Livet...

...ja livet kommer liksom emellan. 

"Det är ju så det blir" som Ebba skulle säga. 

Att tid, ork och lust för att blogga ska infinna sig samtidigt har inte hänt särskilt ofta den senaste tiden. Det kanske märks. 

Nu hittade jag lite tid. Fast egentligen behöver jag sova. Och ork och lust finns kanske inte så mycket. Men jag kände jag behövde ge ett livstecken. 

Det har varit en väldigt stor omställning för mig att bli tvåbarnsmamma. Min psykiska hälsa har inte varit på topp men den senaste tiden har det sakta börjat gå åt rätt håll. 

Det får räcka för att vara ett livstecken. Nu är jag ännu mer trött och vill sova. 

På återseende. 

Nattens dilemma

Ibland blir det bara för mycket på en gång. 

Glädje och sorg. 

Lugn och oro. 

Lycka och olycka. 

Eufori och ångest. 

Tillfredsställelse och otillräcklighet. 

Stabilitet och depression. 

Tro och otro. 

Och mycket vill bubbla i huvudet på natten. När båda barnen sover gott och man själv borde göra det samma. Men det går bara inte. För det är för mycket som rullar i huvudet. 

Tänk om jag i djupet kunde ta till mig lovsångens ord... : 

Du som är törstig, 

Du som är svag

Kom till Hans källa 

Drick av vattnet som ger dig liv

Låt all oro och ångest 

sköljas bort

I Hans strömmar av kärlek

Som djupt ropar ut till djup 

Ber jag Dig

Kom min Herre, kom 

Kom min Jesus, kom

(Musik: Brenton Brown. Sv. text: Thomas & Ingela Hellsten)

Inget är som väntans tider...

Jag kan ju börja med att säga att "förkylningen" jag skrev om i förra inlägget inte bara var lite vanligt halsont. Det var halsfluss. Så det var ju inte så konstigt att jag var extra trött och hade så ont som jag hade...

I senaste numret av Kyrknytt för Nybro pastorat (nr 3 april 2014) är det jag som skrivit inledningsordet. Numret kom ut nu i slutet av mars/början av april och har påsken som tema. Klicka här för att få hela numret i pdf.

Om man inte har lust att öppna hela numret får man bara inledningsordet här:

Inget är som väntans tider...

Vid den här tiden för ett år sedan väntade jag på väldigt mycket. Jag väntade bland annat på att avsluta utbildningen, att flytta från Lund hem till Kalmar, att prästvigas och äntligen få uppfylla kallelsen att arbeta om präst. I år väntar jag mest på att bli tvåbarnsmamma.

Men vid den här tiden varje år väntar jag på påsken, så som ett barn väntar och längtar efter julen. Så som barnet räknar ner med sin adventskalender inför julafton så räknar jag ner inför påskdagen. Och nej, väntan handlar inte om att få börja äta ordentligt igen bara för att fastan ligger före påsk, för den typen av fasta har aldrig fungerat för mig. Det är inte heller så att jag inte gillar fastan. Jag tycker om många av psalmerna och allvaret. Men jag tycker mer om glädjen. Vid den här tiden varje år väntar jag på att få möta påskens glädje. Jag väntar på att få höra ropet ”Kristus är uppstånden!” med svaret ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”. Varje år vid den här tiden väntar jag på att få möta den kristna trons centrum: Glädjen över att Jesus Kristus besegrade döden – för vår skull! Det är vårt evangelium, vårt glada budskap. Vår tro bottnar i en glädje som vi ständigt bör leva i – oavsett om det är fasta, påsk, trefaldighetstid eller domsöndag. Men jag väntar alltid på påsken, för då blir vår glädje, vårt centrum extra påtagligt.

Jag tror att vi alla väntar och längtar efter någonting och att vi alltid väntar. För när det vi väntar på har mött oss finns det alltid något nytt att vänta och längta efter. Även om vi ofta väntar på något glädjande där i framtiden får vi inte glömma att leva i nuet. För nuet är egentligen det enda vi kan ta vara på. För om ”inget är som väntans tider”, måste det ju vara något att ta vara på. Vi får påmin- na oss om att vänta på glädje också är en glädje. Vi får påminna oss om att alltid vara bottnade i vårt glädjande centrum, att Jesus Kristus besegrade döden för att Gud älskar oss. Vi får visa vår glädje året runt, vår glädje över att vi alltid är sedda och alltid älskade av Gud. Vi får påminna oss om att vår tro inte främst handlar om allvar och stränghet, utan det handlar om glädje och kärlek.

Maria Hall, Patorsadjunkt

Sängen, min bäste vän

Igår låg jag i sängen i princip hela dagen. 

Om jag var trött innan är det ju inget mot vad jag är nu. Har fått en förkylning som innebär halsont. Rejält halsont. På nätterna vaknar jag inte bara för att jag behöver gå på toa, behöver vända på mig eller för att Ebba håller på. Utan också för att jag behöver svälja. Det gör nämligen sjukt ont längst hela vänstersidan: öra, käke, hals. Även om jag gärna vill att förlossningen kan dra igång NU så kanske det kan vara bra om förkylningen hinner gå över...

Tillbaka, lite nerslagen, från Skåne.

Trippen till Skåne var bra och härlig.

Först kursen med Pastis som var väldigt lärorik!
Och väldigt roligt att återse vänner man inte sett på länge.

Sen långhelg i Malmö hos fina Snuttan med familj.
Underbart att träffa både henne och hennes lilla E lite mer.
Ja, och hennes stora farliga M ;)

Sen blev det några härliga dagar i Lund.
Mest häng med Stine-fine och Anton, men Fia-Lotta fick plats i schemat också. ;)
Var och gästade Stiftsgruppen också och berättade om livet som pastorsadjunkt.

Men under tiden i Lund blev jag också lite nerslagen.
Kroppen sa ifrån nu.
Kanske var det så att kroppen lyckades komma ikapp nu när man varit borta från det vanliga jobbet.
Kommit ikapp och kunnat säga ifrån att nu krävs vila.
Nu orkade jag inte längre vara stark.
Hålla den goda minen uppe och hålla undan smärtan.
Jag har ändå ganska hög smärttröskel, men priset är mycket energi vilket resulterar i extra mycket trötthet vilket inte är så bra när man redan sover dåligt.

Jag som hade tänkt vara igång en månad till.
Men nu är jag sjukskriven några dagar.
Sen får vi se vad barnmorskan säger om jag kan få intyg för fortsatt sjukskrivning eller om jag får börja ta ut föräldradagar.

Nerslagen i sängen

Nerslagen på bänken i solen tillsammans med grannkatten Pelle.