Snart väntar fastan. Och Skåne.

Nu är bästa delen på kyrkoåret. I alla fall rent färgmässigt. ;) 

Imorgon bär det av till Skåne. Det är dags för återträff med Pastis-gänget. Eller ja. Det är väl egentligen mer fokus på att det är en kurs än en återträff. 

Det ska i alla fall bli väldigt roligt. Men jag är inte det minsta förtjust i hur tidigt klockan kommer ringa imorgon för att jag ska hinna med rätt tåg. Särskilt eftersom jag har varit på jobbet idag från nio till halv åtta... :P

Nöjd Mia nu när kyrkan och hon själv kläs i lila! 

SAAAAY WHAAAT?! Predikan med en OS-referens?!

Här kommer predikan jag höll i Örsjö kyrka nu ikväll (2014.02.16).

Septuagesima - Nåd och tjänst. 3 årg. 

OS är i full gång. Nu är det inte så att jag är någon entusiast - vilket gör att jag själv är väldigt förvånad över att referera till det i en predikan... Men eftersom min man är väldigt intresserad så är det OS som visas på TV hemma. Det slog mig att det verkligen är galet många som är med och tävlar i de olika grenarna. (Det slog mig kanske främst på invigningen, men också när man tittar på grenarna.) Det gör mig fascinerad att det är så många. Det är så många som är med och tävlar, fast de redan vet att de inte kommer få någon medalj, att de inte ens kommer hamna på topp-10, för de vet att deras personbästa inte är i närheten för att hamna där. Kanske är detta mest tydligt (i alla fall för mig) i grenarna för längdskidor, där de är många och de ska kämpa ganska länge. Men även om de vet att de inte hamnar högt upp på resultatlistan, så är de ändå med och tävlar och kämpar. De sträcker sig ändå mot målet. Och man vet ju faktiskt aldrig vad som kan hända, alla de andra kanske åker av banan, på ett eller annat sätt! Även den som är tippad som favorit måste kämpa, för den har aldrig guldet i sin hand innan den vunnit.

Det slog mig att det måste vara detta Paulus talar om i dagens epistel. Ja, alltså inte OS, men att vi som kristna måste vi vara beredda på att kämpa på samma sätt. Att ständig sträcka oss mot det som ligger framför och löpa mot målet, för att vinna priset som Gud kallat oss till, priset som är det eviga livet. Men vi ska heller inte ta för givet att priset redan är vårt. Vi ska inte tror att vi redan har det i vår hand, men att vi gör allt för att gripa det. Vi behöver ständigt sträcka oss mot målet, det är vår kallelse. Vi behöver göra det även om vi vet att vi kanske inte kommer först. Jag kanske inte gör den störta insatsen för att världen ska bli bättre. Jag kanske inte är bäst på att följa Jesus. Jag kommer med största sannolikhet inte bli helgonförklarad. 

Men jag behöver ändå följa kallelsen att vandra efter Jesus, sträva efter att låta Guds kärlek strömma genom mig. ”Alla kan inte göra stora saker. Men alla kan göra små saker med stor kärlek.” (Moder Teresa). Jag ensam kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Sen är det ju så att Gud inte alltid värderar och gör så som vi tänker oss. Först ska bli sist – sist ska bli först. Det som kanske känns som storslaget i våra ögon, eller det som kanske är litet och meningslös våra ögon, kanske inte är det i Guds ögon.

Och även om Paulus talar om vår kallelse som ett lopp, om att vi ska kämpa och sträcka oss mot priset, så handlar det inte om att tävla mot varandra i fromhet. Men vi behöver följa vår kallelse till kärlek ändå. Vi måste ändå leva våra liv i kärlek till Gud, till våra medmänniskor och till det liv Gud har gett oss.

Jag tänkte avsluta med tankar från Moder Teresa:

”Det goda du gör idag glömmer människor ofta i morgon. Gör det ändå.

Om du är generös kanske människor anklagar dig för att ha själviska motiv. Var generös ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att vinna falska vänner och sanna fiender. Var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kanske människor lurar och utnyttjar dig. Var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du tillbringar år med att bygga upp kan någon kanske förstöra över en dag. Bygg ändå.

Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka. Var lycklig ändå.

Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt. Men ge ändå världen det bästa du har.

Du förstår: när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud. Det var ändå aldrig mellan dig och de andra.”

Amen.

Predikoblogg?

Nej, min tanke är inte att omvandla min blogg till en predikoblogg även om det kanske verkar som det just nu. Jag vill gärna hålla min blogg levande och för tillfället är delandet av predikomanus den enda födan jag har att mata bloggen med.

Jag orkar helt enkelt inte mer för tillfället. Och jag vet inte vad jag annars skulle skriva.
(Det känns ändå som något vettigt: att lägga upp predikningarna. De kanske hjälper någon annan som fastnat i skrivandet. Eller kanske någon tycker de kan vara bra till den andliga uppbyggelsen.)
Det är ganska mycket grått ludd i huvudet och jag är glad över att jag lyckas få fram predikningar som gudstjänstbesökarna verkar tycka om (i alla fall några tackar för predikan efter gudstjänsten, jag får bara hoppas att de inte bara gör det för att vara trevliga :P ).

Jag är verkligen tacksam för att Gud kallat mig till tjänst i hans kyrka. Jag älskar att få leda gudstjänster av olika slag och det är underbart att, med Jesus i centrum, få möta människor i både glädje och sorg, i vardag och fest.

Men just nu längtar jag verkligen efter ledigheten. Tröttheten är så påtaglig och det går åt så väldans mycket energi vid allt jag gör i jobbet. Att prestera, leverera, fokusera. Vara närvarande, social, lyhörd, uppmärksam. Ja, allt det där som förväntas.

Jag ville ju mest bara säga det som står i första meningen. Det ska inte bli en predikoblogg. Men det blev lite till. Behövde väl få använda bloggen till lite mer än predikan. Även om jag egentligen inte orkar... :P

God natt.

Predikan 5:e söndagen efter trettondedagen

Delar åter ett pedikomanus. Betoning på manus. Omformuleringar skedde till viss del i gudstjänsterna. 

Hölls idag (2014-02-09).
5:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg, Sådd och skörd.

Psalmer vid sånggudstjänsten i Oskar: 2, 96, 721, 61, 249, 89.
Psalmer vid kvällsmässan i Örsjö: 2, 96, 721, 397, 89.

Ett allmänt uttryck som finns är ”att leva som man lär”. Det tror jag är svårt för de flesta av oss, i olika grad. Vi kan se det i de flesta sammanhang.

T.ex. kan en politiker gå på väldigt hårt om hur samhället ska styras och hur vi ska leva som medborgare – men politikern själv ska inte alltid omfattas av det. T.ex. kanske det blir lite fusk när det gäller att dela med sig av sin inkomst i form av skatt.

Eller t.ex. kan en vegetarian gå på sin omgivning väldigt hårt om hur dåliga de andra är som äter kött av olika slag. Att man ska hålla sig borta från köttet – oavsett om djuret levt fritt i naturen eller om det är uppfött för att slaktas. Det ska inte vara något onödigt lidande, djuren ska inte behöva dö bara för att jag vill ha en köttbit på tallriken. Men ingen regel utan undantag. T.ex. kan traditionen av julskinkan bryta det hårda ställningstagandet (fast det berättar man gärna inte om, precis som med skattefusket).

Ja, att leva som man lär. Det är lättare sagt än gjort. Det är lättare att bekänna Jesus med våra ord, men desto svårare att låta orden bli handling, att göra vår tro.

Jag tänker att det är det Paulus anknyter till i dagens epistel: att vi inte bara kan vara hörare, utan vi måste bli görare, för att bli rättfärdiga. Och Jesus avvisande ord går i samma spår: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.” Vi kan känna igen det ifrån när Jesus säger att ”inte alla som säger Herre Herre kommer in i himmelriket, bara de som gör min faders vilja.”. Jesus säger (i dagens text) att vi behöver ta oss igenom den trånga porten. Alltså, att trons väg är svår, att det inte är lätt att låta tron bli handling. Det är lättare sagt, än gjort. Det räcker inte att bara med munnens bekännelse, utan vi behöver göra vår bekännelse.

Men talet, munnens bekännelse har också betydelse. Våra ord är ju också handling. T.ex. hur vi bemöter varandra med våra ord, eller vad vi säger om andra. Våra ord som handlingar har kraft. De kan göra andra glada, men också förkrossade. Och vår tystnad mot andra kan också vara kraftfull och skada andra. Det vi säger till varandra är också handling. Vi ska mena allvar med det vi säger och det gör vi genom att t.ex. omvandla våra ord till konkreta handlingar. Att leva som man lär. Munnens bekännelse har betydelse. Både i vad vi säger till varandra, men också i att bekänna Jesus. Munnens bekännelse på Jesus ska inte vara tyst, men det räcker inte att bara prata. Vi kan fint stämma in i trosbekännelsen, i formuleringarna och bekänna Jesus som vår räddare.

Men vår tro är inte bara dogmer och fina formuleringar, utan vår tro måste omvandlas till handling. Munnens bekännelse kan bli vår goda frukt om orden får konsekvenser. Om ord och handling följs åt, om ord och handling blir ett, och om de har som grenar kopplingar till stammen, till Jesus, kan vi bära god frukt.

Det är hos Jesus vi hittar vår kraft och näring till att bära god frukt. Då kan våra hjärtan fyllas av kärlek, så att våra tankar, ord och handlingar präglas av kärleken. Den goda frukten sitter i våra hjärtan, i kärleken till varandra. Den är från hjärtat som våra tankar, ord och handlingar utgår ifrån (jmf Mark 7:15-23). Den goda frukten handlar om att vilja min medmänniska väl. Den handlar inte om att göra gott för att rädda mitt egna skinn. Jag kan inte lura till mig rättfärdigheten. God frukt handlar om att vilja göra andra väl, inte att utgå ifrån att rädda sig själv. Att bära god frukt handlar inte om att jag ska vara fylld av mig själv, att jag framhäver och lyfter upp mig själv för mina goda prestationer, att jag efter en god gärning slår mig för bröstet och säger: ”Se vad duktig jag varit! Se vilka goda handlingar jag gjort!”.

Att se mot mig själv och samtidigt bära god frukt, innebär att bli medveten om min egen synd. Se hur jag har del i världens bortvändhet från Gud. Det är ett steg i rätt riktning. Att jag ser att jag själv gör fel, att jag ser mina egna brister som innebär att jag inte lever som jag lär, att jag gör fel i både tankar, ord och handlingar, att jag inte älskar Gud över allting, att jag inte älskar min nästa som mig själv. Att ta ett steg i rätt riktning, är när jag jag förstår att jag gör mer ont än jag faktiskt kan förstår. När jag tar steget att bryta med mina synder, när jag vänder mig om – mot Gud, när jag tar min dagliga om-vändelse på allvar, då tar jag steget till att bära god frukt, då är jag på rätt håll. Då kan jag ärligt be Gud om hjälp att ännu mer se och bryta med mina synder, så jag jag få del av förlåtelsen, del av räddningen till evigt liv. Vi fick höra det i dagens GT-text: ”Om han upphör att synda... då skall han få leva.”

I vår omvändelse kan vi be Jesus glömma den dåliga frukten, så att vi på nytt kan försöka bära god frukt, på nytt visa kärlek till våra medmännsikor, på nytt sträva efter att leva som vi lär. Vägen mot livet innebär att älska ljuset mer än mörkret, att handla efter sanningen, att låta vår tro, våra ord bli handling.

Jag nämnde tidigare att Paulus talar om det: vi kan inte bara vara hörare, utan måste vara görare för att bli rättfärdiga. Men rättfärdigheten är inte beroende av laglydnad. Utan det är en gåva av nåd från Gud, som vi får del av genom vår tro på Jesus Kristus. MEN (!) som jag sagt: tron på Jesus innebär att den blir till handling. Tro utan handling är en död tro. Genom en uppriktig tro på Jesus Kristus kommer den goda frukten naturligt. På det sättet blir man görare genom sin tro, inte bara hörare eller bekännare blott med munnen. Det som finns i vårt hjärta syns utåt. Genom att verkligen låta Jesus bo i våra hjärtan så kan frukten bli god. 

Vi sjöng ju innan ”Glädje det är att få växa tillsammans”. Och eftersom det är lättare sagt än gjort, det här med att leva som man lär, så behöver vi hjälpa varandra att växa, att bära god frukt. Vi behöver tillrättavisa varandra, hjälpa varandra att se när det blir fel. Men det är inte vår uppgift att döma (för vi gör ju också fel, men kanske på andra sätt). Uppdraget att döma tillhör Gud. Men vi får inte glömma att dömandet inte är Guds första strävan. Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Jesus kom inte hit för att döma, utan för att rädda. Så ÄLSKADE Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

AMEN!

Predikan 3:e söndagen efter trettondedagen

Delar med mig av predikomanuset från idag (2014-01-26).

3:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg. Jesus skapar tro. 

Hölls vid sånggudstjänst i Oskar kyrka samt vid kvällsmässa i Örsjö kyrka. 

Psalmer: 337, 771, 251, 217 var gemensamma psalmer. Även 219 och 770 i Oskar och 393 i Örsjö. 

De fick sig en lång predikan idag... ;)

För några år sedan fanns det, i alla fall i Kalmar, en reklam för reflexer: ”Syns du inte, finns du inte.”

Det var för att uppmärksamma att man, särskilt i vintermörkret, behövde reflexer för att synas ordentligt, annars kunde bilisterna tro att man inte fanns där i närheten av körfältet, eller det kunde i alla fall vara väldigt svårt att upptäcka att man fanns.

Men den sloganen – ”Syns du inte, finns du inte” – verkar också idag vara en allmän attityd om hur man måste vara som människa. Man måste verkligen synas, för att faktiskt uppfattas som att man finns.

Filosofen René Descartes kan liksom slänga sig i väggen med sitt ”Jag tänker, alltså är jag.” (Cogito, ergo sum). I dag, för att finnas, måste man synas på olika sätt, det förväntas att man visa upp sig.

Man ska t.ex. synas i något TV-program. Det är faktiskt många program idag som är någon slags dokusåpa, det är inte bara skådisar som bygger upp TV-tablån, även om också kändisarna syns i dokusåpor (som tex Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö.) Det är helt vanliga människor som bygger upp mycket av våra TV-serier, eller att det i alla fall är program som ger vanligt folk möjligheten att synas i TV, få sina 15 minuter i rampljuset, även om vissa program innebär att hänga ut sig själv rätt rejält.

Vi har program som Sveriges mästerkock, Bonde söker fru, Farmen, Lyxfällan, Idol, Vem vet mest.

Eller kan man lyckas synas i rutan när Antikrundan kommer till stan. Det kanske rent av var någon av er som var där när de kom till Nybro, och som också syntes när programmet sändes för någon vecka sen!? Jag skulle i alla fall kunna rada upp hur många TV-program som helst,

men det kommer bli så tjatigt…

Men man kan ju också bli sedd, få sin uppmärksamhet genom annat: tidningar, sociala medier på internet så som facebook och twitter. Detta är, eller har i alla fall varit, väldigt stort bland ungdomar. Man ska synas mycket på internet och dessutom måste man få många som gillar att man syns, att man ha många följare o.s.v., annars finns man inte.

Jag tycker givetvis inte att den där sloganen (Syns du inte, finns du inte) är något att leva efter – möjligtvis bara när det gäller reflexer...

Men om vi ändå skulle göra det så kan vi vara säkra på att ändå finnas. För även om vi inte är med i TV eller vad det nu kan vara, så finns det alltid någon som ser oss, som ser dig och mig. Och det är Gud. Jag tror Gud ser på ett lite annorlunda sätt än vi. Det finns inget tillfälle då du inte syns. Du är alltid sedd av Gud. Vi måste inte hålla på att synas i rampljuset för att finnas. Vi finns ju ändå, även om vi inte syns i olika former av media. Och ni vet, precis som jag, att många saker inte syns, men finns likväl.

Det finns en berättelse om en kapten som hade en diskussion om Guds eventuella existens med den kristne soldaten Jonsson. Hela kompaniet marscherade förbi en kyrka.

Kaptenen: Kan ni se kyrkfönstren, soldater?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se kyrktornet?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se alla träden här runtomkring?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se soldat Jonsson?

Alla: Ja, kapten!

K: Kan ni se Gud?

Alla: … N-nej, kapten!

K: Precis. Alltså finns inte Gud!

Efter en stunds tystnad vänder sig soldat Jonsson till sina kamrater.

J: Soldater, kan ni se kaptenens uniform?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans fina medaljer?

Alla: Ja, Jonsson!

J: Kan ni se hans intelligens?

Alla: …N-nej, Jonsson!

J: Precis. Alltså har kapten inget förstånd!

Det finns skäl att tro, även om man inte kan se.

Saker finns även om de inte syns!

I dagens text från Johannesevangeliet står det att mannen, och folket i hans hus, kom till tro när sonen blivit räddad: när de sett att Jesus faktiskt hade makten och kraften att göra under. Vi läser om hur Jesus skapar tro. Det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett.

Senare i Johannesevangeliet kan man läsa, att efter Jesu uppståndelse behövde en av lärjungarna, Tomas tvivlaren, verkligen se. Jesus lät honom se, och Jesus lät Tomas känna på hans sår. Jesus säger till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro! Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror!”

Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett Jesu kraft och makt till helande så som mannen i dagens evangelieläsning? Kan vi våga tro, fast vi inte kan se Gud? När vi inte kan se Gud, precis som på samma sätt som vi inte kan se förståndet, kan vi då våga tro att Gud ändå finns?

Jag tänker att det är som med svampen i skogen, vi måste börja leta innan vi kan säga att den inte finns. Vi kan inte bara säga ”Det är inte säsong”. Det är svårt för oss att säga bestämt ”Det finns ingen svamp.” innan vi letat igenom hela skogen. Precis som det måste vara svårt att säga bestämt ”Det finns ingen Gud.” bara för att man inte sett spåren av honom. Vart vi än går i livet, i skogar, berg och dalar och letar efter vår svamp, behöver vi vara medvetna om att vi har en vän som följer oss. Han må vara osynlig, men vi kan höra hans röst, som talar stundom varning, stundom tröst. Men vi kanske tvivlar, likt Tomas, för som sagt, det är helt klart lättare för oss att tro, när vi har sett. Vi får förlita oss på att vi kommer att få se, att vännen en gång inte längre ska vara osynlig för oss, att vi en dag kommer få möta honom, ansikte mot ansikte.

Men vad innebär det egentligen för oss att se? Vad innebär det egentligen för Gud att synas? Måste Gud synas, rent konkret, måste vi kunna känna på hans sår, för att han ska finnas? Det kan ju vara lätt att tvivla på Guds existens, det kan vara svårt med tron, när vi ser oss omkring, all ondska som finns framför våra ögon. Men för vissa är det tvärt om, genom att se sig omkring så kan man inget annat än tro.

Det finns en berättelse om en flicka som ställde en fråga som hon tänkt på länge till sin storebror:

Jonas kan man se Gud?

Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar,
så han avfärdade henne:

Nej, toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.

Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma:

Mamma kan man se Gud?


Mamman svarade så ärligt hon kunde:

Nej, älskling min, det kan man inte.
Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom.

Senare tog flickans farfar med henne på en fisketur.
När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar,
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som utstrålade lugn och trygghet.
Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till:

Farfar, kan man se Gud?

Den gamle mannen satt tyst en lång stund.
Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett leende:


Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar,

så ser jag inget annat än Gud.

Kan vi våga tro, fast vi kanske inte ser? Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett honom? Kan vi bli se saliga, de som inte sett men ändå tror?

Och vad innebär det egentligen för oss att se, att se Gud? Och vad innebär det egentligen för Gud att synas? Gud går inte efter principen ”Syns du inte, finns du inte.”

Vi får lägga vår tillit i att vår vän alltid finns där, även om han är osynlig. Vi får bygga vår tro på att Gud finns, även om vi inte konkret kan se honom. Ständigt får vi be honom: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.”

Amen!


P.S. Berättelsen om kapten och Jonsson kan man hitta i Con Dios ledarhandledning, Johan och Kristina Reftel. Berättelsen om flickan som frågar sig om man kan se Gud kan man hitta i Det är aldrig kört samlingsvolym, Kristina Reftel. D.S.