SAAAAY WHAAAT?! Predikan med en OS-referens?!

Här kommer predikan jag höll i Örsjö kyrka nu ikväll (2014.02.16).

Septuagesima - Nåd och tjänst. 3 årg. 

OS är i full gång. Nu är det inte så att jag är någon entusiast - vilket gör att jag själv är väldigt förvånad över att referera till det i en predikan... Men eftersom min man är väldigt intresserad så är det OS som visas på TV hemma. Det slog mig att det verkligen är galet många som är med och tävlar i de olika grenarna. (Det slog mig kanske främst på invigningen, men också när man tittar på grenarna.) Det gör mig fascinerad att det är så många. Det är så många som är med och tävlar, fast de redan vet att de inte kommer få någon medalj, att de inte ens kommer hamna på topp-10, för de vet att deras personbästa inte är i närheten för att hamna där. Kanske är detta mest tydligt (i alla fall för mig) i grenarna för längdskidor, där de är många och de ska kämpa ganska länge. Men även om de vet att de inte hamnar högt upp på resultatlistan, så är de ändå med och tävlar och kämpar. De sträcker sig ändå mot målet. Och man vet ju faktiskt aldrig vad som kan hända, alla de andra kanske åker av banan, på ett eller annat sätt! Även den som är tippad som favorit måste kämpa, för den har aldrig guldet i sin hand innan den vunnit.

Det slog mig att det måste vara detta Paulus talar om i dagens epistel. Ja, alltså inte OS, men att vi som kristna måste vi vara beredda på att kämpa på samma sätt. Att ständig sträcka oss mot det som ligger framför och löpa mot målet, för att vinna priset som Gud kallat oss till, priset som är det eviga livet. Men vi ska heller inte ta för givet att priset redan är vårt. Vi ska inte tror att vi redan har det i vår hand, men att vi gör allt för att gripa det. Vi behöver ständigt sträcka oss mot målet, det är vår kallelse. Vi behöver göra det även om vi vet att vi kanske inte kommer först. Jag kanske inte gör den störta insatsen för att världen ska bli bättre. Jag kanske inte är bäst på att följa Jesus. Jag kommer med största sannolikhet inte bli helgonförklarad. 

Men jag behöver ändå följa kallelsen att vandra efter Jesus, sträva efter att låta Guds kärlek strömma genom mig. ”Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek.” (Moder Teresa). Jag ensam kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Sen är det ju så att Gud inte alltid värderar och gör så som vi tänker oss. Först ska bli sist – sist ska bli först. Det som kanske känns som storslaget i våra ögon, eller det som kanske är litet och meningslös våra ögon, kanske inte är det i Guds ögon.

Och även om Paulus talar om vår kallelse som ett lopp, om att vi ska kämpa och sträcka oss mot priset, så handlar det inte om att tävla mot varandra i fromhet. Men vi behöver följa vår kallelse till kärlek ändå. Vi måste ändå leva våra liv i kärlek till Gud, till våra medmänniskor och till det liv Gud har gett oss.

Jag tänkte avsluta med tankar från Moder Teresa:

”Det goda du gör idag glömmer människor ofta i morgon. Gör det ändå.

Om du är generös kanske människor anklagar dig för att ha själviska motiv. Var generös ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att vinna falska vänner och sanna fiender. Var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kanske människor lurar och utnyttjar dig. Var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du tillbringar år med att bygga upp kan någon kanske förstöra över en dag. Bygg ändå.

Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka. Var lycklig ändå.

Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt. Men ge ändå världen det bästa du har.

Du förstår: när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud. Det var ändå aldrig mellan dig och de andra.”

Amen.