...när man planerar.
Mia någon gång förra veckan:
Jaha, besiktning av bilen. Jag bokar nästa fredag, tidigt på morgonen. Vi har ju instuderingsdag och ska skriva doptal mm. Skönt att fixa med bilen tidigt så man kommer igång med plugget.
Mia i morse (torsdag):
Jag är så sjuuuuuuuukt trött! Varför bokade jag in bilen så sjuuuuuukt tidigt?! Lite sovmorgon hade jag väl kunnat ge mig?! Ja, ja, jag får väl se det positiva - iofs är det inte så mycket kvar att plugga på imorgon, bara skriva doptal, men jag kommer ju ändå komma igång med att skriva det om jag ska upp och fixa med bilen.
Mia, något senare samma dag (typ 23:50):
Doptal färdigt. Det var ju bra. Men känner ändå detta med min fina planering: FAIL!!!
Godnatt.
fredag 22 februari 2013
måndag 4 februari 2013
Döden, döden, döden...
Jag tycker alltid mina vänner blivit mindre sociala under tiden de gått på Pastis. De har brukat uttryckt sig i stil med "efter skolan är man helt slut och orkar inte göra någonting - inte ens bara hänga".
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.
Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?
Eller?!
Men helt plötsligt förstår man.
Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.
På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?
Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!
Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.
Döden, döden, döden.
Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?
De vill bara gå hem. Bara få vara ensamma. Bara få lägga sig och sova.
Jag har givetvis tyckt att detta har varit tråkigt. Både för deras egna del att de blir så trötta - men också för min egna del som inte fått träffa dem lika mycket. Jag har givetvis försökt ha förståelse men någonstans kanske jag också tyckt att de ska skärpa sig - så jobbigt kan det väl ändå inte vara?
Eller?!
Men helt plötsligt förstår man.
Idag har jag haft examination av begravningsgudstjänsten. Fullt ös och fullt fokus.
Först hålla en hel begravningsgudstjänst i ungefär 30 minuter och sedan ta emot respons under lika lång tid. Lunch. Sen två begravningsgudstjänster till - fast nu vara en väldigt aktiv lyssnare, notera och studera sin klasskamrats varje ord och handling. Sedan respons.
På vägen hem idag kände jag mig inte så trött. Men när jag väl kommit hem med Ebba blev jag helt nedslagen. All ork bara försvann. Tur att Ebba hade matlåda som jag bara behövde ställa i micron. Sen lät jag mig bli nedslagen i soffan tillsammans med Ebba och Stitch. När Simon kom hem var jag gråtfärdig. Jag kände mig så ynklig i min trötthet. Om jag blir så här utslagen av skolan - hur ska det gå sen?!?
Äh! Skärp dig Mia. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara?!
Jo, lite. Men just nu är jag kanske också i lite chocktillstånd.
Jag har ju pluggat på teologen väldigt länge. Där är tempot lite annorlunda. Där är fokus lite annorlunda. Där är mer utrymme för långa kaffepauser.
Jag måste nu vänja mig vid andra rutiner. Jag måste nu vänja mig vid att tömma ur mig på ett annat sätt. Just nu känns det väldigt bra med att ha Pastis mellan teologen och "verkligheten" så det finns utrymme för tillvänjning.
Döden, döden, döden.
Imorgon blir det fyra till begravningar att hålla fokus på.
Helt plötsligt förstår man sina vänner.
Döden, döden, döden.
Jag är dödstrött och har bara babblat på.
Jag behövde få ur mig lite.
Kul om du orkat läsa och bry dig om mina tankar ända ner hit... Tack...?
Dagens begravningsövningar hölls i Klosterkyrkan, Lund
fredag 25 januari 2013
torsdag 24 januari 2013
Slutet...
...som är början på något nytt.
(Jag blev påmind genom Stines inlägg att det var dags att uppdatera...)
För ungefär en vecka sedan hade jag min sista dag på universitetet.
Det är galet.
Jag har samlat ihop 300 hp (högskolepoäng) vilket motsvarar 5 års studier.
Under studietiden har jag dessutom hunnit med en termin på folkhögskola, så lägg på ett halvår.
Slutet av universitetsstudierna innebär början på något nytt.
I tisdags började jag på Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund, eller Pastis som vi kallar det.
Där kommer jag gå fram till sommaren, så utbildningen blir en termin till - 6 års studier...
Jag hoppas att terminen på Pastis blir en lärorik termin, att det blir en termin där jag får den förberedelse jag behöver.
När väl Pastis tar slut är det i sin tur början på något helt nytt...
Jag börjar mer och mer se hur drömmen blir till verklighet.
Bitar fortsätter att falla på plats.
De faller på plats så där bra så man tror att man fortfarande drömmer.
Nästan så att man undrar när raset ska komma.
Men raset behöver ju faktiskt inte komma bara för att livet går framåt.
Jag behöver ändå säga: Tack Gud för att du är god. Tack för allt det goda Du ger mig i mitt liv!
Vi har bott här i Lund i drygt sju år.
Snart kommer vi flytta, lämna Lund.
Starta upp på nytt.
Det känns på ett sätt tråkigt men samtidigt så mycket bättre att få lämna Lund.
Jag har varit färdig med Lund länge.
Nu vill jag hem, hem till den staden som är hemma på riktigt.
Kalmar, jag saknar din skönhet, den skönhet som kan vara så svår att se när man hade den precis framför sig. Jag hoppas att jag aldrig mer ska vara blind för din skönhet.
Åter måste jag säga: Tack Gud för att du är god. Och tack för att du kallar mig tillbaka till mitt hem!
(Jag blev påmind genom Stines inlägg att det var dags att uppdatera...)
För ungefär en vecka sedan hade jag min sista dag på universitetet.
Det är galet.
Jag har samlat ihop 300 hp (högskolepoäng) vilket motsvarar 5 års studier.
Under studietiden har jag dessutom hunnit med en termin på folkhögskola, så lägg på ett halvår.
Slutet av universitetsstudierna innebär början på något nytt.
I tisdags började jag på Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund, eller Pastis som vi kallar det.
Där kommer jag gå fram till sommaren, så utbildningen blir en termin till - 6 års studier...
Jag hoppas att terminen på Pastis blir en lärorik termin, att det blir en termin där jag får den förberedelse jag behöver.
När väl Pastis tar slut är det i sin tur början på något helt nytt...
Jag börjar mer och mer se hur drömmen blir till verklighet.
Bitar fortsätter att falla på plats.
De faller på plats så där bra så man tror att man fortfarande drömmer.
Nästan så att man undrar när raset ska komma.
Men raset behöver ju faktiskt inte komma bara för att livet går framåt.
Jag behöver ändå säga: Tack Gud för att du är god. Tack för allt det goda Du ger mig i mitt liv!
Vi har bott här i Lund i drygt sju år.
Snart kommer vi flytta, lämna Lund.
Starta upp på nytt.
Det känns på ett sätt tråkigt men samtidigt så mycket bättre att få lämna Lund.
Jag har varit färdig med Lund länge.
Nu vill jag hem, hem till den staden som är hemma på riktigt.
Kalmar, jag saknar din skönhet, den skönhet som kan vara så svår att se när man hade den precis framför sig. Jag hoppas att jag aldrig mer ska vara blind för din skönhet.
Åter måste jag säga: Tack Gud för att du är god. Och tack för att du kallar mig tillbaka till mitt hem!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)