Verkligheten som närmar sig.

Helt plötsligt känns det så mycket närmare.

Helt plötsligt känns den där verkligheten mycket mer på riktigt.

Snart är det verklighet.

Snart ska jag ut i det verkliga arbetslivet.

Idag har jag haft samtal med biskop Jan-Olof.

Och efter det känns allt helt plötsligt mer på riktigt.

Att på allvar sitta och prata med Jan-Olof om hur allt är...

Hur man känner inför att vara färdig.

Hur man tänker kring missivförsamlingen man fått.

Hur man funderar kring prästvigningsassistent.

Hur man tycket att livet i allmänhet är.

...gjorde att lugnet sjönk in i kroppen.

Pusselbitarna börjar falla på plats.

En hel del bitar är kvar, men rambitarna ligger i stort sätt på plats.

Det känns skönt.

Det är mindre än nio månader kvar.

Tänk vilken tur att jag tror på Gud.

Att jag förtröstar på min Herre.

Allt får vila i min Faders händer, alla bekymmer får han bära,

så att jag, i hans omsorg, kan vila tryggt och stilla.

Gamla känslor kommer upp till ytan...

Ibland kommer gamla känslor upp till ytan.
Det skulle kunna vara något bra men det är det inte denna gång.

Jag skulle vilja skriva samma sak som jag gjorde när jag var 15.
Jag skrev det nog också när jag var 17.
Då skrev man inte blogg utan dagbok på Lunarstorm.
Härliga tider va?

Det handlar om bekräftelse. 
Självklart.

Att de som kallar sig för mina vänner eller dylikt inte bara visar det med sina ord, utan också genom sina handlingar.
Inte bara säger att jag är bra, trevlig och härlig utan också visar det genom att t.ex. ta initiativ till att träffas utanför arbete eller skola.

Jag blir nu (precis som då på lunarstormstiden) ganska trött på att det alltid känns som att det är främst jag som ska ta alla initiativ.
Initiativ till att ta den där fikan, att bara mys-hänga, att ha spelkväll, att ta en öl, att komma och hälsa på med övernattning eller vad det nu kan vara...
...initiativ till att umgås.

Jag känner mig helt enkelt ledsen och kanske också lite trampad på.
...ledsen för att jag inte verkar vara en del av livet hos de vänner som jag anser vara en del av mitt liv.

Jag har alltid blivit mer ledsen när jag blir sårad av vänner än av den närmsta familjen.

För mig är vänner viktiga, för mig har alltid vänner varit familj.
Så är det bara. Punkt slut.


Och nu ska man lyckas somna med dessa känslor i hjärtat, i huvudet... ...i magen.
Jag får väl stöta bort mina känslor och som vanligt försvara mig med att jag kanske bara överdriver.


Ibland kommer gamla känslor upp till ytan och det känns bara för djävligt.


Godnatt.

Insomnia...

... I can't get no sleep.

Sleepless in Lund.

Jag har glömt hur man gör när man somnar. Någon som vet hur man gör?

Jag avundas min man.
När vi sagt godnatt somnar han. Väldigt fort. Jag märker det. Hans andning blir lugn och han ligger stilla. Så som man gör när man sover.

Jag däremot tar väldigt lång tid på mig. Vissa nätter tar det längre tid än andra. Jo tids nog somnar jag så helt sömnlös är jag inte.
Men min andning blir inte så där lugn som mannens. Den fortsätter vara typisk vaken och lite "ansträngd" - alltså sådär pustande som när man väntar och inget händer.
Inte heller ligger jag stilla. Rätta till täcket lite. Kanske klia lite på armen (inte för att det kliar, men bara för att). Flytta lite på benet. Rätta till täcket. Vrida lite på huvudet och inse att då kommer yrseln och då snabbt vrida tillbaka huvudet. Klia på handen. Trycka lite på kudden. Rätta till täcket. Klappa lite på mannen (som inte reagerar eftersom han redan sover djupt). Klia på benet. Ja och så behövs täcket rättas till. Så fortsätter det. Inget tvångsmässigt i system. Men kroppen är inte still speciellt länge.

Det är inte detta som är anledningen till att jag inte somnar. Utan allt det som rör sig i huvudet. Allt som jag tänker på. Ofta ganska onödiga tankar som jag tycker jag måste tänka på när jag lägger mig men som jag då inte kan göra något åt. Som jag heller inte kan göra dagen efter. Inte heller senare i veckan. Tankar som rör sig om saker månader framåt.
Tankarna börjar oftast i något väldigt aktuellt. Något som jag kanske faktiskt måste ta tag i imorgon, men som sedan leder till dessa oändliga tankeled och så är jag helt plötsligt i tankar som rör tiden väldigt långt bort.
Tankarna som är "aktuella" är ganska onödiga på natten de också. Kan inte göra något direkt åt dem nu, eller hur?
Jag vet vad jag måste göra i skolan imorgon, de sakerna blir inte mer gjorda för att jag ägnar dem massvis med tankar på natten. Men de kanske skulle bli bättre genomförda på dagen om natt-tankarna gav vika... Men så lätt ska det ju inte vara.

Stress och för lite motion kan leda till insomningsproblem. Jag vet. Inte så märkligt.
Har man en hel del att tänka på så blir det svårt för hjärnan att varva ner.
Han man inte med motion låtit kroppen ta ut sig känner den inget större behov av att vila.

Det förstår jag också.

Nu kanske jag ska gå tillbaka till att rätta till täcket och klia mig på armen...

Uppmärksamhet?

Visst är det väl så att vi ger något uppmärksamhet när det är något konstigt och annorlunda.  

Som det här med att uppmärksamma bröstcancer.
Först skulle tjejerna skriva färgen på BH:n på sin Facebook-status.
Sen, när det var dags igen, skulle man skriva sin skostorlek och hur lång tid det tar att fixa håret. 
BH-färgen hade ju ändå lite med bröst att göra. Men skostorlek och hårfixering?

 Men det viktigaste var ju ändå trots allt att hålla det hemligt vad statusuppdateringarna handlade om, att se till att killarna inte fattade ett dugg.

 Ja, det skapade väl uppmärksamhet båda gångerna.
Men hur effektivt det var för att uppmärksamma bröstcancer, egentligen?

 Rent spontant känner jag att detta är ett bättre sätt att uppmärksamma cancer:

 

 Ja, jag ville mest säga det.

The man, the myth, the legend...

Har firat hela påskhelgen uppe på norra Öland. I Högby kyrka för att vara mer exakt. Precis där Dag Sandahl håller till nu för tiden.

Jag är mer van att fira påsken hemma i Dörby och jag har trivts med att bära och lyfta påskljus samt att vifta med rökelse. Därför tog det lite emot att behöva vara någon annan stans. Jag vet att jag i framtiden inte kommer att ha så mycket valmöjlighet när det gäller mitt gudstjänstliv, just därför kan jag väl få ta vara på den nu?

Men nu blev det alltså påsk på Öland. Med Dag som gudstjänstpräst. Mannen, myten, legenden.

Jag har ingen tidigare IRL-erfarenhet av Dag. Bara hört massvis om honom. Bara läst en del om och av honom.

Jaha, då kanske ni undrar om Dag gjorde min dag?

Jo! Och han gjorde inte bara min dag utan hela påskhelgen.

Nu efter att ha sett Dag live, in action, så finns han nu på listan över favoritpräster. Ja, han hamnar till och med på förebildslistan. (Ja, även att jag är kvinna och läser till präst!)

Han är en bra predikant, liturg och herde för sina får. Och så är han folklig på ett väldigt bra sätt. Inte så där så det blir flummigt eller oseriöst på något sätt, utan fortfarande väldigt riktigt men mer lättsamt eller vad man ska säga. Svårt att förklara... Det är som att han talar med bönder på bönders vis och latin med de lärde - på en och samma gång! Och det blir bra!

Dessutom tycker jag väldigt mycket om när man låter ungdomarna vara delaktiga i gudstjänsten. Även om det innebär att de väldigt synligt står med någon slags fusklapp för att veta när de ska ringa i konsekrationsklockorna.

Tummen upp för Dag - The man, the myth, the legend!