Då kör vi!

Bloggträffen på VESPA har börjat.

Nätverkande, käk och smygtitt i goodiebag!

Om att vara sig själv...

Är nu på väg hem från utgången som blev efter stiftsgruppen. Mycket trevlig samvaro!

På stiftsgruppen hade vi besök av Ann-Christine (osäker på stavningen), aka Åke, som pratade om sin resa i att våga vara sig själv. Återigen en känslostorm. Dock lite mer behärskad än den igår.

Återigen massor av känslor som rör sig i mig. Det blir så mycket starkare när en person berättar som man möter på riktigt och inte vara via en skärm.

Det är ett ämne som berör då man på något sätt är någon form av "anhörig". Lättnaden i att få hjälp, att få koderna till hur jag ska bete mig mot min älskade vän som har en resa som liknar den som Ann-Christine gjort (och gör).

Tack fina Ann-Christine för att du delar med dig av din resa.
Tack för att du går före och visar.
Tack för att du är just du.

PS. Att tänka på: Allt ligger i tolkarens ögon - "Hund måste bäras i rulltrappa." DS.

Bloggträff

Oj, vad hände.

Jag ska på bloggträff på lördag. Det känns ju lite overkligt.

Det är Stines fel kan man väl säga. ;)
Hon har i sin tur blivit inbjuden av Suzan.
Mat på VESPA och goodiebag.
Det kan nog bli bra.
Men om jag tittar lite på de andra som ska med verkar de vara liiiiiiite mer aktiva bloggare (och träningsmänniskor) än vad jag är.
Men det ska jag väl klara av!


Imorgon ska jag och Stine inte ha bloggträff, men pluggträff.
Vi ska känna oss lite korkade ihop och försöka lista ut hur vi ska göra uppgiften vi har nu på kursen.
Efter träffen ska vi förhoppningsvis känna oss lite klokare ihop. :)

Känslostorm (eller: Fler Paul åt folket!)

Har nu sett sista delen av Gardells (och Kaijsers) Torka aldrig tårar utan handskar.

Vad ska man säga...?

Kan egentligen inte säga annat än att den berör.

Den berör på så många olika sätt.

Det känns så nära det som händer.

Känslorna blir så påtagliga.

Sorg.

Hat.

Glädje.

Kärlek.

Hopp.

...och så mycket mer.

Tack Gardell.

Tack fantastiska Jonas.

Tack för ditt berättande.

Särskilt tack för Paul, för hela hans uppenbarelse.

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!"

 - Paul, ur Torka aldrig tårar utan handskar, del 3

Nu ska jag ge mig känslorna igen.

Nu blir det Torka aldrig tårar utan handskar i pappersformat.

Verkligheten som närmar sig.

Helt plötsligt känns det så mycket närmare.

Helt plötsligt känns den där verkligheten mycket mer på riktigt.

Snart är det verklighet.

Snart ska jag ut i det verkliga arbetslivet.

Idag har jag haft samtal med biskop Jan-Olof.

Och efter det känns allt helt plötsligt mer på riktigt.

Att på allvar sitta och prata med Jan-Olof om hur allt är...

Hur man känner inför att vara färdig.

Hur man tänker kring missivförsamlingen man fått.

Hur man funderar kring prästvigningsassistent.

Hur man tycket att livet i allmänhet är.

...gjorde att lugnet sjönk in i kroppen.

Pusselbitarna börjar falla på plats.

En hel del bitar är kvar, men rambitarna ligger i stort sätt på plats.

Det känns skönt.

Det är mindre än nio månader kvar.

Tänk vilken tur att jag tror på Gud.

Att jag förtröstar på min Herre.

Allt får vila i min Faders händer, alla bekymmer får han bära,

så att jag, i hans omsorg, kan vila tryggt och stilla.