Predikomanus till 8:e söndagen efter trefaldighet (Andlig klarsyn), 2:a årgången.
Hölls vid gudstjänst i Madesjö och vid mässa i Bäckebo.
Psalmer: 333, 688, (59), 769/721, 200:7-8
Jag har ett armband på mig här.
Och jag är absolut
inte ensam om att ha ett sådant. WWJD står det.
Det är en
påminnelse om att i olika situationer i livet ständigt fråga sig:
Vad skulle Jesus göra? What Would Jesus Do? WWJD.
Att tänka sig in i
vad Jesus skulle göra
kan vara att hjälpa
någon ur en knipa.
Det kan vara att
finnas till för den som sörjer.
Det kan vara att
säga ifrån när någon inte blir schysst behandlad – oavsett om
det är på skolan, arbetsplatsen eller på andra sidan jordklotet.
Det kan vara att
lägga ner stridsyxan när ilskan biter som hårdast,
att, som Jesus
säger, vända andra kinden till.
För mig blir det
också en ständig påminnelse om att tro inte handlar om munnens
bekännelse. Att det inte handlar om att ställa sig och ropa ut
hur ofta man ber i
Jesus namn. Utan att tro handlar om
handling.
Även om Jesus pratar mycket om husbygge i dagens evangelietext så
är det inte just det som är det centrala – utan det centrala i
texten är att munnens bekännelse av tron inte är det väsentliga.
Den
bekännelsen räcker inte i ett liv med Gud, i ett liv i Jesu
efterföljelse.
Det spelar ingen
roll om man säger ”I
Jesu namn” eller ”I Guds namn”
– för i grund och
botten handlar det om handlingen.
Det finns ingen mening i att högt proklamera och redogöra för våra
kristna bedrifter, att på något sätt visa upp vad vi gjort
för Gud – oavsett om uppvisningen är inför Gud eller varandra.
För Gud behöver vi inte berätta, för han vet redan, och det
fyller ingen mening i att visa upp våra bedrifter för varandra.
Livet är ingen tävling.
Uppmaningen vi får är: att vi bara ska göra.
Vi ska höra Guds ord – och ta vara på det.
Vi ska höra till Jesu ord – och handla efter det.
Vår tro bygger inte på ord, lagfromhet dogmer och läror.
Det räcker inte att bara stämma in i trosbekännelsen
(den handlar mer om att visa samhörighet med andra kristna).
Uppmaningen är inte att vi ska höra Guds ord och bara låta vår
tunga bekänna vår tro.
Utan uppmaningen är att höra ordet och handla efter det
– låta vår kropp
bekänna vår tro.
Vår tro på Jesus innebär handlingar, att agera.
”Du
är inte kristen för att du gör goda gärningar, utan du
gör goda gärningar därför att du är kristen” /Martin Luther
Genom vår tro ska
de goda handlingarna komma – vi ska bära god frukt som vi ibland
säger i kyrkan. Vi tar till oss Jesus i våra liv och försöker
efterlikna honom – och det sjöng vi om i början av gudstjänsten:
att vi skulle söka efter att leva som Frälsaren
lär.
Att göra så som Jesus skulle ha gjort.
Trons bekännelse är inte munnens bekännelse, utan kroppens.
Tron handlar om handling.
Och det handlar om att kärleken ska bryta igenom hos oss
(vilket vi också sjöng i början av gudstjänsten).
Att kärleken från Gud inte bara
stannar i oss utan att kärleken tar sitt fäste och bryter
sig igenom så att kärleken sprids, att vår tro
och Guds kärlek blir synlig i våra vardagshandlingar, i våra
möten med andra människor, i vårt möte med hela skapelsen (som vi
människor är satta till att förvalta).
Och precis som grunden är viktigt för ett hus när det stormar,
så är hjärtats förankring viktigt i våra liv när vi utsätts
för prövningar.
Att vi är djupt rotade i vår tro, att vi har ett djupt rotsystem,
så det inte spelar någon roll om något kommer och kapar oss,
försöker bryta ner oss, utan vi kan växa upp igen.
Om vi ser vår kropp som huset för vårt liv, så finns grunden i
djupet av våra hjärtan.
I vårt hjärta, i vårt innersta djup, behöver kärleken ha sitt
fäste, vi behöver vara förankrade i Gud.
Det är Gud, livets arkitekt, som har gett dig ritningen för livet.
Och
det är lättare att bygga på livets hus om man tar till sig
ritningen och har kontakt med arkitekten.
Gud vill vara med
när du bygger upp ditt liv. Gud vill vara en del i ditt liv. Han
vill bo i ditt djupaste inre.
Det innersta djupet
kan bara du själv och Gud nå.
Öppna upp. Tillåt
Gud komma in där och ta plats.
Det är där du
behöver Gud, där behöver Jesus finnas.
Att vara förankrad
i Gud innebär inte att vara uppe i det blå.
Innebär inte att
vara uppe och sväva på några moln.
I livet behöver
livets arkitekt vara med. Om vi förankrar oss i Gud är vi
förankrade i livet och verkligheten. Det är hos Gud vi finner
den djupaste verkligheten, för Gud är verkligheten själv.
Amen.
