Nej, min tanke är inte att omvandla min blogg till en predikoblogg även om det kanske verkar som det just nu. Jag vill gärna hålla min blogg levande och för tillfället är delandet av predikomanus den enda födan jag har att mata bloggen med.
Jag orkar helt enkelt inte mer för tillfället. Och jag vet inte vad jag annars skulle skriva.
(Det känns ändå som något vettigt: att lägga upp predikningarna. De kanske hjälper någon annan som fastnat i skrivandet. Eller kanske någon tycker de kan vara bra till den andliga uppbyggelsen.)
Det är ganska mycket grått ludd i huvudet och jag är glad över att jag lyckas få fram predikningar som gudstjänstbesökarna verkar tycka om (i alla fall några tackar för predikan efter gudstjänsten, jag får bara hoppas att de inte bara gör det för att vara trevliga :P ).
Jag är verkligen tacksam för att Gud kallat mig till tjänst i hans kyrka. Jag älskar att få leda gudstjänster av olika slag och det är underbart att, med Jesus i centrum, få möta människor i både glädje och sorg, i vardag och fest.
Men just nu längtar jag verkligen efter ledigheten. Tröttheten är så påtaglig och det går åt så väldans mycket energi vid allt jag gör i jobbet. Att prestera, leverera, fokusera. Vara närvarande, social, lyhörd, uppmärksam. Ja, allt det där som förväntas.
Jag ville ju mest bara säga det som står i första meningen. Det ska inte bli en predikoblogg. Men det blev lite till. Behövde väl få använda bloggen till lite mer än predikan. Även om jag egentligen inte orkar... :P
God natt.
söndag 9 februari 2014
Predikan 5:e söndagen efter trettondedagen
Delar åter ett pedikomanus. Betoning på manus. Omformuleringar skedde till viss del i gudstjänsterna.
Hölls idag (2014-02-09).
5:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg, Sådd och skörd.
Psalmer vid sånggudstjänsten i Oskar: 2, 96, 721, 61, 249, 89.
Psalmer vid kvällsmässan i Örsjö: 2, 96, 721, 397, 89.
AMEN!
Hölls idag (2014-02-09).
5:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg, Sådd och skörd.
Psalmer vid sånggudstjänsten i Oskar: 2, 96, 721, 61, 249, 89.
Psalmer vid kvällsmässan i Örsjö: 2, 96, 721, 397, 89.
Ett allmänt uttryck
som finns är ”att leva som man lär”. Det tror jag är svårt
för de flesta av oss, i olika grad. Vi kan se det i de flesta
sammanhang.
T.ex. kan en
politiker gå på väldigt hårt om hur samhället ska styras och hur
vi ska leva som medborgare – men politikern själv ska inte alltid
omfattas av det. T.ex. kanske det blir lite fusk när det gäller att
dela med sig av sin inkomst i form av skatt.
Eller t.ex. kan en
vegetarian gå på sin omgivning väldigt hårt om hur dåliga de
andra är som äter kött av olika slag. Att man ska hålla sig borta
från köttet – oavsett om djuret levt fritt i naturen eller
om det är uppfött för att slaktas. Det ska inte vara något
onödigt lidande, djuren ska inte behöva dö bara för att jag vill
ha en köttbit på tallriken. Men ingen regel utan undantag. T.ex.
kan traditionen av julskinkan bryta det hårda ställningstagandet
(fast det berättar man gärna inte om, precis som med skattefusket).
Ja, att leva som man
lär. Det är lättare sagt än gjort. Det är lättare att
bekänna Jesus med våra ord, men desto svårare
att låta orden bli handling, att göra vår tro.
Jag tänker att det är det Paulus anknyter till i dagens epistel: att vi inte bara kan
vara hörare, utan vi måste bli
görare, för att bli rättfärdiga. Och Jesus avvisande
ord går i samma spår: ”Jag vet inte
vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.” Vi kan känna igen
det ifrån när Jesus säger att ”inte alla som säger Herre
Herre kommer in i himmelriket, bara de som gör min faders
vilja.”. Jesus säger (i dagens text) att vi
behöver ta oss igenom den trånga porten. Alltså, att trons
väg är svår, att det inte är lätt att låta tron bli handling. Det är lättare sagt, än gjort. Det räcker inte att
bara med munnens bekännelse, utan vi behöver göra vår
bekännelse.
Men talet, munnens
bekännelse har också betydelse. Våra ord är
ju också handling. T.ex. hur vi bemöter
varandra med våra ord, eller vad vi säger om andra. Våra
ord som handlingar har kraft. De kan göra andra glada, men också
förkrossade. Och vår tystnad mot andra kan också vara
kraftfull och skada andra. Det vi säger till varandra är
också handling. Vi ska mena allvar
med det vi säger och det gör vi genom att t.ex. omvandla våra ord
till konkreta handlingar. Att leva som man lär. Munnens bekännelse
har betydelse. Både i vad vi säger
till varandra, men också i att bekänna Jesus. Munnens bekännelse
på Jesus ska inte vara tyst, men det räcker inte
att bara prata. Vi kan fint stämma
in i trosbekännelsen, i formuleringarna
och bekänna Jesus som vår räddare.
Men vår tro är
inte bara dogmer och fina formuleringar, utan vår tro måste
omvandlas till handling. Munnens bekännelse
kan bli vår goda frukt om orden får konsekvenser. Om ord och
handling följs åt, om ord och handling blir ett, och om de har som
grenar kopplingar till stammen, till Jesus, kan vi bära god frukt.
Det är hos Jesus vi
hittar vår kraft och näring till att bära god frukt. Då kan våra
hjärtan fyllas av kärlek, så att våra tankar, ord och handlingar
präglas av kärleken. Den goda frukten
sitter i våra hjärtan, i kärleken till varandra. Den är från
hjärtat som våra tankar, ord och handlingar utgår ifrån (jmf Mark 7:15-23). Den goda frukten
handlar om att vilja min medmänniska väl. Den handlar inte om
att göra gott för att rädda mitt egna skinn. Jag kan inte lura
till mig rättfärdigheten. God frukt handlar om
att vilja göra andra väl, inte att utgå ifrån
att rädda sig själv. Att bära god frukt
handlar inte om att jag ska vara fylld av mig själv, att jag framhäver
och lyfter upp mig själv för mina goda prestationer, att jag efter en god
gärning slår mig för bröstet och säger: ”Se vad duktig jag
varit! Se vilka goda handlingar jag gjort!”.
Att se mot mig själv
och samtidigt bära god frukt, innebär att bli medveten om
min egen synd. Se hur jag har del i världens bortvändhet
från Gud. Det är ett steg i rätt riktning. Att jag ser
att jag själv gör fel, att jag ser mina egna brister som
innebär att jag inte lever som jag lär, att jag gör fel i
både tankar, ord och handlingar, att jag inte älskar Gud över
allting, att jag inte älskar min nästa som mig själv. Att ta ett steg i
rätt riktning, är när jag jag förstår att jag gör mer
ont än jag faktiskt kan förstår. När jag tar steget
att bryta med mina synder, när jag vänder mig
om – mot Gud, när jag tar min
dagliga om-vändelse på allvar, då tar jag steget
till att bära god frukt, då är jag på rätt håll. Då kan jag ärligt
be Gud om hjälp att ännu mer se och bryta med mina synder, så jag
jag få del av förlåtelsen, del av räddningen till evigt liv. Vi fick höra det i
dagens GT-text: ”Om han upphör att synda... då skall han få
leva.”
I vår omvändelse
kan vi be Jesus glömma den dåliga frukten, så att vi på nytt
kan försöka bära god frukt, på nytt visa kärlek till våra medmännsikor, på nytt sträva efter att leva som vi lär. Vägen mot livet
innebär att älska ljuset mer än mörkret, att handla efter
sanningen, att låta vår tro, våra ord bli handling.
Jag nämnde tidigare
att Paulus talar om det: vi kan inte bara
vara hörare, utan måste vara görare för att bli rättfärdiga.
Men rättfärdigheten är inte beroende av laglydnad. Utan
det är en gåva av nåd från Gud, som
vi får del av genom vår tro på Jesus Kristus. MEN
(!) som jag sagt: tron på Jesus innebär att den blir till handling. Tro
utan handling är en död tro. Genom en uppriktig tro på Jesus
Kristus kommer den goda frukten naturligt. På det sättet blir man
görare genom sin tro, inte bara hörare eller bekännare blott med
munnen. Det som finns i vårt
hjärta syns utåt. Genom att verkligen
låta Jesus bo i våra hjärtan så kan frukten bli god.
Vi sjöng ju innan
”Glädje det är att få växa tillsammans”. Och eftersom det är
lättare sagt än gjort, det här med att
leva som man lär, så behöver vi
hjälpa varandra att växa, att bära god frukt. Vi behöver
tillrättavisa varandra, hjälpa varandra att se när det blir fel. Men det är inte vår uppgift att döma (för vi gör ju
också fel, men kanske på andra sätt). Uppdraget att döma
tillhör Gud. Men vi får inte
glömma att dömandet inte är Guds första strävan. Gud sände inte
sin son till världen för att döma världen, utan för att
världen skulle räddas genom honom. Jesus kom inte hit
för att döma, utan för att rädda. Så ÄLSKADE Gud
världen att han gav den sin ende son, för att de som tror
på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
AMEN!
söndag 26 januari 2014
Predikan 3:e söndagen efter trettondedagen
Delar med mig av predikomanuset från idag (2014-01-26).
3:e söndagen efter trettondedagen, 3 årg. Jesus skapar tro.
Hölls vid sånggudstjänst i Oskar kyrka samt vid kvällsmässa i Örsjö kyrka.
Psalmer: 337, 771, 251, 217 var gemensamma psalmer. Även 219 och 770 i Oskar och 393 i Örsjö.
De fick sig en lång predikan idag... ;)
För några år
sedan fanns det, i alla fall i Kalmar, en reklam för reflexer: ”Syns du
inte, finns du inte.”
Det var för att
uppmärksamma att man, särskilt i vintermörkret, behövde reflexer
för att synas ordentligt, annars kunde bilisterna tro att man inte fanns där i
närheten av körfältet, eller det kunde i alla fall vara väldigt
svårt att upptäcka att man fanns.
Men den sloganen – ”Syns du inte, finns du inte”
– verkar också idag vara en allmän attityd om hur man måste vara
som människa. Man måste verkligen synas, för att faktiskt uppfattas
som att man finns.
Filosofen René Descartes kan liksom slänga sig i
väggen med sitt ”Jag tänker, alltså är jag.” (Cogito, ergo
sum). I dag, för att finnas, måste man synas på olika sätt, det förväntas att man visa upp sig.
Man ska t.ex. synas i något TV-program. Det är faktiskt många program idag som är
någon slags dokusåpa, det är inte bara skådisar som bygger upp TV-tablån, även om också kändisarna syns i dokusåpor (som tex Stjärnorna på slottet, Mia på Grötö.) Det är helt vanliga människor som bygger upp mycket av
våra TV-serier, eller att det i alla fall är program som ger
vanligt folk möjligheten att synas i TV, få sina 15 minuter i
rampljuset, även om vissa program innebär att hänga ut sig själv
rätt rejält.
Vi har program som Sveriges mästerkock, Bonde söker
fru, Farmen, Lyxfällan, Idol, Vem vet mest.
Eller kan man lyckas synas i rutan när Antikrundan
kommer till stan. Det kanske rent av var någon av er som var där när de
kom till Nybro, och som också syntes när programmet sändes för någon
vecka sen!? Jag skulle i alla fall kunna rada upp hur många TV-program som
helst,
men det kommer bli så tjatigt…
Men man kan ju också bli sedd, få sin uppmärksamhet
genom annat: tidningar, sociala medier på internet så som facebook
och twitter. Detta är, eller har i alla fall varit, väldigt stort
bland ungdomar. Man ska synas mycket på internet och dessutom måste
man få många som gillar att
man syns, att man ha många följare o.s.v., annars finns man inte.
Jag tycker
givetvis inte att den där sloganen (Syns du inte, finns du
inte) är något att leva efter – möjligtvis bara när det
gäller reflexer...
Men om vi ändå
skulle göra det så kan vi vara säkra på att ändå finnas. För även om vi
inte är med i TV eller vad det nu kan vara, så finns det
alltid någon som ser oss, som ser dig och mig. Och det är Gud.
Jag tror Gud ser på ett lite annorlunda sätt än vi. Det finns inget
tillfälle då du inte syns. Du är alltid sedd av Gud. Vi måste inte
hålla på att synas i rampljuset för att finnas. Vi finns ju ändå,
även om vi inte syns i olika former av media. Och ni vet, precis
som jag, att många saker inte syns, men finns likväl.
Det finns en berättelse om en kapten som hade en diskussion om Guds eventuella existens med den
kristne soldaten Jonsson. Hela kompaniet marscherade förbi en kyrka.
Kaptenen: Kan ni se kyrkfönstren, soldater?
Alla: Ja, kapten!
K: Kan ni se kyrktornet?
Alla: Ja, kapten!
K: Kan ni se alla träden här runtomkring?
Alla: Ja, kapten!
K: Kan ni se soldat Jonsson?
Alla: Ja, kapten!
K: Kan ni se Gud?
Alla: … N-nej, kapten!
K: Precis. Alltså finns inte Gud!
Efter en stunds tystnad vänder sig soldat Jonsson till
sina kamrater.
J: Soldater, kan ni se kaptenens uniform?
Alla: Ja, Jonsson!
J: Kan ni se hans fina medaljer?
Alla: Ja, Jonsson!
J: Kan ni se hans intelligens?
Alla: …N-nej, Jonsson!
J: Precis. Alltså har kapten inget förstånd!
Det finns skäl att tro, även om man inte kan
se.
Saker finns även om de inte syns!
I dagens text från Johannesevangeliet står det att mannen, och folket i hans hus, kom till tro när sonen blivit räddad: när de sett att Jesus faktiskt hade makten och
kraften att göra under. Vi läser om hur Jesus skapar tro. Det är helt klart lättare för oss att tro, när vi
har sett.
Senare i Johannesevangeliet kan man läsa, att efter Jesu uppståndelse behövde en av lärjungarna, Tomas tvivlaren, verkligen se. Jesus lät honom se, och Jesus lät Tomas känna på
hans sår. Jesus säger till Tomas: ”Tvivla inte, utan tro! Du
tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men
ändå tror!”
Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt
på hans sår, vi som inte sett Jesu kraft och makt till helande
så som mannen i dagens evangelieläsning? Kan vi våga tro, fast vi inte kan se Gud? När
vi inte kan se Gud, precis som på samma sätt som vi inte kan se
förståndet, kan vi då våga tro att Gud ändå finns?
Jag tänker att det är som med svampen i skogen, vi måste börja leta innan vi kan säga att den inte
finns. Vi kan inte bara säga ”Det är inte säsong”. Det är svårt för oss att säga bestämt ”Det
finns ingen svamp.” innan vi letat igenom hela skogen. Precis som det måste vara svårt att säga bestämt
”Det finns ingen Gud.” bara för att man inte sett spåren av honom. Vart vi än går i livet, i skogar, berg och dalar och
letar efter vår svamp, behöver vi vara medvetna om att vi har en
vän som följer oss. Han må vara osynlig, men vi kan höra hans röst, som talar stundom varning, stundom tröst. Men vi kanske tvivlar, likt Tomas, för som sagt, det är helt klart lättare för oss att
tro, när vi har sett. Vi får förlita oss på att vi kommer att få se, att vännen en gång inte längre ska vara osynlig för
oss, att vi en dag kommer få möta honom, ansikte mot
ansikte.
Men vad innebär det egentligen för oss att se? Vad innebär det egentligen för Gud att synas? Måste Gud synas, rent konkret, måste vi kunna känna på hans sår, för att han ska
finnas? Det kan ju vara lätt att tvivla på Guds existens, det kan vara svårt med tron, när vi ser oss omkring, all ondska som finns framför våra ögon. Men för vissa är
det tvärt om, genom att se sig
omkring så kan man inget annat än tro.
Det finns en berättelse om en flicka som ställde en fråga som hon tänkt på länge till sin storebror:
Jonas
kan man se Gud?
Jonas
var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar,
så
han avfärdade henne:
Nej,
toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.
Men
flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon
sin mamma:
Mamma
kan man se Gud?
Mamman
svarade så ärligt hon kunde:
Nej,
älskling min, det kan man inte.
Gud är kärleken som bor i våra
hjärtan, men vi kan inte se honom.
Senare
tog flickans farfar med henne på en fisketur.
När dagen precis
höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan
och
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin
farfar,
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som
utstrålade lugn och trygghet.
Hon bestämde sig för att ställa
frågan hon grubblat över en gång till:
Farfar,
kan man se Gud?
Den
gamle mannen satt tyst en lång stund.
Sedan vände han sig mot sin
sondotter och svarade med ett leende:
Vet
du, det börjar bli så att vart jag än tittar,
så
ser jag inget annat än Gud.
Kan vi våga tro, fast vi kanske inte ser? Kan Jesus skapa tro hos oss, vi som inte känt på hans sår, vi som inte sett honom? Kan vi bli se saliga, de som inte sett men ändå
tror?
Och vad innebär det egentligen för oss att se, att se
Gud? Och vad innebär det egentligen för Gud att synas? Gud går inte efter principen ”Syns du inte, finns du
inte.”
Vi får lägga vår tillit i att vår vän alltid finns
där, även om han är osynlig. Vi får bygga vår tro på att Gud finns, även om vi inte konkret kan se honom. Ständigt får vi be honom: ”Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som
sker.”
Amen!
P.S. Berättelsen om kapten och Jonsson kan man hitta i Con Dios ledarhandledning, Johan och Kristina Reftel. Berättelsen om flickan som frågar sig om man kan se Gud kan man hitta i Det är aldrig kört samlingsvolym, Kristina Reftel. D.S.
torsdag 16 januari 2014
Hej då 2013, hej 2014.
2013 var ett ganska händelserikt år.
Jag började slutfasen på utbildningen, Pastoralinstitutet, med allt vad det innebar.
Vi köpte radhus i Kalmar och lämnade vår älskade lägenhet i Lund.
Lämnade Lund efter nästan 8 år där. Tänk vad mycket de åtta åren inneburit.
Prästvigdes. Helt galet och så underbart.
Fick äntligen komma ut i tjänst.
Hösten blev sedan tillfället att komma in i allt det nya.
Ha heltidsjobb både jag och Simon.
Ha Ebba på nytt dagis.
Ha ett hus.
Men framför allt så har hösten sagt mig detta:
"Du är på rätt plats."
Och det känns så fantastiskt.
Att sedan ha fått avsluta året med att vara lägerpräst på Vintemötet finns det inte ord för.
Det enda jag kan få fram nu är tacksamhet.
Nu ligger det nya året framför.
Nytt år, nya saker att se fram emot.
2014, vad har du att ge?
Kanske inte lika många stora saker som under 2013.
Men ändå väntar stora saker.
Och framför allt väntar det som är det största man kan vänta på.
Fastan kommer kännas väldigt lång i år.
Påsken 2014 är efterlängtad!
söndag 12 januari 2014
Predikan: Första söndagen efter trettondedagen
Delar med mig av min predikan (eller i alla fall manuset till den) jag höll i gudstjänsterna i Oskar och Örsjö på 1:a söndagen efter trettondedagen, 3 årg (2014-01-12). Temat för söndagen är Jesu dop.
Psalmer vi sjöng: 122:3-5, 256, 37, 96 (Oskar), 398 (Örsjö), 386. (Sjöng vi också kanske psalm 41 i Oskar?)
Predikan:
Psalmer vi sjöng: 122:3-5, 256, 37, 96 (Oskar), 398 (Örsjö), 386. (Sjöng vi också kanske psalm 41 i Oskar?)
Predikan:
Låt orden från
GT-texten klinga tillbaka:
”Var inte rädd,
jag har friköpt dig,
jag har gett dig
ditt namn, du är min.”
Hör hur Gud säger,
inte bara till sitt folk Israel, utan till dig:
”Jag är din
Gud, jag är den som räddar dig.
Du är dyrbar för
mig, jag ärar och älskar dig.”
”Därför ger
jag min ende son i utbyte mot dig.”
”Så ÄLSKADE
Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som
tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.”
Genom Jesus blir vi
räddade, friköpta.
Det är genom Jesus,
Sonen med stort S, som vi får vår synd förlåten.
Jesus är den som är
utvald till att göra det möjligt för världen att försonas med
Gud.
Och vid Jesu dop
hörs rösten som högt och klart proklamerar detta:
”Du är min
älskade son, du är min utvalde.”
Men Jesu dop är
också vårt dop.
I vårt dop blir vi
ett med Jesus, med Kristus.
Alltså är också
vi Guds utvalda, vi är Guds barn.
Vi får höra rösten
”du är mitt älskade barn, jag har utvalt dig”.
Vi är utvalda till
att vandra i Jesu fotspår,
att vara lika honom,
vår storebror.
Som Guds barn ska vi
vara lika Jesus,
med vår kärlek
till Gud och varandra.
Vi är inte
utvalda till att döma: be-döma, för-döma, att visa hat.
Om kyrkan predikar
hat, är den förgiftad.
Utan kyrkan, vi, är
utvalda och kallade till att visa kärlek, förlåtelse, ödmjukhet,
att vara bärare av Guds ljus och sprida det vidare.
Låta budskapet bli
synlig för alla,
budskapet om att hur
Gud kommer med kärlek och förlåtelse till alla.
Men Gud vill inte
bara att alla andra ska veta hur mycket de är älskade.
Utan Gud vill att DU
ska veta att han älskar DIG.
Precis för den du
är.
Att du bär på en
skönhet och att du – för honom – är utvald och älskad.
Att du alltid är
sedd och älskad – för den du är,
oavsett vad andra
säger om hur du ska vara, ska tycka om eller se ut.
Som Guds barn
behöver vi våga
släppa taget om kontrollen,
våga
ge honom all tillit och förtröstan,
Det
är så vi är just BARN inför Gud.
Vi
behöver våga öppna upp vårt hjärta,
för
att att komma nära Gud.
För
det är där Gud söker dig,
det
är där Gud vill vara:
djupt rotad inne i ditt hjärta,
det
är där Gud vill berätta för dig att han älskar dig
ovillkorligt, villkorslöst.
Du
kanske tycker det känns som om det blir för nära?
Men
han ser all din osäkerhet, alla dina brister,
men
det får honom inte att blinka en enda gång.
Kom
precis som du är till honom.
Du
behöver inte be om ursäkt för den du är.
För
Gud har skapat dig precis så.
Och
även om vi är ovärdiga, att vi är fulla av brister som gör att
vi egentligen inte skulle kunna komma nära Gud,
så
tar han emot oss – både våra dåliga och goda dagar.
Han
trotsar stormen för dig, han skulle göra allt för dig,
han
dog och besegrade döden för dig.
För
att han älskar dig.
Så
öppna upp ditt hjärta, låt det börja.
Erkännandet
av ditt behov av honom i ditt hjärta,
är
nyckeln till att vara verkligt fri.
Ovillkorligt
och gränslöst älskar han dig.
Låt
det inte finnas någon rädsla.
Släpp
taget och bara bli fri.
”Var inte rädd,
jag har friköpt dig,
jag har gett dig
ditt namn, du är min.”
”du är mitt
älskade barn, jag har utvalt dig”.
(För den som läst mina predikningar från Vintermötet, bland annat 2013-12-30, märker att jag återanvänt lite... :P )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)