans med grannkatten Pelle.

Snart väntar fastan. Och Skåne.

Nu är bästa delen på kyrkoåret. I alla fall rent färgmässigt. ;) 

Imorgon bär det av till Skåne. Det är dags för återträff med Pastis-gänget. Eller ja. Det är väl egentligen mer fokus på att det är en kurs än en återträff. 

Det ska i alla fall bli väldigt roligt. Men jag är inte det minsta förtjust i hur tidigt klockan kommer ringa imorgon för att jag ska hinna med rätt tåg. Särskilt eftersom jag har varit på jobbet idag från nio till halv åtta... :P

Nöjd Mia nu när kyrkan och hon själv kläs i lila! 

SAAAAY WHAAAT?! Predikan med en OS-referens?!

Här kommer predikan jag höll i Örsjö kyrka nu ikväll (2014.02.16).

Septuagesima - Nåd och tjänst. 3 årg. 

OS är i full gång. Nu är det inte så att jag är någon entusiast - vilket gör att jag själv är väldigt förvånad över att referera till det i en predikan... Men eftersom min man är väldigt intresserad så är det OS som visas på TV hemma. Det slog mig att det verkligen är galet många som är med och tävlar i de olika grenarna. (Det slog mig kanske främst på invigningen, men också när man tittar på grenarna.) Det gör mig fascinerad att det är så många. Det är så många som är med och tävlar, fast de redan vet att de inte kommer få någon medalj, att de inte ens kommer hamna på topp-10, för de vet att deras personbästa inte är i närheten för att hamna där. Kanske är detta mest tydligt (i alla fall för mig) i grenarna för längdskidor, där de är många och de ska kämpa ganska länge. Men även om de vet att de inte hamnar högt upp på resultatlistan, så är de ändå med och tävlar och kämpar. De sträcker sig ändå mot målet. Och man vet ju faktiskt aldrig vad som kan hända, alla de andra kanske åker av banan, på ett eller annat sätt! Även den som är tippad som favorit måste kämpa, för den har aldrig guldet i sin hand innan den vunnit.

Det slog mig att det måste vara detta Paulus talar om i dagens epistel. Ja, alltså inte OS, men att vi som kristna måste vi vara beredda på att kämpa på samma sätt. Att ständig sträcka oss mot det som ligger framför och löpa mot målet, för att vinna priset som Gud kallat oss till, priset som är det eviga livet. Men vi ska heller inte ta för givet att priset redan är vårt. Vi ska inte tror att vi redan har det i vår hand, men att vi gör allt för att gripa det. Vi behöver ständigt sträcka oss mot målet, det är vår kallelse. Vi behöver göra det även om vi vet att vi kanske inte kommer först. Jag kanske inte gör den störta insatsen för att världen ska bli bättre. Jag kanske inte är bäst på att följa Jesus. Jag kommer med största sannolikhet inte bli helgonförklarad. 

Men jag behöver ändå följa kallelsen att vandra efter Jesus, sträva efter att låta Guds kärlek strömma genom mig. ”Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek.” (Moder Teresa). Jag ensam kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Sen är det ju så att Gud inte alltid värderar och gör så som vi tänker oss. Först ska bli sist – sist ska bli först. Det som kanske känns som storslaget i våra ögon, eller det som kanske är litet och meningslös våra ögon, kanske inte är det i Guds ögon.

Och även om Paulus talar om vår kallelse som ett lopp, om att vi ska kämpa och sträcka oss mot priset, så handlar det inte om att tävla mot varandra i fromhet. Men vi behöver följa vår kallelse till kärlek ändå. Vi måste ändå leva våra liv i kärlek till Gud, till våra medmänniskor och till det liv Gud har gett oss.

Jag tänkte avsluta med tankar från Moder Teresa:

”Det goda du gör idag glömmer människor ofta i morgon. Gör det ändå.

Om du är generös kanske människor anklagar dig för att ha själviska motiv. Var generös ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att vinna falska vänner och sanna fiender. Var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kanske människor lurar och utnyttjar dig. Var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du tillbringar år med att bygga upp kan någon kanske förstöra över en dag. Bygg ändå.

Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka. Var lycklig ändå.

Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt. Men ge ändå världen det bästa du har.

Du förstår: när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud. Det var ändå aldrig mellan dig och de andra.”

Amen.

Predikoblogg?

Nej, min tanke är inte att omvandla min blogg till en predikoblogg även om det kanske verkar som det just nu. Jag vill gärna hålla min blogg levande och för tillfället är delandet av predikomanus den enda födan jag har att mata bloggen med.

Jag orkar helt enkelt inte mer för tillfället. Och jag vet inte vad jag annars skulle skriva.
(Det känns ändå som något vettigt: att lägga upp predikningarna. De kanske hjälper någon annan som fastnat i skrivandet. Eller kanske någon tycker de kan vara bra till den andliga uppbyggelsen.)
Det är ganska mycket grått ludd i huvudet och jag är glad över att jag lyckas få fram predikningar som gudstjänstbesökarna verkar tycka om (i alla fall några tackar för predikan efter gudstjänsten, jag får bara hoppas att de inte bara gör det för att vara trevliga :P ).

Jag är verkligen tacksam för att Gud kallat mig till tjänst i hans kyrka. Jag älskar att få leda gudstjänster av olika slag och det är underbart att, med Jesus i centrum, få möta människor i både glädje och sorg, i vardag och fest.

Men just nu längtar jag verkligen efter ledigheten. Tröttheten är så påtaglig och det går åt så väldans mycket energi vid allt jag gör i jobbet. Att prestera, leverera, fokusera. Vara närvarande, social, lyhörd, uppmärksam. Ja, allt det där som förväntas.

Jag ville ju mest bara säga det som står i första meningen. Det ska inte bli en predikoblogg. Men det blev lite till. Behövde väl få använda bloggen till lite mer än predikan. Även om jag egentligen inte orkar... :P

God natt.

Predikan 5:e söndagen efter trettondedagen

Delar åter ett pedikomanus. Betoning på manus. Omformuleringar skedde till viss del i gudstjänsterna. 

Hölls idag (2014-02-09).
5:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg, Sådd och skörd.

Psalmer vid sånggudstjänsten i Oskar: 2, 96, 721, 61, 249, 89.
Psalmer vid kvällsmässan i Örsjö: 2, 96, 721, 397, 89.

Ett allmänt uttryck som finns är ”att leva som man lär”. Det tror jag är svårt för de flesta av oss, i olika grad. Vi kan se det i de flesta sammanhang.

T.ex. kan en politiker gå på väldigt hårt om hur samhället ska styras och hur vi ska leva som medborgare – men politikern själv ska inte alltid omfattas av det. T.ex. kanske det blir lite fusk när det gäller att dela med sig av sin inkomst i form av skatt.

Eller t.ex. kan en vegetarian gå på sin omgivning väldigt hårt om hur dåliga de andra är som äter kött av olika slag. Att man ska hålla sig borta från köttet – oavsett om djuret levt fritt i naturen eller om det är uppfött för att slaktas. Det ska inte vara något onödigt lidande, djuren ska inte behöva dö bara för att jag vill ha en köttbit på tallriken. Men ingen regel utan undantag. T.ex. kan traditionen av julskinkan bryta det hårda ställningstagandet (fast det berättar man gärna inte om, precis som med skattefusket).

Ja, att leva som man lär. Det är lättare sagt än gjort. Det är lättare att bekänna Jesus med våra ord, men desto svårare att låta orden bli handling, att göra vår tro.

Jag tänker att det är det Paulus anknyter till i dagens epistel: att vi inte bara kan vara hörare, utan vi måste bli görare, för att bli rättfärdiga. Och Jesus avvisande ord går i samma spår: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.” Vi kan känna igen det ifrån när Jesus säger att ”inte alla som säger Herre Herre kommer in i himmelriket, bara de som gör min faders vilja.”. Jesus säger (i dagens text) att vi behöver ta oss igenom den trånga porten. Alltså, att trons väg är svår, att det inte är lätt att låta tron bli handling. Det är lättare sagt, än gjort. Det räcker inte att bara med munnens bekännelse, utan vi behöver göra vår bekännelse.

Men talet, munnens bekännelse har också betydelse. Våra ord är ju också handling. T.ex. hur vi bemöter varandra med våra ord, eller vad vi säger om andra. Våra ord som handlingar har kraft. De kan göra andra glada, men också förkrossade. Och vår tystnad mot andra kan också vara kraftfull och skada andra. Det vi säger till varandra är också handling. Vi ska mena allvar med det vi säger och det gör vi genom att t.ex. omvandla våra ord till konkreta handlingar. Att leva som man lär. Munnens bekännelse har betydelse. Både i vad vi säger till varandra, men också i att bekänna Jesus. Munnens bekännelse på Jesus ska inte vara tyst, men det räcker inte att bara prata. Vi kan fint stämma in i trosbekännelsen, i formuleringarna och bekänna Jesus som vår räddare.

Men vår tro är inte bara dogmer och fina formuleringar, utan vår tro måste omvandlas till handling. Munnens bekännelse kan bli vår goda frukt om orden får konsekvenser. Om ord och handling följs åt, om ord och handling blir ett, och om de har som grenar kopplingar till stammen, till Jesus, kan vi bära god frukt.

Det är hos Jesus vi hittar vår kraft och näring till att bära god frukt. Då kan våra hjärtan fyllas av kärlek, så att våra tankar, ord och handlingar präglas av kärleken. Den goda frukten sitter i våra hjärtan, i kärleken till varandra. Den är från hjärtat som våra tankar, ord och handlingar utgår ifrån (jmf Mark 7:15-23). Den goda frukten handlar om att vilja min medmänniska väl. Den handlar inte om att göra gott för att rädda mitt egna skinn. Jag kan inte lura till mig rättfärdigheten. God frukt handlar om att vilja göra andra väl, inte att utgå ifrån att rädda sig själv. Att bära god frukt handlar inte om att jag ska vara fylld av mig själv, att jag framhäver och lyfter upp mig själv för mina goda prestationer, att jag efter en god gärning slår mig för bröstet och säger: ”Se vad duktig jag varit! Se vilka goda handlingar jag gjort!”.

Att se mot mig själv och samtidigt bära god frukt, innebär att bli medveten om min egen synd. Se hur jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är ett steg i rätt riktning. Att jag ser att jag själv gör fel, att jag ser mina egna brister som innebär att jag inte lever som jag lär, att jag gör fel i både tankar, ord och handlingar, att jag inte älskar Gud över allting, att jag inte älskar min nästa som mig själv. Att ta ett steg i rätt riktning, är när jag jag förstår att jag gör mer ont än jag faktiskt kan förstår. När jag tar steget att bryta med mina synder, när jag vänder mig om – mot Gud, när jag tar min dagliga om-vändelse på allvar, då tar jag steget till att bära god frukt, då är jag på rätt håll. Då kan jag ärligt be Gud om hjälp att ännu mer se och bryta med mina synder, så jag jag få del av förlåtelsen, del av räddningen till evigt liv. Vi fick höra det i dagens GT-text: ”Om han upphör att synda... då skall han få leva.”

I vår omvändelse kan vi be Jesus glömma den dåliga frukten, så att vi på nytt kan försöka bära god frukt, på nytt visa kärlek till våra medmännsikor, på nytt sträva efter att leva som vi lär. Vägen mot livet innebär att älska ljuset mer än mörkret, att handla efter sanningen, att låta vår tro, våra ord bli handling.

Jag nämnde tidigare att Paulus talar om det: vi kan inte bara vara hörare, utan måste vara görare för att bli rättfärdiga. Men rättfärdigheten är inte beroende av laglydnad. Utan det är en gåva av nåd från Gud, som vi får del av genom vår tro på Jesus Kristus. MEN (!) som jag sagt: tron på Jesus innebär att den blir till handling. Tro utan handling är en död tro. Genom en uppriktig tro på Jesus Kristus kommer den goda frukten naturligt. På det sättet blir man görare genom sin tro, inte bara hörare eller bekännare blott med munnen. Det som finns i vårt hjärta syns utåt. Genom att verkligen låta Jesus bo i våra hjärtan så kan frukten bli god. 

Vi sjöng ju innan ”Glädje det är att få växa tillsammans”. Och eftersom det är lättare sagt än gjort, det här med att leva som man lär, så behöver vi hjälpa varandra att växa, att bära god frukt. Vi behöver tillrättavisa varandra, hjälpa varandra att se när det blir fel. Men det är inte vår uppgift att döma (för vi gör ju också fel, men kanske på andra sätt). Uppdraget att döma tillhör Gud. Men vi får inte glömma att dömandet inte är Guds första strävan. Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Jesus kom inte hit för att döma, utan för att rädda. Så ÄLSKADE Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

AMEN!

Predikan 3:e söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av predikomanuset från idag (2014-01-26).

3:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg. Jesus skapar tro. 

Hölls vid sånggudstjänst i Oskar kyrka samt vid kvällsmässa i Örsjö kyrka. 

Psalmer: 337, 771, 251, 217 var gemensamma psalmer. Även 219 och 770 i Oskar och 393 i Örsjö. 

De fick sig en lång predikan idag... ;)

För några år sedan fanns det, i alla fall i Kalmar, en reklam för reflexer: ”Syns du inte, finns du inte.”

Det var för att uppmärksamma att man, särskilt i vintermörkret, behövde reflexer för att synas ordentligt, annars kunde bilisterna tro att man inte fanns där i närheten av körfältet, eller det kunde i alla fall vara väldigt svårt att upptäcka att man fanns.

Men den sloganen – ”Syns du inte, finns du inte” – verkar också idag vara en allmän attityd om hur man måste vara som människa. Man måste verkligen synas, för att faktiskt uppfattas som att man finns.

Filosofen René Descartes kan liksom slänga sig i väggen med sitt ”Jag tänker, alltså är jag.” (Cogito, ergo sum). I dag, för att finnas, måste man synas på olika sätt, det förväntas att man visa upp sig.

Man ska t.ex. synas i något TV-program. Det är faktiskt många program idag som är någon slags dokusåpa, det är inte bara skådisar som bygger upp TV-tablån, även om också kändisarna syns i dokusåpor (som tex Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö.) Det är helt vanliga människor som bygger upp mycket av våra TV-serier, eller att det i alla fall är program som ger vanligt folk möjligheten att synas i TV, få sina 15 minuter i rampljuset, även om vissa program innebär att hänga ut sig själv rätt rejält.

Vi har program som Sveriges mästerkock, Bonde söker fru, Farmen, Lyxfällan, Idol, Vem vet mest.

Eller kan man lyckas synas i rutan när Antikrundan kommer till stan. Det kanske rent av var någon av er som var där när de kom till Nybro, och som också syntes när programmet sändes för någon vecka sen!? Jag skulle i alla fall kunna rada upp hur många TV-program som helst,

men det kommer bli så tjatigt…

Men man kan ju också bli sedd, få sin uppmärksamhet genom annat: tidningar, sociala medier på internet så som facebook och twitter. Detta är, eller har i alla fall varit, väldigt stort bland ungdomar. Man ska synas mycket på internet och dessutom måste man få många som gillar att man syns, att man ha många följare o.s.v., annars finns man inte.

Jag tycker givetvis inte att den där sloganen (Syns du inte, finns du inte) är något att leva efter – möjligtvis bara när det gäller reflexer...

Men om vi ändå skulle göra det så kan vi vara säkra på att ändå finnas. För även om vi inte är med i TV eller vad det nu kan vara, så finns det alltid någon som ser oss, som ser dig och mig. Och det är Gud. Jag tror Gud ser på ett lite annorlunda sätt än vi. Det finns inget tillfälle då du inte syns. Du är alltid sedd av Gud. Vi måste inte hålla på att synas i rampljuset för att finnas. Vi finns ju ändå, även om vi inte syns i olika former av media. Och ni vet, precis som jag, att många saker inte syns, men finns likväl.

Det finns en berättelse om en kapten som hade en diskussion om Guds eventuella existens med den kristne soldaten Jonsson. Hela kompaniet marscherade förbi en kyrka.

Kaptenen: Kan ni se kyrkfönstren, soldater?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se kyrktornet?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se alla träden här runtomkring?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se soldat Jonsson?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se Gud?

Alla: … N-nej, kapten!

K: Precis. Alltså finns inte Gud!

Efter en stunds tystnad vänder sig soldat Jonsson till sina kamrater.

J: Soldater, kan ni se kaptenens uniform?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans fina medaljer?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans intelligens?

Alla: …N-nej, Jonsson!

J: Precis. Alltså har kapten inget förstånd!

Det finns skäl att tro, även om man inte kan se.

Saker finns även om de inte syns!

I dagens text från Johannesevangeliet står det att mannen, och folket i hans hus, kom till tro när sonen blivit räddad: när de sett att Jesus faktiskt hade makten och kraften att göra under. Vi läser om hur Jesus skapar tro. Det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett.

Senare i Johannesevangeliet kan man läsa, att efter Jesu uppståndelse behövde en av lärjungarna, Tomas tvivlaren, verkligen se. Jesus lät honom se, och Jesus lät Tomas känna på hans sår. Jesus säger till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro! Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror!”

Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett Jesu kraft och makt till helande så som mannen i dagens evangelieläsning? Kan vi våga tro, fast vi inte kan se Gud? När vi inte kan se Gud, precis som på samma sätt som vi inte kan se förståndet, kan vi då våga tro att Gud ändå finns?

Jag tänker att det är som med svampen i skogen, vi måste börja leta innan vi kan säga att den inte finns. Vi kan inte bara säga ”Det är inte säsong”. Det är svårt för oss att säga bestämt ”Det finns ingen svamp.” innan vi letat igenom hela skogen. Precis som det måste vara svårt att säga bestämt ”Det finns ingen Gud.” bara för att man inte sett spåren av honom. Vart vi än går i livet, i skogar, berg och dalar och letar efter vår svamp, behöver vi vara medvetna om att vi har en vän som följer oss. Han må vara osynlig, men vi kan höra hans röst, som talar stundom varning, stundom tröst. Men vi kanske tvivlar, likt Tomas, för som sagt, det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett. Vi får förlita oss på att vi kommer att få se, att vännen en gång inte längre ska vara osynlig för oss, att vi en dag kommer få möta honom, ansikte mot ansikte.

Men vad innebär det egentligen för oss att se? Vad innebär det egentligen för Gud att synas? Måste Gud synas, rent konkret, måste vi kunna känna på hans sår, för att han ska finnas? Det kan ju vara lätt att tvivla på Guds existens, det kan vara svårt med tron, när vi ser oss omkring, all ondska som finns framför våra ögon. Men för vissa är det tvärt om, genom att se sig omkring så kan man inget annat än tro.

Det finns en berättelse om en flicka som ställde en fråga som hon tänkt på länge till sin storebror:

Jonas kan man se Gud?

Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar,
så han avfärdade henne:

Nej, toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.

Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma:

Mamma kan man se Gud?


Mamman svarade så ärligt hon kunde:

Nej, älskling min, det kan man inte.
Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom.

Senare tog flickans farfar med henne på en fisketur.
När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar,
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som utstrålade lugn och trygghet.
Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till:

Farfar, kan man se Gud?

Den gamle mannen satt tyst en lång stund.
Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett leende:


Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar,

så ser jag inget annat än Gud.

Kan vi våga tro, fast vi kanske inte ser? Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett honom? Kan vi bli se saliga, de som inte sett men ändå tror?

Och vad innebär det egentligen för oss att se, att se Gud? Och vad innebär det egentligen för Gud att synas? Gud går inte efter principen ”Syns du inte, finns du inte.”

Vi får lägga vår tillit i att vår vän alltid finns där, även om han är osynlig. Vi får bygga vår tro på att Gud finns, även om vi inte konkret kan se honom. Ständigt får vi be honom: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.”

Amen!


P.S. Berättelsen om kapten och Jonsson kan man hitta i Con Dios ledarhandledning, Johan och Kristina Reftel. Berättelsen om flickan som frågar sig om man kan se Gud kan man hitta i Det är aldrig kört samlingsvolym, Kristina Reftel. D.S.

Hej då 2013, hej 2014.

2013 var ett ganska händelserikt år. 

Jag började slutfasen på utbildningen, Pastoralinstitutet, med allt vad det innebar. 

Vi köpte radhus i Kalmar och lämnade vår älskade lägenhet i Lund. 

Lämnade Lund efter nästan 8 år där. Tänk vad mycket de åtta åren inneburit. 

Prästvigdes. Helt galet och så underbart. 

Fick äntligen komma ut i tjänst. 

Hösten blev sedan tillfället att komma in i allt det nya. 

Ha heltidsjobb både jag och Simon. 

Ha Ebba på nytt dagis. 

Ha ett hus. 

Men framför allt så har hösten sagt mig detta: 

"Du är på rätt plats."

Och det känns så fantastiskt. 

Att sedan ha fått avsluta året med att vara lägerpräst på Vintemötet finns det inte ord för. 

Det enda jag kan få fram nu är tacksamhet. 

Nu ligger det nya året framför. 

Nytt år, nya saker att se fram emot. 

2014, vad har du att ge? 

Kanske inte lika många stora saker som under 2013. 

Men ändå väntar stora saker. 

Och framför allt väntar det som är det största man kan vänta på. 

Fastan kommer kännas väldigt lång i år. 

Påsken 2014 är efterlängtad! 

Predikan: Första söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av min predikan (eller i alla fall manuset till den) jag höll i gudstjänsterna i Oskar och Örsjö på 1:a söndagen efter trettondedagen, 3 årg (2014-01-12). Temat för söndagen är Jesu dop.
Psalmer vi sjöng: 122:3-5, 256, 37, 96 (Oskar), 398 (Örsjö), 386. (Sjöng vi också kanske psalm 41 i Oskar?)

Predikan:

Låt orden från GT-texten klinga tillbaka:

”Var inte rädd, jag har friköpt dig,

jag har gett dig ditt namn, du är min.”

Hör hur Gud säger, inte bara till sitt folk Israel, utan till dig:

”Jag är din Gud, jag är den som räddar dig.

Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig.”

”Därför ger jag min ende son i utbyte mot dig.”

”Så ÄLSKADE Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.”

Genom Jesus blir vi räddade, friköpta.

Det är genom Jesus, Sonen med stort S, som vi får vår synd förlåten.

Jesus är den som är utvald till att göra det möjligt för världen att försonas med Gud.

Och vid Jesu dop hörs rösten som högt och klart proklamerar detta:

”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Men Jesu dop är också vårt dop.

I vårt dop blir vi ett med Jesus, med Kristus.

Alltså är också vi Guds utvalda, vi är Guds barn.

Vi får höra rösten ”du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig”.

Vi är utvalda till att vandra i Jesu fotspår,

att vara lika honom, vår storebror.

Som Guds barn ska vi vara lika Jesus,

med vår kärlek till Gud och varandra.

Vi är inte utvalda till att döma: be-döma, för-döma, att visa hat.

Om kyrkan predikar hat, är den förgiftad.

Utan kyrkan, vi, är utvalda och kallade till att visa kärlek, förlåtelse, ödmjukhet, att vara bärare av Guds ljus och sprida det vidare.

Låta budskapet bli synlig för alla,

budskapet om att hur Gud kommer med kärlek och förlåtelse till alla.

Men Gud vill inte bara att alla andra ska veta hur mycket de är älskade.

Utan Gud vill att DU ska veta att han älskar DIG.

Precis för den du är.

Att du bär på en skönhet och att du – för honom – är utvald och älskad.

Att du alltid är sedd och älskad – för den du är,

oavsett vad andra säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.

Som Guds barn behöver vi våga släppa taget om kontrollen,

våga ge honom all tillit och förtröstan,

Det är så vi är just BARN inför Gud.

Vi behöver våga öppna upp vårt hjärta,

för att att komma nära Gud.

För det är där Gud söker dig,

det är där Gud vill vara: djupt rotad inne i ditt hjärta,

det är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig ovillkorligt, villkorslöst.

Du kanske tycker det känns som om det blir för nära?

Men han ser all din osäkerhet, alla dina brister,

men det får honom inte att blinka en enda gång.

Kom precis som du är till honom.

Du behöver inte be om ursäkt för den du är.

För Gud har skapat dig precis så.

Och även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,

så tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.

Han trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,

han dog och besegrade döden för dig.

För att han älskar dig.

Så öppna upp ditt hjärta, låt det börja.

Erkännandet av ditt behov av honom i ditt hjärta,

är nyckeln till att vara verkligt fri.

Ovillkorligt och gränslöst älskar han dig.

Låt det inte finnas någon rädsla.

Släpp taget och bara bli fri.

”Var inte rädd, jag har friköpt dig,

jag har gett dig ditt namn, du är min.”

”du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig”.

(För den som läst mina predikningar från Vintermötet, bland annat 2013-12-30, märker att jag återanvänt lite... :P )

Predikan 2013-12-31

När det var nyårsafton på Vintermötet 13-14 "Den utvalde" firade vi en midnattsmässa med förnyelse av våra doplöften. Mässorna som firas på Vintermöten just på nyårsnatten kan vara något av det bästa som finns. Inledningsvis få påminna sig om sitt dop på ett väldigt starkt sätt, fortsätta gudstjänsten med läsningar, predikan och härlig lovsång för att sedan lagom till tolvslaget gå ut på kyrkbacken. Där titta på fyrverkerier och önska varandra ett gott nytt år. Sedan gå in i kyrkan igen under lovsång och fortsätta gudstjänsten, gå in i gudstjänstens måltidsdel - inleda det nya året med nattvard. Awesome!

Innan mässan är det först middag. Här är jag (Obi-Wan) och käre broder Fredrik (Yoda) på väg till det inledande minglet.
Foto: Stine R W

Fader Fredrik och Fader Maria. :)
Foto: Torsten T

Tillbaka till midnattsmässan...

Texter som lästes:
Gammaltestamentlig text: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg. (Ej hela)
Epistel: 2 Pet 1:16-18
Evangelium: 1 söndagen efter trettondedagen, 1 årg (Matt 3:13-17):
13Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. 14Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” 15Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.16När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. 17Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Predikan

Precis i början av Harry Potter-berättelsen får vi läsa om eller se hur Harry blir lämnad vid sin mosters hus, mitt i natten. Jag minns inte riktigt hur det är i boken, men filmen såg jag ganska nyligen.

Minerva McGonagall säger, då hon och några andra, är på väg att lämna den föräldralösa pojken på trappen:

”Han jan inte bo här med dessa mugglare. I vår värld kommer han bli berömd.”

Albus Dumbledore svarar henne då att ”det är bra om han slipper all den uppmärksamheten – tills han är mogen för det.”

Det blir ju så att Harry växer upp hos sin mosters familj – men efter ett antal år får han ett brev adresserat till honom, eller inte bara ett, utan mängder. Han får sin inbjudan till att börja på Hogwarts, skolan för häxkonst och trolldom. Han sin kallelse till skolan. Med alla dessa brev så går det inte att missa vem, eller vad, han egentligen är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Nu är tiden inne. Han är utvald till att komma till Hogwarts. Nu börjar hans verkliga resa.

Den här starten för Harry Potter skulle vi kunna jämföra lite med Jesus.

Det är givetvis inga vattentäta skott i denna jämförelse – men jag gör ett litet försök så får ni missförstå mig rätt.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att änglarna i himlen tyckte det verkade va ett himla konstigt och dumt beslut av Fadern att skicka ner sin son – dessutom den ENDA Sonen – till jorden, ner till de där människorna som var så himla stökiga, särskilt bland det judiska folket som gång på gång på gång misskötte sig även att de var Guds egna folk. Sonen hade det ju mycket bättre där i himlen. Änglarna visste ju dessutom vem Sonen var, till skillnad från människorna. I himlen var han ju redan berömd! Änglarna kunde ju hylla och behandla honom mycket bättre än vad de där människorna förmodligen skulle klara av.

Men Fadern vet vad som behövs göras. Det är till jorden Sonen måste komma för att utföra det han är utvald till, även om människorna ännu inte vet vem han är.

Och nu när Sonen ska lämnas till det där stökiga folket,

så ska han inte – till änglarnas förvåning – inte lämnas hos den religiöst utbildade gruppen, som kanske ändå skulle kunna behandla Sonen lite i närheten av vad änglarna skulle gjort.

Nä, den religiösa eliten är inte den rätta platsen. Utan hos en enkel, helt vanlig ung flicka från Nasaret, och med en enkel snickare, flickans fästman. Där, i enkelheten, ska Sonen växa upp.

Här är ett av de där skotten som inte är vattentäta. Jag skulle inte påstå att det är speciellt mycket likheter mellan Maria och Josef och den familj som Harry får växa upp med...

Men i alla fall …

När tiden är inne ska Sonen få träda fram, då han är mogen för det.

Vi kan läsa om när Jesus själv som tolvåring hänger i templet och att han själv vet att det är där han ska vara, men det är inte då han träder fram ordentligt.

Men i samband med Jesu dop det går inte att missa vem han är, det är påtagligt att han är mer än en vanlig människa. Han är utvald, han är DEN utvalde. Nu är tiden inne. Nu börjar den verkliga resan. Kallelsen till hans uppdrag blir påtaglig.

”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Under lägrets gång har vi nämnt hur också vi är utvalda.

I dopet har Gud utvalt oss, sagt till dig och mig:

”Du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig.”

I dopet blir vi ett. Vi blir ett med Kristus och vi blir ett med varandra.

I Bibeln skriver Paulus om hur vi i dopet tillsammans är en kropp,

och vi alla där är olika kroppsdelar.

De olika kroppsdelarna behövs för att vara en kropp,

kroppen kan inte bara bestå av t.ex. händer.

Kroppen är en, men kroppen består inte av en enda del, utan av många.

(1 Kor 12, Gal 3)

Vi är utvalda till våra olika platser.

Vi har fått olika gåvor att vårda och ta hand om.

Precis som att Harry Potter och de andra är duktiga på olika typer av trollkonst. 

De kompletterar varandra med sina olika kunskaper och färdigheter.

Vi måste tillåta oss själva att vara dessa olika redskap på jorden,

att dela med oss av våra redskap till varandra.

Meningen är att vi ska vara olika, för vi måste ju komplettera varandra.

Men samtidigt är vi lika,

för att vi i dopet är ett med Kristus och ett med varandra.

Vi är inte länge – som Paulus säger – jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (Stockholmsstiftare eller Växjöstiftare) – utan alla är vi ett i Kristus.

Vi är lika, för vi är utvalda av Gud, vi är alla Guds barn.

Predikan 2013-12-30

När Vintermötet 13-14 "Den Utvalde" hade sin tredje lägerdag gästades vi av biskop Jan-Olof.
På förmiddagen höll han mässa och på eftermiddagen höll han föredrag.

Det var fint att få göra altartjänst tillsammans med vigningsbiskopen!

På kvällen var det dags för lovsångs- och förbönsgudstjänst. Då höll jag predikan.
Text som lästes var Kol 3:12-17:

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Predikan:

James Potter, Harrys pappa, beskrivs både som en begåvad trollkarl, men även som väldigt elak i tidiga tonåren – och framförallt att han var väl medveten om att han var populär och duktig, vilket gjorde honom högmodig. Lily Potter, Harrys mamma, beskrivs också som väldigt begåvad – men samtidigt väldigt ödmjuk. När Remus Lupin, en gammal vän till Harrys föräldrar, har ett samtal med Harry, berättar han om Lily (i filmatiseringen är det Lupin, i boken Snigelhorn):

”Din mor stöttade mig när ingen annan gjorde det.

Hon var inte bara en enastående häxa.

Hon var också en ovanligt snäll kvinna.

Hon hade en förmåga att se skönhet hos andra.

Kanske speciellt hos dem som inte kunde se den själva.”

Att kunna se den skönheten som Lily kunde se,

tänker jag verkligen är ett sätt att iklä sig den medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och det tålamod som nämns i texten vi hörde,

det som vi som Guds utvalda, heliga och älskade ska iklä oss.

Tänk om vi alla kunde vara så mot varandra.

Att vi kunde blicka mot varandras skönhet,

istället för kanske det som stör oss hos andra.

Tänk vad många vi skulle vara det där ”Vid-behov-rummet” för,

som jag pratade om här om dagen. 

Tänk vad många av oss som skulle känna att det var vi som hittade ”Vid-behov-rummet”, 

att vi fått höra att vi bär på en skönhet, även att vi inte kan se den skönheten själva.

Men nu är vi ju inte alltid som Lily. Vi är inte så duktiga på att se andras skönhet, eller vår egna heller för den delen. Vi är snarare bättre på att se och berätta om motsatsen.

(!) Men Gud (!) vill alltid berätta för dig om din skönhet,

att du – för honom – är utvald och älskad.

Gud vill ju vara ditt ”Vid-behov-rum”.

Där du ska få känna att du alltid är sedd och älskad – för den du är.

Oavsett vad andra säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.

Låt denna stund, som vi ska ha med lovsång och bön,

bli en stund där du tar vara på att våga öppna dig för Gud,

där du vågar visa och erkänna för Gud att han är ditt ”Vid-behov-rum”.

Låt det bli en stund mellan dig och Gud,

där du vågar släppa taget om kontrollen,

där du vågar ge honom all tillit och förtröstan,

där du vågar vara som ett barn inför Gud,

där du vågar sjunga till Guds lov rakt ifrån ditt hjärta.

För det är därifrån vår lovsång måste komma,

det är där vi måste öppna oss för att komma nära Gud: hjärtat.

Vi måste låta vår lovsång vara hjärtats lovsång.

Jag tror att det är först då du kan upptäcka

att det är där Gud söker dig,

att det är där Gud vill vara: djupt rotad inne i ditt hjärta,

att det är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig ovillkorligt, villkorslöst.

Du kanske tycker det känns som om det blir för nära?

Men han ser all din osäkerhet, alla dina brister,

men det får honom inte att blinka en enda gång.

Kom precis som du är till honom.

Du behöver inte be om ursäkt för den du är.

För Gud har skapat dig så som du är.

Och även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,

så tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.

Han trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,

han dog och besegrade döden för dig.

För att han älskar dig.

Så öppna upp ditt hjärta, låt det börja.

Erkännandet, av ditt behov av honom i ditt hjärta,

är nyckeln till att vara verkligt fri.

Ovillkorligt och gränslöst älskar han dig.

Låt det inte finnas någon rädsla.

Släpp taget och bara bli fri.

För villkorslöst älskar Gud dig.

(Den som håller sig uppdaterad på musikfronten kanske märker att slutet på predikan kommer från en särskilt låt, nämligen denna. ...och här är den officiella videon. Tycker man gott och väl kan se båda två!)